Baileyz

Idag var jag en sväng på skolan på förmiddagen trots att jag inte hade någon lektion, för att komma ikapp med Svenskan. Jag skulle göra en argumenterande text med referat om ämnet "identitet" och till hjälp fick jag ett par tidningsartiklar i ett häfte, samt ett kapitel och en text ur två olika böcker. Jag skulle använda tre utav texterna i min uppgift och jämföra, disskutera och sammanställa. I en utav artiklarna jag fastnade för så hade DN intervjuat dokusåpan Paradise Hotel aktuella Cimon Lundberg om livet i rampljuset och det fick mig att tänka på dokusåpan Bigbrother som jag följde slaviskt. Det gick i sex säsonger från 2000-2006 där bland annat Carolina Gynning, Marie Picasso, Linda Rosing och Kitty Jutbring medverkat i. Då tyckte man att dokusåpan var en skandal, men jämfört med dagens dokusåpor som Paradise Hotel och Kungarna av Tylösand så hamnar Bigbrother i skymundan. Deltagarna i alla dokusåper är mediahorer och dem gör nästan vadsom helst för att synas, men vem vill inte det? Alla vill vi stå ut ur mängden, bli ihågkomna, bli bekräftade på att dem är någonting särskilt och det är väl inget fel med det?! Tyvärr kan det lätt gå överstyr. Ni minns väl Linda Rosings uttalande i var och varannan nyhetstidning för att hålla sig kvar i rampljuset över hela Sverige? Men de flesta hanterar inte uppmärksamheten så bra, för med uppmärksamhet kommer även hemligheter fram och media rotar mer än gärna fram det saftigaste att publisera i tidningarna. Samuel Aronsson var en härlig person som spred glädje i Bigbrother huset 2006, det året då Jessica Lindgren vann. Men uppmärksamheten efter programmet och hans redan kriminella förflutna fick han att slutligen ta självmord trots att han hade både en dotter och en nyfödd son. Han blev bara 27år gammal när han hängde sig i samband med en häktning. Kan ni ens föreställa er hur dåligt han måste ha mått när han väljer att hänga sig istället för att försöka ta tag i sitt liv? Det måste verkligen ha känts som en omöjlig uppgift och självmord var tillslut den enda vägen! Och där står vi och bara tittar på, helt oberörda. Men jag är inte oberörd, jag minns.

Biggest loser skall börja i Sverige. Inget program som jag tidigare följt, men tycker ändå att det är bra. Det verkar ju verkligen motivera och angagera  Jag gråter varje gång jag ser reklamen, jätte fjamtigt! Men reklamen fångar upp min EXAKTA känsla om min egen vikt. Det är en tjej mitt i ett hav bunden med tunga vikter som försöker nå ytan varpå en röst säger "Tänk om du var fången i din egen kropp" sedan får man se en överviktig tjej dyka upp ur ett bubbelbad. I vattnet känner hon sig smal och lätt som hon är innuti, under allt!

Det lustiga är att när jag var normalviktig så avskydde jag överviktiga. Jag förstod inte hur man kunde lägga på sig så mycket fett utan att själva märka av viktökningen och slutade med det man nu höll på med. Jag har alltid dock sett mig själv som fet, trots att jag nu vet att jag var normalviktig fram till 2000 enligt BMI. Det var bara min egen syn på mig själv men på något sätt hade jag en förvrängd bild utav mig själv så jag åt lite, tränade mycket ( t.o.m joggade varje kväll ) och ibland försökte jag kräkas, men lyckades sällan. Jag klädde mig i mycket svart och heltäckande kläder som skulle dölja hela min kropp, jag var ful.

Nu när jag ser tillbaka på foton från den tiden ser jag en helt annan Mikaela än vad jag då kände mig.  Jag minns att jag vägde lite över 50 kg och jag var även då 150 cm lång, vilket enligt BMI inte är övervikt överhuvudtaget. 2000 flyttade vi till Sundsvall och nu 10år senare ÄR jag överviktig sedan några år tillbaka. Det känns som att det skedde över en natt, som att jag är fast i min egen kropp och som att det är totalt obotligt, jag kan aldrig mer bli smal. Jag har idag närmare 40kg övervikt, det är nästan dubbelt utav mig!

