Baileyz

Jag har precis fått veta att vi nu inte heller kommer att fira julafton hemma hos familjen iår pga alla händelser som skett inom familjen. Det kommer alltså inte vara något pynt, inget julbak, inga klappar och ingen julmat. Det känns ganska lönlöst att då åka hem över julhelgerna då man ändå inte kommer få fira julen tillsammans med familjen, så troligtvis blir jag kvar ensam i Östersund i min lilla lägenhet utan möbler. Just nu känns allt bara åt helvete och det känns verkligen som man är den ensammaste människan i hela värlen. Jag vet inte om jag klarar av det här så mycket längre. Jag vet inte hur ofta man gråter sig till sömns om nätterna. Vem är man utan sin familj? Utan någon som bryr sig om en och älskar dig? Ingen av mina syskon hör ju av sig och det känns nästan som om folk är "glad" att man är borta. Ingen saknad, ingen glömd. Känns som man kan hoppa resten av livet om det ska vara så här!

Jag har länge ansett att det är synd att vår släkt är så liten. Eftersom vi inte vuxit upp med en pappa, så förlorar vi därmed hel vår släkt på fars sida. Jag har alltså ingen farmor, farfar eller farbror trots att jag rent biologiskt egentligen har det. Den enda släkt jag kan räkna in finns på mammas sida, och det är inte många. I och med den händelse som min mammas pappa utsatte mig för när jag var liten så har jag heller ingen morfar. Men jag har en moster, två morbröder och en mormor samt sammanlagt fem kusiner. Sedan har jag även två extramorbröder och därmed tre extrakusiner som jag har svårt att räkna med i släkten trots att dem inte personligen gjort mig något. Men det är på grund av att dem är barn till mammas pappas, barn till han som jag hatar - som skadade mig! Alltså har jag sammanlagt nio släktingar och det tycker jag är väldigt tråkigt. Men jag har alltid glätt mig i att vi är en stor familj med fyra barn och att vi alltid skulle ha varandra iallafall, men nu är även det en sprucken vision. Något som inte fick hända hade hänt under en lång period som på ett sätt splittrade upp familjen. Jag har ingen bror längre, bara systrar. Han är inte död, men han kunde lika gärna vara det. Men ingen utav mina systrar visar något intresse av att behålla mig i familjen, ingen hör av sig trots tillbaka att jag ringer/sms'ar. Mamma erbjöd dem att sova på hotell här i Östersund en helg för att träffa mig, men dem tackade nej. Det känns verkligen som om jag nu bara har en mamma som familj, en enda familjemedlem från att ha varit fem. Jag känner mig så ensam och ledsen över det hela, det berör mig ganska hårt. Men ingen verkar reflektera över det trots att jag alltid gjort det jag kunnat för deras välmående. Men det känns verkligen som om ingen bryr sig. Jag får skapa min egen familj, en familj att älska - som älskar mig tillbaka. Som inte bara tar och tar utan att ge.

Nu när jag bor så här längt borta så känner jag mig så ensam. Jag har inte längre samma kontakt till mina "gamla" vänner så som man förut haft vilket jag upplever väldigt sorgligt. Men till stor del känner jag mig ensam och bortglömd från familjen. Mamma ringer ibland, men det känns mer som om det är för att hon skall kunna få prata av sig. Ellinor hör aldrig av sig på något vis och det känns absolut inte som om man är saknad av henne. Joakim har jag inte längre någon kontakt med och han är nästan helt utesluten ur familjen och sedan Liza, som jag trodde hade bäst kontakt med, det visade det sig att det var helt fel. Hon verkar inte ens älska mig längre eftersom hon inte svarar på mina sms med "Kram" eller "Jag älskar dig" såsom vi brukade skriva förut. Det känns som man har blivit bortjagad från familjen, som att ingen längre bryr sig om mig eller som att jag bara upptäckt att dem aldrig brydde sig från första början. Helgerna här borta kommer med en stor ångest och igår sov jag hela dagen, jag orkade inte vara vaken, jag ville inte vara vaken och tänka. Jag känner mig så svag och ensam!

Varför, VARFÖR, varför händer det ofattbara, svåra, tunga, mörka och jobbiga händelser gång på gång på gång? Året börjar med att jag får det struligt ekonomiskt, jag fick inget arbete efter jul och A-kassan såg till att strula till det så jag inte fick några pengar från dem. Vi klarade oss ändå, men det var tufft! Efter det så blottas en dold hemlighet som en familjemedlem burit på under många år, det skakar om hela familjen. Samma familjemedlem gör därefter ett självmordsförsök men som tur är blev det inte som hon tänkt sig. Men rädslan över att det skall ske igen är ständigt där eftersom man inte vill förlora henne. Därefter blev vi tvungna att avliva vår lilla katt Manson eftersom han hade blivit så sjuk och det verkade som om han blev allt sämre och inte mådde så bra, så med hjärtat i halsgropen och tårarna sprutandes så blev vi tvungna att avliva lilla hjärtat. Sen flyttade jag ifrån tryggheten hemma, ensam, till en helt egen lägenhet i Östersund för att gå en utbildning som slukar den ynka lilla självkänsla och värdighet man lyckats att samla på sig under 28år. Visst, det är en bra utbildning, men jag känner mig skit korkad och fruktansvärt värdelös. Förhoppningsvis blir det bätte snart, men just nu är jag bara så svag.. och då händer det här med Nanuq. Nookie blir påkörd av en fartblind dåre från byn hos mamma och Nanuq hann bara bli 7 månader gammal. Vi fick aldrig se hur stor hon skulle blivit och jag kommer aldrig mer kunna lära henne nya trix. Hon var en speciell hund och jag kommer aldrig glömma dig Nookie. Det här året började inte bra och jag har tyvärr en känsla av att det inte är över ännu. Man bör ju inte bara se det negativa, men ibland är det svårt att se ljuset.

Idag blev mamma och Janåkes fina, vackra hund Nanuq påkörd av en idiot från byn som inte kan hålla hastigheten. Hon fick bara bli sju månader gammal. Saknaden är enorm!