Baileyz

Jag står inför ännu en bloggpaus eftersom jag inte har så mycket roligt att komma med i dessa dagar. Det finns ärligt talat inte så mycket ljus i mitt liv just nu.


Jag väntar fortfarande på att jag skall få pengar från A-kassan f.o.m 20'e December t.o.m idag vilket dem först inte ville gå med på, dem ville ge mig pengar f.o.m 31'a Januari vilket gör att jag missar mer än en hel månad av ersättning och det är oacceptabelt. Men jag har hört av mig till dem både via e-mail, telefon och brev och överklagat deras beslut. Men ett omprövan betyder också en längre väntan på pengarna, men förhoppningsvis ger det  också ett resultat. Så jag är alltså fortfarande arbetslös och helt utan inkomst vilket gör det vääääldigt knapert här hemma och vi har tyvärr börjat handla på kredit mot vår vilja. Annars kan vi inte betala våra räkningar, skulder och finansiera våra liv. Det lustiga är att jag fortfarande måste betala medlemsavgiften till A-kassan, utan inkomst.

Min lillasyster mår riktigt dåligt och jag får inte veta varför vilket gör mig frustrerad. Det är jobbigt att inte kunna få möjlighet att kunna hjälpa någon som man håller av så mycket, man känner sig så hjälplös. Dessutom så är jag också orolig över min lillebror som jag inte har så bra kontakt med. Han bor helt själv i Härnösand och så vitt jag vet så har han inte särskilt stort umgänge heller, vilket gör honom totalt isolerad med sina känslor. Om han blir deprimerad ( med vår bakgrund ) så är jag orolig att han skall göra något dumt, lika orolig är jag över min lillasyster. Dessutom så glöms min andra lillasyster bort i samma veva och jag mår illa nästan varenda dag av att inte ha koll på mina syskons mående. Jag vill bara att allt skall ordna upp sig och bli bra igen, jag vill att vi ska bli en familj igen. Men med det jag vet kommer det ta tid, kanske år innan det händer vilket är fullt förståeligt.

Vi klarade inte av att söva Manson i Fredags den 18/2-2011 eftersom vi märkte att hans aptit och delvis hans beteende förändrats efter att vi haft besök av både familj och vänner som sagt farväl av honom. Kanske är vi egoistiska som håller honom kvar, men hur skall man egentligen veta om man måste söva någon. Människor kan man ju ha kvar i respirator i flera år innan man bestämmer sig för att dra ur sladden. Så hur kan jag bestämma att vi ska söva Manson om jag inte ens vet med säkerhet om han vill dö eller fortsätta kämpa, vi vet ju inte ens om han har ont. Människor är ju också djur och eftersom jag inte har några egna barn ( som jag längtar efter så mycket ) så ser jag mina älskade katter som mina barn.

Som ni märker så har jag inga goda nyheter att komma med och därför lägger jag istället in en bloggpaus idag och tar upp bloggandet igen när jag mår bättre. För er är mina problem jag nyss berättat om bara ord, men alltihopa tillsammans har lett mig in i ett mörker och jag har faktiskt börja tvivla på framtiden och livet. Det känns som ingenting någonsin kommer att bli bättre, trots att jag egentligen vet att så inte är fallet - som tur är. Jag har lixom tappat hoppet om att få ett värdigt liv och det känns bara förjävligt. Jag drar mig undan från alla sociala sammanhang och vill ogärna prata med någon överhuvudtaget så om någon utav mina vänner läser det här så förstår ni varför jag är otrevlig och inte hör av mig trots att jag lovat. Jag orkar bara inte umgås eller prata med någon annan än min familj just nu. Förlåt för det, men jag hör av mig när mitt liv börjar gå bättre!

Vi klarar inte av att låta Manson somna in imorgon trots allt. Den här veckan har varit ett levande helvete som aldrig verkar ta slut. Mitt hjärta värker och tårarna bara rinner utan stop. Manson har alltid funnit där och bara tanken på att vi skall fortsätta våra liv utan honom gör bara så ont. Så vi har bestämt oss att vänta eftersom han ännu inte lider. Vi vet att det är ett beslut som skall tas inom kort, men vi  behöver bara lite mer tid på oss.