Min syn på överviktiga har förändras med åren iochmed att man själv fått erfara det. OM jag någonsin lyckas att gå ner i vikt igen så kommer jag ALDRIG gnälla över min kropp igen eftersom nu vet jag verkligen hur det är att verkligen vara överviktig och att inte kunna köpa kläder på en vanlig klädbutik och att få klä sig i sådant som man kanske inte skulle klätt sig i om man var normalviktig för att dem aldrig har snygga kläder i ens storlek. Dessutom få betala dyrare för kläderna för att det är mer tyg.

Va skönt att vara smal och aldrig behöva oroa sig så fort man skall göra någonting där vikten kommer i fokus som tex åka hiss, karusell, gokart mm. Då jag ständigt funderar om kommer hissen kunna åka upp med alla dessa människor plus mig? Kommer jag kanske bli stoppad och inte får åka karuseller pga min vikt? Kommer jag rymmas i gokarten på Lördag? Viskar dessa människor som jag går förbi nu om mig och min vikt? Kommer jag få en taskig kommentar bara för att jag äter nu?

Man har hört skrämmande historier där stolar gått sönder när överviktiga har suttit på dem och där överviktiga flygplanspassaserare har fått betala för en extra plats. Jag är LIVRÄDD att något liknande skall hända mig! Jag är inte överviktig med vilja, jag har ett problem. Jag behöver lika mycket hjälp och stöd som en alkolist, knarkare eller spelmissbrukare för att komma ur detta, om jag någonsin hinner göra det innan jag dör. Alkohol, droger och spel finns ju ändå i begränsat utbud, men mat och godsaker finns nästan överallt och är en del utav det vardagliga livet och en stor påfrestning varje dag.

Dessutom är det fult att vara överviktig i samhället och ofta brukar folk skämta om överviktiga människor. Härma jordskalv eller jättedunsar när en överviktig går förbi, säga sarkastiska kommentarer och påpeka vikten. Men det värsta är nog när dem närmsta börjar prata med en som att jag har valt att vara överviktig och borde gå ner. Hade jag kunnat bli smal så hade jag varit smal nu, men jag försöker varje dag. Säg till en alkolist att sluta supa, till en knarkare att sluta knarka och till en spelmissbrukare att sluta spela då också! Detta är ingenting jag har kontroll över, jag är fången i mitt eget beteende.

Jag vet att jag både är svag och en syndare. Jag vill förändra mig men det är så svårt att ändra en gammal vana. Allt blir så mycket jobbigare att vara överviktig och det är absolut ingenting som jag är stolt över! Men vägen ner är så jävla lång att jag ständigt tappar motivationen efter vägen. Motivationen kommer och går hela tiden men aldrig blir jag nå smalare, det lilla jag går ner går jag oftast bara upp igen. Nu har det gått sammanlagt 10 år sedan jag började gå upp i vikt och jag är sammanlagt uppe i 40 kg övervikt. Jag ska försöka med nya tag nu i höst igen i hopp om att lyckas, men gör jag inte det så väntar snart barnlöshet, sjukdomar och en tidig död på mig inom en snar framtid.

Snart är det val och ärligt talat har jag INGEN ANING om vad jag skall rösta på, jag är inte så insatt men jag har ju ändå en åsikt om ett önskat resultat. Jag tycker att det är svårt att kunna sollra ut vad som kommer ge det bästa resultatet och vad som bara är lögner. Det jag däremot vet att jag absolut INTE vill ha det som det varit dem här senaste åren. Det har nästan bara gynnat dem som redan har det bra, dem som har ett arbete och ekonomi.

Moderaterna har använt en metod som kan jämföras med att piska en häst under ett lopp. Dem antar att man är t.ex. sjukskriven för att man är lat och inte för att man verkligen är sjuk, så genom att försvåra möjligheterna att få ekonomiskt stöd utan arbete så tvingas man istället ut i arbetslivet även om man verkligen är sjuk eller inte har möjlighet att få ett arbete på så sätt. Då fastnar man i en svår ekonomisk sits och det kan bli början på en ond cirkel. Alla fixar inte piskmetoden, jag gör det definitivt inte. Jag behöver stöd och belöning för att komma framåt i livet och om jag blir piskad så tappar jag lusten att gå!

Vissa människor däremot klarar piska bättre än morotsmetoden. Men jag som själv varit sjukskriven och aldrig haft mer än vikariat hela mitt 27åriga liv kan ärligt säga att jag VILL jobba, men inte haft möjlighet att få ett vettigt arbete. Jag mår bra utav att jobba och min dröm är att arbeta med det jag verkligen vill jobba med, det är mitt mål i livet. Men utefter mina möjligheter så kan jag inte välja samma väg som dem flesta andra klarar av även om jag så önskat och därför så blev vägen dit längre, dyrare och betydligt svårare.

