Baileyz

Jag har precis fått veta att vi nu inte heller kommer att fira julafton hemma hos familjen iår pga alla händelser som skett inom familjen. Det kommer alltså inte vara något pynt, inget julbak, inga klappar och ingen julmat. Det känns ganska lönlöst att då åka hem över julhelgerna då man ändå inte kommer få fira julen tillsammans med familjen, så troligtvis blir jag kvar ensam i Östersund i min lilla lägenhet utan möbler. Just nu känns allt bara åt helvete och det känns verkligen som man är den ensammaste människan i hela värlen. Jag vet inte om jag klarar av det här så mycket längre. Jag vet inte hur ofta man gråter sig till sömns om nätterna. Vem är man utan sin familj? Utan någon som bryr sig om en och älskar dig? Ingen av mina syskon hör ju av sig och det känns nästan som om folk är "glad" att man är borta. Ingen saknad, ingen glömd. Känns som man kan hoppa resten av livet om det ska vara så här!

Jag har länge ansett att det är synd att vår släkt är så liten. Eftersom vi inte vuxit upp med en pappa, så förlorar vi därmed hel vår släkt på fars sida. Jag har alltså ingen farmor, farfar eller farbror trots att jag rent biologiskt egentligen har det. Den enda släkt jag kan räkna in finns på mammas sida, och det är inte många. I och med den händelse som min mammas pappa utsatte mig för när jag var liten så har jag heller ingen morfar. Men jag har en moster, två morbröder och en mormor samt sammanlagt fem kusiner. Sedan har jag även två extramorbröder och därmed tre extrakusiner som jag har svårt att räkna med i släkten trots att dem inte personligen gjort mig något. Men det är på grund av att dem är barn till mammas pappas, barn till han som jag hatar - som skadade mig! Alltså har jag sammanlagt nio släktingar och det tycker jag är väldigt tråkigt. Men jag har alltid glätt mig i att vi är en stor familj med fyra barn och att vi alltid skulle ha varandra iallafall, men nu är även det en sprucken vision. Något som inte fick hända hade hänt under en lång period som på ett sätt splittrade upp familjen. Jag har ingen bror längre, bara systrar. Han är inte död, men han kunde lika gärna vara det. Men ingen utav mina systrar visar något intresse av att behålla mig i familjen, ingen hör av sig trots tillbaka att jag ringer/sms'ar. Mamma erbjöd dem att sova på hotell här i Östersund en helg för att träffa mig, men dem tackade nej. Det känns verkligen som om jag nu bara har en mamma som familj, en enda familjemedlem från att ha varit fem. Jag känner mig så ensam och ledsen över det hela, det berör mig ganska hårt. Men ingen verkar reflektera över det trots att jag alltid gjort det jag kunnat för deras välmående. Men det känns verkligen som om ingen bryr sig. Jag får skapa min egen familj, en familj att älska - som älskar mig tillbaka. Som inte bara tar och tar utan att ge.

Nu när jag bor så här längt borta så känner jag mig så ensam. Jag har inte längre samma kontakt till mina "gamla" vänner så som man förut haft vilket jag upplever väldigt sorgligt. Men till stor del känner jag mig ensam och bortglömd från familjen. Mamma ringer ibland, men det känns mer som om det är för att hon skall kunna få prata av sig. Ellinor hör aldrig av sig på något vis och det känns absolut inte som om man är saknad av henne. Joakim har jag inte längre någon kontakt med och han är nästan helt utesluten ur familjen och sedan Liza, som jag trodde hade bäst kontakt med, det visade det sig att det var helt fel. Hon verkar inte ens älska mig längre eftersom hon inte svarar på mina sms med "Kram" eller "Jag älskar dig" såsom vi brukade skriva förut. Det känns som man har blivit bortjagad från familjen, som att ingen längre bryr sig om mig eller som att jag bara upptäckt att dem aldrig brydde sig från första början. Helgerna här borta kommer med en stor ångest och igår sov jag hela dagen, jag orkade inte vara vaken, jag ville inte vara vaken och tänka. Jag känner mig så svag och ensam!