Jag ville bara berätta att vi har varit hos vetrinären idag och fått veta att hela Mansons buk är full med cancer varav han kommer avlivas på Fredag den 18/2-2011 kl: 16:00 på Vetrinärhuset vid Södraberget. Han är en speciell liten katt, helt unik och vi kommer sakna han så hjärtat kommer värka. Ingen kan någonsin ersätta honom varken personlighets- eller utseendemässigt! Mamma älskar sin lilla bebis nu och föralltid ♥

Jag förstår att det är tråkigt och jobbigt att läsa min blogg nu, när jag inte har något annat att komma med än tråkiga nyheter och deprimerande inlägg. Men desvärre har jag inte så mycket roligt att komma med i dessa tider och jag behöver verkligen ventilera och skriva av mig. En rolig sak kan jag iallafall  blogga om när som helst och det är utmaningar eftersom det bara gäller att svara på frågor, enkelt och roligt. Men det är så dåligt med utmaningar tycker jag och jag blir sällan utmanad av någon. Därför snodde jag en utmaning från en annan blogg och jag hoppas att de som jag utmanar orkar fylla i listan den här gången.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Galleristen och planerade nya utställningar" från boken EGO WOMAN av Carolina Gynning.

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En vit bordsfläkt som är väldigt nödvändig på sommarhalvåret.

3. Vad var det senaste du såg på tv?
En gammal repris av Desperate Housewifes ( säsong 5, avsnitt 10 ) då Carlos hade fått tillbaka synen och börjat förstå vad Gabi hade gjort för dem under tiden då han var blind. Det har fastnat i minnet på mig eftersom Gabi annars framstår som en väldigt egoistisk människa som går över lik för att få det hon vill ha. Men nu hade hon till och med sålt bort sina klänningar och smycken för att dem skulle kunna bo kvar då Carlos inte kunde arbeta.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
14:47 ( Klockan var 13:41 )

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Ljudet av TV'ns viskningar.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag var på Birsta och handlade lite nödvändigheter inför kryssningen imorgon.

7. Vad tittade du på innan du började svara på dom här frågorna?
Jag kikade runt bland bloggar.

8. Vad har du på dig?
Privat.

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Jag vet att jag drömde någonting, men minns inte vad.

10. När skrattade du senast?
Det var länge sedan jag skrattade från hjärtat så jag minns inte.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Tapeter, två vägghyllor samt en tavla från IKEA med tre motiv: stenar, sand och vatten.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Jag tycker att jag ser skuggor i mörkret som står och tittar på mig om nätterna, så jag vågar inte ha lamporna släkt ibland. Dessutom så såg jag någon i periferi seendet stå bakom mig med en lila tröja i tvättstugan, men det fanns ingen där när jag vände mig om. Även mamma har börjat förnimma vissa saker och jag tror det kanske är ett sorts andligt stöd som visar sig nu när det har blivit så jobbigt. Dessutom så har jag under en längre tid  längre tillbaka drömt symboliska mardrömmar varav vissa av dem drömmarna har börjat besannas idag.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Det är roligt att svara på frågor så jag gillar alla utmaningar.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Jag och Jyrki såg på Babas bilar igår kväll, jag somnade till den i hans knä. Jag var totalt slut efter alla sömnlösa nätter och allt annat som är jobbigt och energikrävande runtomrking.

15.Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Jag skulle köpa ett hus till mig och Jyrki som vi skulle renovera och inreda med möbler från bland annat BOOM Store. Efter det skulle vi ta en lång och dyr semester utomlands så vi skulle kunna slappna av och andas ut. Sedan skulle vi spara ihop en del pengar och ha till vårt framtida bröllop när tiden väl är inne.

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till?
Jag är fruktansvärt beroende utav komplimanger. Förr hade jag nämligen så sjukt dåligt självförtroende att min spegelbild såg vanskapt ut, nu i efterhand så kan jag jämföra det med anorexi nästan. Anorektiska ser ju en felande bild av sig själva i spegeln, en överviktig person, medans dem egentligen är så tunna som löv. Jag beskådade mig själv i spegeln och såg ett monster, jag var så fruktansvärt ful och äcklig. Men efter 27år så har jag äntligen lyckas att bygga upp en bra självkänsla som jag aldrig någonsin haft tidigare. Dessutom så har jag oerhört svårt att lyckas gå ner i vikt om jag inte får beröm för dem framsteg som jag gör och tillslut slutar jag att försöka. Det är ungefär som när man tankar en bil med bensin. Bensinen räcker en visst antal mil, men sen behövs det mer bensin för att man skall kunna köra längre än så.

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Det finns så otroligt mycket orättvisor som man bara blir förbannad över att tänka på så jag kan desvärre inte välja bara en sak. Det finns mycket som man skulle kunna förändra, men samtidigt så har alla människor olika uppfattningar, kunskapsnivåer, erfarenheter osv. beroende på deras liv och uppväxt och det går inte att alla ska förenas och tycka desamma som alla andra även om man kunde önska att människor kunde vara mindre fördomsfulla och mer eftertänksamma, empatiska och kloka.

