Baileyz

Jaha. Så här ser mitt liv ut just nu. Jag har ingen tid att prioriera mig själv alls verkar det som. Skolan tar upp min mesta del sen kan det hända att jag hinner diska emellanåt och umgås med min familj, vila och träna men det som jag får prioritera bort nästan helt är desvärre mina "sunda" matvanor som blivit helt osunda, mina hobbies, umgås med vänner, failjen och syskonen samt husdjuren. Är det värt det?

Jag känner mej så värdelös ibland och min depretion kommer åter igen trots att jag inte vill annat än att kämpa på, men om jag ska vara ärlig så känns det som jag kommer bryta ihop snart. Jag pallar inte det här tempot

Man hinner knappt skriva här längre för man har saker att göra hela tiden vilket är BRA då man slipper tänka på sitt eländiga liv hela tiden =) Jag ha så svårt att acceptera att andra lyckas bättre än mig och jag blir så svartsjuk på dem, som Emily. Hon är bara 22 år och hon har målat och skulpturerat jätte fina saker samt spelat in en musikvideo och sminkat folk profitionellt, är supersnygg och har det bästa självförtroendet jag någonsin skådat mm. mm. mm.

Me det förstås. Hon växte upp i en sådan familj då dem värderade sådana saker, det gjorde inte jag .. Kan jag skylla på mamma då?

Nej det kan jag inte, mamma gjorde så bra hon kunde med tanke på vad hon varit med om *krama mamma*

Allt deta VET JAG ju men likförbannat är jag så jävla svartsjuk!!!!!!!!

VARFÖR HON OCH INTE JAG?

Nej jag blev berövad barndomen, haft hemska motgångar mm. medans hon går där och lyckas med allt. Jag ÄR så avundsjuk och det ERKÄNNER jag! Men för det hatar jag inte henne, (även om det kan verka/låta som det ibland) utan jag är glad för hennes skull. MEN hade JAG fått de chansen hade jag tagit den direkt ..