Varför, VARFÖR, varför händer det ofattbara, svåra, tunga, mörka och jobbiga händelser gång på gång på gång? Året börjar med att jag får det struligt ekonomiskt, jag fick inget arbete efter jul och A-kassan såg till att strula till det så jag inte fick några pengar från dem. Vi klarade oss ändå, men det var tufft! Efter det så blottas en dold hemlighet som en familjemedlem burit på under många år, det skakar om hela familjen. Samma familjemedlem gör därefter ett självmordsförsök men som tur är blev det inte som hon tänkt sig. Men rädslan över att det skall ske igen är ständigt där eftersom man inte vill förlora henne. Därefter blev vi tvungna att avliva vår lilla katt Manson eftersom han hade blivit så sjuk och det verkade som om han blev allt sämre och inte mådde så bra, så med hjärtat i halsgropen och tårarna sprutandes så blev vi tvungna att avliva lilla hjärtat. Sen flyttade jag ifrån tryggheten hemma, ensam, till en helt egen lägenhet i Östersund för att gå en utbildning som slukar den ynka lilla självkänsla och värdighet man lyckats att samla på sig under 28år. Visst, det är en bra utbildning, men jag känner mig skit korkad och fruktansvärt värdelös. Förhoppningsvis blir det bätte snart, men just nu är jag bara så svag.. och då händer det här med Nanuq. Nookie blir påkörd av en fartblind dåre från byn hos mamma och Nanuq hann bara bli 7 månader gammal. Vi fick aldrig se hur stor hon skulle blivit och jag kommer aldrig mer kunna lära henne nya trix. Hon var en speciell hund och jag kommer aldrig glömma dig Nookie. Det här året började inte bra och jag har tyvärr en känsla av att det inte är över ännu. Man bör ju inte bara se det negativa, men ibland är det svårt att se ljuset.

Jag insåg en sak idag..

Jag har förlorat min glädje. Jag är inte glad längre, även om jag kan skratta och le ibland så är det aldrig från hjärtat. Jag känner ingen lycka längre och allt ljus i mitt liv är som bortblåst. Det enda som är kvar är ilska, sorg och rädsla så jag gråter och är förbannad om vartannat samtidigt som jag ständigt känner mig rädd.

Jag är inte densamma som jag var för bara några månader sedan. Jag kanske aldrig kommer bli densamma  igen heller. Det känns som jag har för mycket problem för att kunna bli bra igen, som att det är kört för min del, jag har redan sabbat min enda chans i livet till lycka. Jag hoppade av gymnasiet för att det var för mycket att ta igen, nu börjar jag fundera på om man inte borde göra samma sak nu. För jag är redan så förstörd att jag aldrig kommer bli hel igen även om jag försöker. Livet är så förbannat orättvist! Varför skall vissa leva i lycka och ljus medans andra får stanna i mörkret? Jag var bara ett barn när livet började att jävlas med mig och ända sedan dess har jag haft ett helvete.

Det är nog inte så många som orkar läsa min blogg när jag mår så här dåligt. Men det är inte heller för "siffrornas" skull som jag skriver den. Jag använder min blogg som ett sätt att skriva av mitt mående, beskriva hur jag känner det just då, för att lättare kunna hantera situationen och bearbeta den. Men jag vill också nå ut till dem som är likasinnade som kan känna igen sig, eller till mina vänner och bekanta som undrar varför jag är som jag är ibland. Varför jag kanske drar mig undan periodvis och varför jag är låg, tyst och känslig vid vissa tillfällen. Mitt liv är ju som sagt som en berg- och dahl bana, det kan jag verkligen stryka under miljoner gånger, och med det även mitt mående.

Men just nu känns det som jag är en aning på bättringsvägen faktiskt. Som om jag har fått en solglimt in i mitt mörka hål av depression - som gett mig hopp efter alla dessa dagar då jag bara funderat på meningen med livet. Tankarna går på högvarv dessa mörka dagar och det kräver enormt mycket energi av mig att jag bara vill sova hela tiden. Dessa dagar, då vill jag helst bara dra mig undan från alla sociala sammanhang och inte prata med någon.  Jag analyserar gärna mig själv och har kommit fram till att jag förstör alla relationer jag har till andra människor förr eller senare, troligtvis i rädsla att bli sviken eller bortgjord.

Jag skadar och sårar folk i min närhet med ord; tomma löften, hot och elaka kommentarer. Jag börjar tvivla på min egen existens då allt bara går fel och jag bara gör det värre. Ibland har jag till och med tänkt på att jag har så mycket inom mig som är trasigt att det kanske är lättare att skita i allt än att försöka laga sig själv. Tänk att få börja om på nytt igen med nytt liv och med en ny kropp. Men det är alltid något som stoppar mig där, för jag vill ju egentligen inte ta livet av mig, jag bara önskar att jag inte fanns.