Den vanliga vägen:

1. Ta studenten, få ett slutbety
2. Gå högskola, skaffa utbildning
3. Skaffa ett jobb och erfarenheter
4. Skaffa familj

Min väg:

1. Hoppade av gymnasiet, pga depression men sökte ingen hjälp
2. Blev arbetslös, pga jag inte hade någon utbildning
3. Började studera på gymnasienivå på Komvux, pga arbetslöshet
4. Arbetspraktisera / Vikariera för att få en paus i studierna
5. Sjukskriven, pga depression när det inte längre höll att försöka förtränga det
6. Börja studera på en gymnasieutbildning, men positivt resultat
7. Läsa klart till slutbetyget, ett krav inför högskola
8. Läsa högskola

Som ni ser så är den första vägen, mycket kortare och betydligt billigare. Svenska gymnasieutbildning är gratis, men för högskola måste man ta lån på CSN, dock bara i max 4år. Efter det har man möjlighet att arbeta, även om man inte direkt får sitt drömyrke, men ett jobb är ett jobb med en riktig lön. Då kan man betala av sina lån och sedan skaffa familj och om man vill jobba sig uppåt i karriären. En ganska vanlig väg som de flesta tar.

Den andra vägen, som jag desvärre var tvungen att ta pga att jag inte sökte hjälp för min depression när jag egentligen borde har kostat mig en gratis utbildning, jag orkade helt enkelt inte gå klart gymnasiet. Men utbildning måste man ju ha för att få ett arbete och för att läsa upp på Komvux måste jag låna på CSN. Det tog många år innan jag lyckats läsa klart till ett slutbetyg och då är jag inte ens klar utan skall fortsätta läsa på högskola efter det med ytterligare lån. Efter det så har jag möjlighet att söka arbete och jobba mig uppåt i karriären men eftersom det tar mycket längre tid att gå den här vägen så vill jag också försöka kombinera den vägen med att skaffa familj vilket också blir ett litet "hinder" på vägen. För att försöka kombinera skola med familj ser inte jag som ett lätt moment.

Jag menar bara att allt har sin orsak. Jag tror inte att människor är lata, jag tror att dem vill jobba men något dem trivs med men inte har haft möjlighet till det. Är man sjukskriven så har man en orsak, man är sjuk och måste bli bättre. Är man inte sjukskriven för ett psykiskt eller fysiskt sjukdomstillstånd utan bara oaktiv arbetslös så kan det vara så att man inte riktigt vet vad man vill jobba med ännu, då kan det vara bra med praktikplatser så man får testa på att jobba innan man utbildar sig. Är man aktiv arbetslös så saknar man säkerligen kompetens och även då kan det vara bra med praktikplatser som på ett smidigt sätt får ut en i arbetslivet så man får in en fot i verksamheten.

Varför måste man alltid tro det värsta om folk? Varför kan man inte bara ta reda på fakta innan man fattar ett beslut samt försöka att se saker ur olika perspektiv! Människan är det enda djuret som kan kommunicera med varann på ett muntligt plan, så varför missförstår vi varandra hela tiden då? Varför vågar folk inte fråga och varför vågar folk inte svara? Till att börja med måste vi acceptera att alla människor är olika varandra, vi tycker och tänker olika och har olika utgångspunkter och därefter möjligheter i livet så vi kan inte dra alla över en och samma kam. Därför kan inte heller politikerna använda en enda metod.

Hade jag haft möjlighet hade jag valt den första vägen, då hade jag varit klar med allt det där idag och stått här utan ekonomiska svårigheter. Varför skulle jag medvetet välja en svårare, längre och dyrare väg om jag kunnat välja en lättare, kortare och billigare väg? It makes no sense! Men tack vare det så har jag skaffat mig ett mål och jag vet vad jag vill utbilda mig till och arbeta med. Det är att arbeta på BUP och hjälpa barn och unga som visar tendenser på att hamna i min situation INNAN dem går samma väg som mig och att guida dom rätt i livet och hjälpa dem undvika fallgroparna som jag redan varit i.

Under en längre tid har jag funderat mycket på religion, främst kristendom eftersom det är det som man är uppvuxen i även om man aldrig har riktigt "trott" Men man har ju firat påsk och jul samt närvarat vid dop och vigslar precis som dem flesta andra svenskar. Men tack vare allt hemskt man har gått igenom sedan man var barn så var det svårt att börja tro.