18. Tycker du om att dansa?
Nej.

19. George Bush?
Jag är inte så insatt i Politik, men jag får goda vibbar av honom.

20 Vad skulle dina barn heta om det blev en pojke?
Adrian i första hand. Har lite andra namn som man också funderat på men det blir först och främst Adrian. Skulle det bli så att någon i min närhet skulle ta det namnet före mig så skulle inte det göra någonting, jag skulle ändå döpa mina barn till det jag vill att dem skall heta eftersom jag bestämde det så långt före ändå.

21. Vad skulle dina barn heta om det blev en flicka?
Thyra i första hand. Men liksom pojknamnet har vi även fler flicknamn, men Thyra står först av alla. Även här skulle det inte spela någon roll om någon, mot förmodan, skulle "sno" namnet före mig eftersom jag redan bestämt mig så mycket tidigare.

22. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
Jag och Jyrki har övervägt att införskaffa oss en sommarstuga utomlands när vi blir äldre, det skulle passa oss ganska bra faktiskt framför en sommarstuga i Sverige. Men jag skulle absolut aldrig vela flytta utomlands för gott.

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag vill att han ska berätta att han utsatt mig för alla dessa "test" som jag har gått igenom i livet för att stärka mig och göra mig till en bättre människa. Jag vill att han skall säga att jag har gjort det bästa jag kunnat utifrån mina förutsättningar och att han är stolt över det jag åstakommit i livet. För om gud inte finns, eller om det visar sig att det inte var han som lät mig gå igenom det jag har gått igenom så är det värre, eftersom då har jag gått igenom allt i onödan och att det inte fanns någon baktanke bakom allt som jag först trott.

24. Vem var den senaste som ringde dig?
Marita från Sollefteå ringde och väckte mig imorse 10:23 för att surra om Wheels kryssningen imorgon som vi skall åka på tillsammans.

25. Vilka två personer vill du ska svara på de här frågorna?
Ann
Crixan

Fan vad jag mår illa. Jag mår illa när jag äter, när jag är hungrig och där mittemellan.. och nej, det är tyvärr inget barn i min mage. Jag mår bara så jävla psykiskt dåligt att jag symtomen tillslut blir somatiska och då mår jag illa hela dagarna. Jag är ständigt orolig för min familj, jag tänker på vad fan det är som pågår hela tiden. Jag kan inte ens sova på kvällarna längre eftersom tankarna kommer då allt är tyst och stilla. Vill jag kunna sova måste jag spela musik eller se på TV så mina tankar dränks till ljudet. Annars går tankarna bara runt, runt, runt i skallen på mig och jag håller på att bli galen.

- Varför just dem?
- Vad har egentligen hänt?
- Vad kan jag göra för dem?
- Kommer dem få må bra?
- När ska dem mår bra?

- Tänk om det är si..
- Tänk om det är så..

Imorgon skall jag jobba första gången på jätte länge. Det var den snälla och söta Ulrika från Söråkers Förskola som behövde vikarie en heldag på småbarnsavdelningen för imorgon. Det ska bli kul att komma tillbaka eftersom det inte är nått fel på varken arbetsplatsen, personalen, barnen eller föräldrarna. Det enda som suttit käppar i hjulen är min arbetsgivare Timrå kommun som inte respekterar hårt arbetande, nyutbildade barnskötare som vill skaffa sig lite meriter och erbetslivserfarenhet. Jag menar, jag ÄR ju utbildad barnskötare och förr lärde man sig ändå arbetsuppgifter på plats med en s.k. praktik och det gick ju hur bra som helst. Varför skulle jag vara sämre än någon utav dem? Det var ju bättre förr va? Mindre stressigt, mer nogrannt utfört arbete osv. Dessutom påverkas man av varandra i arbetslaget och dem som inte gör det hör ändå inte dit. Men då ska väl inte jag straffas för att jag valde att utbilda mig till barnskötare istället för förskolelärare. Skulle aldrig falla mig in att utbilda mig till förskolelärare, jag ÄR barnskötare och duger det inte så fine! Då jobbar jag hellre med något annat. Det skall hur som helst bli skönt att komma på fötter igen efter omständigheterna och jag hoppas faktiskt att jag kanske får vicka lite mer där under våren om jag har tur. Det återstår att se, men man skall väl inte hoppas på för mycket kanske. Jag har ju aldrig haft någon särskild tur..