Men som tur är började jag komma på andra tankar, bättre tankar. Trots att det är så svårt att bryta det där mönstret som man har inom sig. Och när jag väl börjar få ångest så kan det gå så fort från den ena dagen till den andra att jag knappt själv hänger med i svängarna, det är bara känslorna som styr mig. Jag förstår att en ångest är påväg när jag börjar bli elak på min sambo för minsta lilla "misstag" han gör, då sätter reptilhjärnans "kontrollbehov" in och tydligen så är det ett tecken på ångest. Inte långt efter kommer det maniska tvättandet, jag känner mig smutsig vad jag är gör.

Jag tänkte blogga lite om det problemet lite senare så att ni kanske förstår vad det är som egentligen pågår och för att jag skall få kunna sätta ord på mitt egna beteende. Det är ganska snarlikt ett tvångsbeteende, men enligt symptomen så är dem ändå inte identiska. Men när jag har försökt att analysera mig själv så förstår jag att det ändå handlar om ångest. Ju mer jag tvättar mig desto mer ångest har jag och sämre mår jag. Jag kan nästan förklara mig själv som en virvelvind dessa dagar när jag beter mig på det här viset. Men i början på Augusti skall jag börja gå på Affektiva enheten i Sundsvall och förhoppningsvis kommer mitt mående att bli betydligt bättre. Den som lever får väl se..

Vet ni att ända sedan jag var liten ( då menar jag jätte, jätte liten ) så har jag haft en känsla av att jag för otur med mig, att jag inte duger och att jag inte hör hemma här i livet. Men när jag var liten så tänkte jag att allt skulle bli bättre bara jag skulle växa upp. Bara jag kunde få ta ansvar över mitt eget liv och bestämma själv så kommer jag må så mycket bättre och bli så mycket gladare. Det blev inte bättre och innerst inne så är jag är fortfarande samma flicka som inte duger till något, som för med sig otur och som inte platsar i livet. Därför behöver jag bekräftelse! Bekräktelse är viktigt och det fick jag nästan aldrig som barn. Jag behöver det i form utav agerande från mina nära och kära, men även ifrån mina bekanta, som bevisar för mig själv att jag duger som jag är. Men tyvärr finns det inte många som ger mig den. Det är helt enkelt "var man för sig själv" som regerar och egoismen lyser starkt över oss alla. Hur kunde jag vara så dum att jag brydde mig om andra, när jag var den som behövde hjälpen som mest?! Jag dog..

Words of truth! Vad finns det egentligen för mening med livet? Det måste ju finnas en orsak till att vi har satts här på jorden, annars lever man ju bara i onödan och tar upp onödig tid och plats. Och varför skall man då leva vidare när livet bara gör ont hela tiden? Då skulle det ju bara finnas vackra, rika och lyckliga människor på jorden! Nej, man måste hitta någon orsak att leva vidare trots att man bara vill ta en spade och gräva ner sig själv i jorden emellanåt, annars blir livet ett rent helvete full med bitterhet. Men vem har sagt att inte jorden ÄR just helvetet? Att vi SKALL gå igenom en massa prövningar i livet för att härdas i nästa liv? Att vi går igenom någon sorts kostmisk stege där vi stiger i grad utefter allt som vi får gå igenom i våra liv på jorden? Man måste få låta sig filosofera om just "meningen med livet", annars tappar man den och vad finns det då som egentligen stoppar dig från att ta ditt eget liv mer än överlevnadsinstinkten som vi alla naturligt besitter? Alla lever vi för att ödet ville det. Vi fick en chans till livet och om andra gör oss illa så är det våran uppgift att se till att vi inte tar mer skada än nödvändigt utav det. T.ex. att om du blir mobbad ( som tydligen dem flesta verkat blivit, även dem som mobbar ) så måste man acceptera att jag inte hade makt att förändra den situationen just då. Dem flesta kallar det att "Förlåta" men egentligen handlar det bara om acceptans. Man förlåter inte dem som gjorde något fel mot dig, utan man accepterar att det faktiskt redan har skett. Då kan man släppa den händelsen och den makten som förövaren i och med det har över dig så att du istället kan få ut det bästa utav ditt eget liv. Annars blir man ledsen, sorgsen och bitter och går och ältar samma händelser resten av livet och frågar sig "varför" saker och ting skedde istället för att få ett bra liv trots allt, så man kan få bli lycklig. Det låter ganska struligt om man inte själv har gått igenom processen eller om man inte själv är på god väg, men jag vet inte hur jag på annat sätt skall förklara det än att just "acceptera det som redan hänt" Jag finns nämligen någonstans mitt under den här processen just nu och jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig längre. Livet är bara som en berg- och dahl bana, liksom mitt mående, och ärligt talat så har jag ingen som helst aning hur det kommer att sluta.