Skulle gud finnas så skulle han väl ändå inte låtit mig gå igenom allt som jag har gått igenom, han påstår sig ju älska alla så varför skyddar han då inte mig? Det började redan när jag föddes med pappas psykopatiska drag och inslag av alkolism som resulterade i kränkning och misshandel av min mamma. Mycket av det har jag fått bevittna upp till ungefär 6års ålder då mamma lyckades skilja sig från den demonen.

Vissa bitar minns jag, andra blir jag påmind  om allt eftersom så jag vet att mycket ligger dolt i mitt undermedvetna. När jag var 8år blev jag sexuellt övergrepp när jag låg och sov utav en släkting, jag var tyst om det i kanske 5-7år men sedan berättade jag för mamma om det. Det blev rättegång och han erkände inte allt, men det mesta.

Resultat av min minst sagt tragiska barndom var att jag blev väldigt osäker och otrygg som barn. Det resulterade i att jag sågs som ett lätt offer att mobba. Jag blev mobbad från 7'an till 9'an. Jag hade ingen att prata med, ingen att umgås med, jag var helt ensam. Tillslut så tog jag den vänskap jag fick, en dålig kompis vid namn Veronica. Hon talade en del skit bakom min rygg och behandlade mig illa men jag hade ingen annan så vad skulle jag göra?

Ensam är inte stark! Allt detta resulterade till förakt och hat mot gud, hur kunde han som påstår sig älska alla och vill alla väl behandla mig så illa? Vad hade jag gjort för fel? Jag var bara ett oskyldigt barn! Under 2006 blev jag sjukskriven för depression, en depression som jag haft länge men som jag försökt förtränga. Men tillslut kunde jag inte ens vistas i sociala sammanhang och jag ville bara sova. Jag hade tappat livslusten och var redo att dö!

Då fick jag en tid på Unga Vuxna där jag träffade en bra kvinna som var utbildad socionom och behandlingsassistent. Ett år senare så orkade jag ta itu med resten av mitt liv och på den vägen är det. Jag började se positivt på saker, sammanhang i livet på ett helt annat sätt och jag var mitt uppi en bearbetningsprocess. Psykologin började intressera mig och jag började att förstå vem jag var och hur jag blivit den jag är idag.

Senare när jag gick Barnskötarutbildningen så fick vi läsa kommunikation och det var också väldigt faschinerande. Jag kunde tillslut förstå människor och deras beteenden på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare och jag växte psykiskt en nivå, det lade jag märke till ofta. För bara några år sedan träffade jag också en bra tjej som är uppväxt i en djupt kristen familj och hon har lärt mig vad äkta vänskap och tro är för något.

Med henne har jag kunnat disskutera många religösa, psykologiska och filosofiska funderingar kring livet och skapat mig en helt egen tro, min egen religion. Där jag har använt mig utav dem enligt mig bästa bitarna i olika religioner och utgått ifrån mina egna erfarenheter och kunskaper. Alla har en tro, om inte på just "gud" så på något!

Det kanske uppfattas som min dikt var hård i dikten nedan, men det är bara en enkel bit i bearbetningsprocessen. När jag är färdig kommer jag istället ta nytta utav händelsen och se något positivt i det, men det kan ta flera år. Just nu känner jag bara hat för en fask före detta vän. Verkligheten är grym och psykologi är fantastiskt intressant!

Till ALLA mina vänner därute..

BRA vänner är som diamanter, betydelsefulla, ovärdeliga och sällsynta
DÅLIGA vänner är som stenar, obetydliga, ersättningsbara och vardagliga

...

Jag har tur som har så fina vänner och bekanta runtomkring mig. Människor som gör mitt liv värdefullt! Jag tycker att ALLA ska ha lika bra vänner som jag har, har man inte det så skall man byta vänner. Vänner ska man må bra utav, berätta saker för, växa som människa med. Man ska inte vara rädd för dem, att dem ska säga något bakom ens rygg eller att dem en dag ska lämna dig. Riktiga vänner växer inte på träd så vårda dem ömt! Det bästa tipset för att hitta en bra vän är att bli en själv, du skall behandla andra som du själv vill bli behandlad som Jesus en gång sa.