Mitt mående är inte det bästa just nu, men jag kommer att lägga det åt sidan ett tag och försöka vara stark en stund nu eftersom min familj inte heller mår så bra. Jag vet att det är ett tungt ansvar att bära, men det är bara jag som har gått igenom en depression själv, det är bara jag som läst kommunikation och psykologi, så det är bara jag som klarar av att hantera den här situationen. Men det är oerhört tungt och energikrävande ansvar att vara  det s.k. "limmet" som håller familjen ihop i vått och torrt, så numera gråter jag mig själv till sömns varje natt. Ibland kan jag inte somna överhuvudtaget trots att mina ögon värker och huvudet dunkar. Men jag måste orka, för deras skull. Som tur är har två av dem tre som mår dåligt även sökt profisionell hjälp i form av kurator/psykolog att prata med, och det lättar bördan en del för mig. Annars skulle jag gå under helt och hållet, jag skulle inte orka med. Familjen är så viktig för mig, det är dom jag åker till när jag själv mår dåligt och efteråt känner jag mig sedd, smart och att jag faktiskt betyder något. Men när dom mår dåligt så mår även jag dåligt och då måste jag göra allt jag kan för att dem ska må bra igen.

Tänk att Smulan, min hon katt, redan är omkring 11-12år och att Manson, en utav mina han katter, redan är 10-11år. Tiden går fort, alldeles för fort. Manson har blivit väldigt social på senaste tiden. Han gosas och pratar med oss ofta som han inte gjort förut och dessutom så har han börjat bädda överallt. Jag börjar inse att Manson tillstånd har att göra med hans höga ålder och att han kanske kommer gå bort inom kort trots allt. Även Smulan har betett sig märkligt på senaste tiden. Hon brukar aldrig kräkas, men har kräkts vid 2-3 tillfällen på en väldigt kort period. Dessutom så är hon överviktig sedan steriliseringen vilket vi har försökt att reda bot på många gånger men inte lyckats. Hon gömmer sig och håller sig gärna undan ofta nuförtiden vilket oroar mig mycket.

Jag vill ständigt hålla koll på Smulan och Mansons tillstånd, att dem andas.. osv. Det är både energikrävande och väldigt deprimerande. Jag sörjer redan deras bortgång och vet inte hur jag skall handskas med det när det väl gäller. Hur gör man när ens katt går bort egentligen, hur ska jag orka fortsätta leva själv? Mina katter betyder så oerhört mycket för mig och jag vet inte hur jag skall klara mig igenom deras bortgång utan att bryta ihop totalt. Smulan fick henne under en riktigt känslig period och hon ger mig fortfarande ett enormt stöd varje dag. Manson är min lilla ögonsten som jag önskade mig sedan jag såg han som liten kattunge. Båda är unika, egensinniga och speciella. Båda delar mitt hjärta och betyder oerhört mycket för mig. Båda kommer jag sörja långt efter deras bortgång.

Aftonbladet skrev igår en artikel om hur depression och självmordsförsök ökar bland unga och arbetslösa. Jag ser mig visseligen inte som ungdom precis, men eftersom jag aldrig haft ett "riktigt" jobb så anser jag att även jag passar in under dessa teorier. Hur roligt är det att aldrig få passa in eller veta att man duger på arbetsmarknaden egentligen?! Väldigt intressant forskning, kan någon ta tag i det och göra något åt detta nu? Läs artikeln här!

Om jag säger att jag inte har några pengar, så betyder det exakt det jag säger. Ibland förstår nämligen inte folk att man är helt pank, utan dem tror att man har gömt undan eller sparat pengar någonstans.. Kanske dem gör så? Vad vet jag? Men jag har 75:- på banken sedan 1'a December och numera också en stor skuld till Jyrki för alla räkningar han får betala under den här tiden då jag inte har några pengar. Vilket betyder att vi har så vi klarar oss nätt och jämt, men det är jävligt knapert eftersom Jyrki inte har någon höjdarlön och att han dessutom måste betala dubbla räkningar. Visst, pengar är inte allt men det är grunden till jävligt mycket i livet. Utan pengar kan man inte göra mycket och jag tror att just pengarna är den största orsaken till mitt dåliga mående just nu. Dessutom blir jag ännu mer stressad över att mer pengar kommer gå åt, trots att jag inte ens har någon inkomst överhuvudtaget. T.ex. så fyller folk år, vi skall resa på den där kryssningen vi betalade tidigare i höst och Mansons djursjukhusräkning skall betalas. Förutom dessa "oväntade" överaskningar så ska kunna äta hela månaden, tanka bilen, köpa medicin- kattsand och specialmat som behövs åt djuren osv. Så just nu vill jag bara lägga mig ner och dö!