Man säger att "själv är bäste dräng" och det kan jag hålla med om i de flesta lägen. Särskilt när det gäller att kritisera sig själv. Ingen kan vara elakare, hårdare eller orättvisare mot mig än vad just jag är. Det är som om man har två personligheter ibland; en säger att man duger, att man skall skaka av sig allt det onda och gå vidare, medans den andra säger att man är helt värdelös, korkad och oattraktiv. Hua, hur skall jag orka med mig själv? Det är precis som Pink sjunger; Don't let me get me - I'm my own worst enemy. It's bad when you annoy yourself, I wanna be somebody else! Hela texten passar in på mitt liv. Frågan är bara, hur skall jag lyckas att bli av med henne, kritikern?

Jag hade hoppats att den här sommaren skulle bli riktigt bra, med mycket resor och många tillställningar med vänner, så jag kunde ladda energi inför höstens kommande stora, tunga händelser. Det finns nämligen en polisanmälan i luften som vi måste gå igenom inom familjen. Hur som helst så känner jag inte att jag orkar göra någonting längre. Jag har ingen kraft kvar. Förut orkade jag tänka mer, det gör jag inte längre. Jag orkade planera mer, det gör jag inte längre. Jag orkade lägga energi på andra, det gör jag inte längre och jag orkade stänga av och spela teater när jag egentligen innerst inne mådde skit, det gör jag inte heller längre. Det är som om bägaren har runnit över och jag inte kan stoppa det. Som en vägg som fallit och som jag inte kan resa upp igen. Jag är som en öppen bok och dessutom väldigt känslig. Förutom det är det som om jag läcker energi eftersom hur mycket jag än vilar och på andra sätt försöker lagra energi så är det som om allt bara försvinner. Mitt mående pendlar just nu mellan två stadier: Att försöka spela teater och låtsas vara den Mikaela jag var innan, även om jag egentligen inte orkar det, och hoppas på en förändring inom kort d.v.s. att jag kommer in på skolan som jag sökt, flyttar och lämna mitt gamla liv bakom mig, då menar jag verkligen ALLT bakom mig!... Eller dö. Som tur är skall jag börja på Bedömningsenheten i början av Augusti, jag hoppas jag orkar fram tills dess.

Just nu i detta ögonblick känner jag mig så otroligt ensam. Jag har en tämligen dysfunktionell familj, men ändå en familj. Jag har en sambo och en handfull vänner som jag litar på, men ändå så känner jag mig så otroligt ensam just nu. Det känns som jag skulle kunna lämna allt, lämna livet! Men vem skulle komma på min begravning? Berör jag någon? Kommer jag glömmas bort? Kommer jag ens att vara saknad utav människor som jag brytt mig om? Jag vet att det är hjärnan som spelar mig en massa spratt, men jag kan inte göra något åt det. Jag känner mig ensam, osedd och oälskad. Jag äcklar mig själv!

Jo, jag lever. Jag har bara inte lika stor blogg lust nu som förut, men det kommer väl med tiden. Igår hade jag en jobbig kväll, full med ångest. Syrran har sovit över i tre veckor, och hon åkte hem igår. Känslorna bara föll över mig och jag grät i soffan till filmen Svinalängorna tillsammans med Jyrki. Han var ett stort stöd för mig, höll om mig och lyssnade. Jag berättade hur det kändes innuti mig. Känslan var så obehaglig, så hopplös. Jag kände mig illamående, men varje gång jag sa det högt så försvann känslan allt mer så tillslut hade jag repat mig. Jag vet att det kommer bli värre framöver, men just nu vill jag ha kul i sommar. Festa, träffa vänner, resa, bada, sola, grilla. Jag kan ta itu med det andra när bubblan väl spricker i höst, men ibland kan man bara inte hjälpa det.