Jag fick nästan en chock igår när jag i vanlig ordning kikade på dem gamla säsongerna av Ghost Whisper med min sambo Jyrki. Minns ni humor serien "Nikki" som gick på TV för ett par år sedan? Den handlade om dansaren Nikki White's ( som spelas utav Nikki Cox ) liv, kärlek och kärriär. Jag gillade den serien jätte mycket, speciellt för att Nikki Cox var så otroligt vacker i den serien. Sedan har man inte set henne på ett par år och man har lixom bara glömt bort henne tills igår. Tydligen så har hon investerat i lite nya kroppsdelar på senaste tiden och det ser fruktansvärt lustigt ut så jag och sambon kunde inte sluta skratta när vi såg henne le med dem där enorma läpparna. Vad är det med media branchens hollywood egentligen? Varför behandlar alla sig själva som frankensteins monster? Dem låter sig spruta in, fylla på, släta ut och ta bort så mycket så kropparna blir helt vanställda. Nikki Cox var ju hur vacker som helst innan, nu är hon bara skrattretande!

Jag såg en gammal väninna till mig häromdagen. Ett tag var vi bästa vänner, men vi lät vänskapen rinna ut i sanden för ett par år sedan pågrund av olika orsaker. I början när vi väl började att lära känna varandra så såg jag verkligen upp till henne. Hon var så klok och rolig och jag hade verkligen längtat efter en riktigt bra vän att dela mitt liv och mina tankar med, eftersom jag hade varit mobbad och utfryst där jag bodde innan. Vi började i samma klass i gymnasiet och sedan så var vi nästan aldrig ifrån varandra. Men vissa människor passar bara inte ihop personlighetsmässigt, för vi växte ifrån varandra tillslut. Dessutom så har vi sårat varandra en hel del under åren, både jag och hon och jag känner bara att vi inte har någonting att tillföra i vår vänskap längre om vi nu mot förmodan skulle bli vänner igen. Men jag är inte bitter, för det vi har gått igenom är en utav orsakerna till att jag är den jag är idag och det är jag glad för. Jag hoppas verkligen att hon kommer få ett bra liv och att vi någon gång när vi ser varandra kan hälsa men det är inte mer än så, samtidigt som man blir lite nostalgisk med minnet av allt roligt som vi också delat. Men alla behöver vi vänner som man kan utvecklas med och tyvärr så blir jag hämmad tillsammans med henne. Det är säkert ingenting som hon ens är medveten om men det är bara så det är.

För att ens ha ett humm om vad det här inlägget handlar om så bör man läsa lite om vad Rasism är för något, jag har märkt att folk inte är så pålästa som man borde vara:

Rasmism: är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. Det används för att beteckna ett synsätt, ett sätt att behandla människor, och/eller en samhällelig struktur. Liknande men inte fullt ut rasistiska synsätt kallas ofta för främlingsfientlighet.

Neger: är en beteckning för personer från vissa svarta folkgrupper från framför allt Afrika. Användning av ordet kan av vissa uppfattas som nedsättande och kränkande. Fram till och med 1970-talet var neger den dominerande termen för svarta personer men idag anses det av en del vara ett föråldrat, förolämpande och negativt laddat begrepp och används även av somliga som ett invektiv, dvs en förolämpning i syfte att förlöjliga eller kränka.

Ordet NEGERBOLL är ett kränkande, rasistiskt, nedvärderande och nedlåtande ord just för att en del utav ordet i negerboll är just "neger" och det kan lätt förknippas med slaveri, förtryck och brist på respekt för människors lika värde, så varför skall man då använda ordet hejvilt?! Istället för att bara kalla den för CHOKLADBOLL, för det är ju ändå det den egentligen är! Är det verkligen så svårt att byta  ut "neger" mot "choklad" ?

 

Man måste faktiskt börja någonstans, som exempel kan jag ta feministernas kamp för kvinnlig rösträtt  utan den så hade jag kanske inte ens haft arbete idag just bara för att jag är kvinna?! ALLT börjar någonstans, och det vi gör / säger idag och det vi lär våra barn skapar hela tiden en ny och förhoppningsvis bättre framtid. Man MÅSTE agera och reagera!

Om vi tycker att det är okej att säga neger till mörkhyade ( måste man överhuvudtaget särskilja på människor och människor egentligen? ) så måste det vara okej att säga hora till den som har legat med fler än en partner också? Eller att vi ska börja utmärka folk utseende mässigt helt och hållet, skulle du vela heta "Tjocka Tina" eller "Fula Peter" ?

Det är så jävla enkelt att bara säga CHOKLAD istället för NEGER, men "bara för att" och dålig kunskap så ska folk sätta sig på tvären och vägra, inte så moget och genomtänkt kanske! Jag menar inte att man ska ta bort eller ändra "alla" ord och jag anser inte heller att den svenska nationalsången är rasistisk, men ordet  negerboll inehåller ju för fan "neger" så vad finns det mer att förklara?! Negerboll ÄR ett omodernt och rasistiskt ord.

Det har även varit mycket diskussioner om den mördade 33åriga Sundsvallsbon Stefan Carlsson. Det visade sig att han är en ganska djupt kriminell person som både har sysslat med misshandel och droger. Men även kriminella är faktiskt också offer.

Hur, var, när och varför blev han kriminell? Tänk er hur mycket energi det tar av en att vara kriminell! Att man aldrig får uppleva den där tryggheten som man har i en stabil familjerelation. Att man måste hata och att man verkligen vet att man är hatad av alla andra också! Att man måste vara på sin vakt hela tiden. Det måste vara jobbigt att vara kriminell, så varför blir man det då? I sådana här fall så tror jag att det börjar i mycket tidig ålder, för alla har vi varit barn och oskyldiga. Men vi påverkas hela tiden utav den miljön vi växer upp i och har man då en ortygg familje rrelation så blir man ganska så osäker. Har man inga regler så har man svårt att själv förstå vad som är rätt och fel.  Dessutom så kanske dem aldrig har upplevt att dem är sedd och älskad för den dem är.

Tydligen så skall just Stefan enligt rykten ha haft en jobbig barndom med både misshandel och fosterhem. Han var nog en ganska så känslomässigt avstängd person som hade fått en dålig start i livet och sedan rasade det bara utför. Då är det är inte så lätt att bara "byta upp sig" till ett bättre liv när man redan är så djupt rotad i det gamla, pröva själva! Visst blir man förbannad när man läser om det som han påstås ha gjort, men egentligen så visste han nog inte om nått bättre. Alla människor kan och gör fel, vissa mer än andra.. men ingen är perfekt och absolut inte kriminella. Men vi kan inte bara hata andra för hatets skull och kanske säga att "det var ju lika så bra" för Stefan hade nog varit en helt annan person om han hade fått en helt annan start i livet.

Det Stefan varit med om i hans barndom har skapat den han var innan han dog. Men man kan inte ändra på det förflutna och Stefan hade faktiskt också ett val - det har vi alla! Hade Stefan istället för att se sig själv som ett offer av sin traumatiska barndom ( som de flesta av oss gör ) gett sitt liv en ärlig chans och sagt "okej, jag har haft det tufft förut men nu har jag chansen att ändra på det, hur vill jag ha det framöver och hur ska jag göra för att nå fram till det" istället så hade han nog levt idag. Vi har ansvar av våra egna liv och genom att göra sig själv till offer för vad andra gör mot dig så lägger du över ansvaret på andra trots att det är ditt liv.

Det som bland annat skiljer oss från djuren är att vi kan prata med varandra. Vi kan kommunicera och berätta EXAKT vad vi känner och tycker så det INTE blir NÅGRA missförstånd överhuvudtaget. Sluta upp att "spela spel" och använda kroppsspråk, börja tala med varandra! Dessutom så bör man inte dömma andra påengång utan ge alla en chans, det visar på att man är en vuxen och förstående människa! Stefan kanske inte hade alla förutsättningarna i livet, han kanske var en man fruktade som en peson på Flashbacks Forum skrev i det här inlägget "Mötte man han på gatan så bytte man sida, kom han in på samma pub så gick man hem. Man ville inte vistas i närheten av han" Men glöm då inte att Stefan har också en gång varit en oskyldig, rädd liten pojke.

Även om det är svårt att ta in det just nu pågrund av allt hat som minnena av Stefan medför. Men fundera och analysera den här frasen en stund: "Kriminella är också offer"

Det kanske inte är en nyhet, men jag känner att jag måste skriva av mig om Mats Alm eftersom det står så mycket om det i tidningarna just nu. Vem kunde ha anat..

Är man ens mänsklig om man MÖRDAR den man ÄLSKAR av EKONOMISKA skäl? Aftonbladet har idag lagt ut en artikel om Mats som ni kan läsa här! Där skriver dem att Mats hade ekonomiska skäl att mörda sin flickvän och att det kan vara orsaken till hans grova brott. Han ska tydligen bara haft en ansträngande ekonomi  då han t.ex. bara haft 1000kr på kontot men flera skulder. Dessutom så skall han precis innan mordet ha tecknat en livförsäkring på Linda Chen då vid hennes bortgång skulle ge Mats en miljon samt att han även skaffade sig en delad vårdnad utav hennes bostadsrätt som han dessutom skulle få ärva. Väldigt fiffigt planerat Mats, den enda frågan är nu.. Har du ens ett hjärta?

Vad fan är det för värld som vi skapat och lever i då vi mördar den vi älskar för att trygga våran ekonomiska framtid? Har vi kvar vår empatiska och sympatiska förmåga? Finns verkligen äkta kärlek? Vem kan man lita på när t.o.m Linda som i samma säng som sin värsta fiende? Linda litade på Mats, dem hade varit tillsammans i fyra år och dem skulle gifta sig några dagar innan mordet. Linda hade dessutom själv överfört stora summor pengar till Mats konto vilket också tyder på att hon litade på honom och älskade honom. Ska pengar  verkligen ha den makten över oss eller ska vi ändra vårat sätt att tänka?

Jag blir så jävla arg på hur arbetsmarknaden ser ut idag. Hur fan ska jag, liksom alla andra ungdomar i min ålder i Sverige kunna spara ihop till pensionen om vi aldrig får ett jävla jobb? Förr räknades erfarenheter högt men nu är det bara skola som gäller! Men hur går det för dem som inte kan eller orkar plugga vidare? Det finns så många olika människor i världen så varför ska vi bara anpassa oss efter en sort?

Jag har tittat på Ballar av stål som är ett ganska roligt och galet program. Allt som allt är det trevligt att titta på MEN jag stör mig som FAN på en utav "deltagarna" eller rättare sagt "deltagarens offer" Jag blir GALEN på alla dessa män som beter sig som offer när hon stryker förbi. OM någon annan kvinna förutom hans egna flickvän/fru ger honom uppmärksamhet så faller han pladask - och hon är inte ens snygg! ( bara lite )

MEN ( tro't eller ej ) så finns det killar som verkligen STÅR UPP FÖR SIN RELATION också. Men jag fick faktiskt se 7 av 10 avsnitt för att hitta TVÅ grabbar som verkligen älskar sin flickvän tillräckligt mycket för att kunna neka Kaninkokerskan när hon gör intrång i deras revir. Dessa killar skall ha en stor eloge för det!

Angående mitt gratulationsinlägg till min VÄN som precis har fått barn så tog då en annan BEKANT illa upp eftersom han då tycker att jag tydligen nervärderat honom när jag kallat honom bekant.

Vad är det som är så fel med att vara bekant då? I mitt tycke så har jag få vänner och fler bekanta! Mina vänner är dem som jag VÅGAR berätta allt för och som jag KAN berätta allt för,  vänner är några som jag håller bra kontakt med och som kan och vågar stå för vad dem tycker, samt att jag vågar göra desamma för dem. Bekanta är några i ens liv som man håller av, människor man tycker om och oftast älskar men som man inte har lika nära kontakt med. Man kanske inte delar med sig utav sitt liv på samma sätt som till en vän, man delar kanske inte med sig utav åsikter och tankar utan det blir en mer ytlig relation.

Korkad ursäkt att säga upp bekantskapen på tycker jag iallafall. Men troligtvis så är det väl något annat som  är den egentliga orsaken. Vi har t.ex. många ( före detta ) gemensamma bekanta som jag har tagit avstånd ifrån på grund av olika orsaker men som han fortfarande umgås med, det är också en utav orsakerna till att han har blivit just en bekant. Men också för att vi lever två helt olika liv nu, han har familj och jag och Jyrki är ute o roar oss. Det är väl självklart att man glider ifrån varandra någon gång, men det ska väl ändå inte bara vara upp till mig att hålla kontakten? Nej, ska det vara så här så låter jag hellre bli!

Vad tycker ni? Är jag orättvis eller är det han som dragit förhastade slutsatser i den här situationen?

Ni kanske minns Marie som jag nämnde förut? Nu har iallafall en annan klasskompis till mig från Barnskötarutbildningen startat ett eget företag för en kort tid sedan. Det var en ganska så smart affärsidé hon hade måste jag säga! Hennes butik heter "Barngarderoben" och det är en second hand butik med barnkläder, jätte smart. Hur ofta behöver man inte köpa nya kläder till dessa små liv egentligen och hur dyrt blir inte det om man skall köpa allting nytt hela tiden? Dessutom så vet man inte vad man skall göra med allt det som dem redan  växt ur trots att det knappt är slitet och använt. Läs mer här!

Va snopen jag blev när han den där Al Fakir klev upp på scenen i Melodifestivalen 2010 i Lördags, jag trodde han BARA var programledare och skådespelare och nu gör han visst musik också..

Tills jag hörde dem nämna hans bror Nassim som tydligen jobbar på TV som barnprogramsledare, men helt ärligt.. Kan NÅGON se någon större skillnad på dessa två syrianska skönheter eller? Låten var iallafall mystisk och bra men jag vet inte om den kommer slå igenom i Eurovision Song Contest för det!

Salem Al Fakir

 

Nassim Al Fakir

Begåvad familj! Kanske skall dem göra en "Wahlgrens" och ta över hela media Sverige?

För er som hänger med ordentligt i bloggvärlden vet redan säkert att Gossip Girl som drev bloggen hotgossips.blogg.se har återuppstått på Rewebb.net istället. Gossip Girl är en blogg där folk kan skicka in skvaller om kända bloggar såsom Kenza, Foki, Blondinbella, Kissie mm. som sedan publiseras så att alla kan hålla koll på dem från ett och samma ställe. Det är perfekt för dem som är nyfikna på skvaller men som inte orkar att ta sig in på deras meningslösa bloggar dag efter dag för att finna något intressant, det skrivs nämligen bara mycket skit där också! Men som Jocke i filmen Zingo sa: "Gillar man skit så .."

 

Men en person som jag följer och har följt redan innan hon vart känd inom bloggvärlden är Fokis.se. Tillskillnad från dem andra bloggarna som Gossip Girl skriver om så står Foki ut ur mängden. Hon skriver varken illa om andra människor eller om skittråkigt mode, utan istället skriver hon om roliga och annorlunda prylar och därför finner jag hennes blogg mer intressant än dem andra. Hon skriver också om sitt liv och allt som hör därtill, och hon har en extremt positiv livssyn och är en riktigt bra förebild för unga då hon varken festar, röker eller kommer med olämpliga skönhetstips eller bantningsmetoder.

Läser man Fokis blogg så ser man snart det dolda budskapet  som är att vara positiv, glad och att möta livet med en klackspark. Alla duger som dem är och man ska vara snälla mot varandra. Man ska värdesätta sin skolgång så man får arbeta med det man drömmer om och våga stå emot strömmen. Dessutom så  är det är aldrig för sent att uppfylla sina innersta drömmar! Foki själv drömmer om att flytta till thailand en dag.

Kissie däremot skriver om hennes läppforstoringar, framtida bröstförstoring, bantning och massor utav diverse festande dessutom så ska hon alltid ha "taggarna utåt" och spela tuff mot omvärlden vilket inte jag anser är en bra som förebild. Det skapas en sorts "hatkärlek" till henne, men ändå så inspireras folk utav henne och tar efter hennes beteende. Unga tjejer är redan osäkra i sig själv och söker efter sin identitet och vad ger det  då för resultat egentligen? Kissie som är redan vacker, men om inte hon tycker att hon duger som hon är, vem duger egentligen då och vad ger det för intryck till alla osäkra tonåringar runtom i Sverige?

Nej, Kissies blogg tycker jag inte alls om! Jag tycker att det borde vara olagligt att ha en så provocerande blogg på internet då osäkra ungdommar kan ta åt sig och börja må dåligt utav. Det är inte hälsosamt! Även om nu Kissie själv säger att det mesta är ett "spel" så tar många av dem som läser bloggen på stort allvar. Det jag vill säga med det hela är att Kissie hör hemma på Gossip Girls blogg, men det gör absolut INTE Foki. Hon är en god människa och en bra förebild hur mycket skit ni än försöker att gräva fram om henne!

1. Homosexuella / Bisexuella - Dem är också människor och har lika stor rätt att älska någon precis som alla andra har oavsett om det är en person av samma kön eller inte. Gifta sig skall dom absolut få göra!

2. Mörkhyade personer - Alltihopa handlar om pigmenten i kroppen och det kan ni faktiskt läsa om här!

 

Vad har Ni för fördomar och vilka fördomar anser Ni är oacceptabela?