Baileyz

 

Manson, vår lilla olycksfågel som ofta blir sjuk och dålig, har vi varit med till vetrinären med idag. Det tog sammanlagt 2,5 h för besöket och det kostade lite över 2000:-. Inte så farligt egemntligen, men omständigheterna förvärrar det ytterligare. Tyvärr fortsätter min a-kassa att strula, idag fick jag ett brev då jag blev nekad a-kassa eftersom jag enligt dem "studerar" vilket är sjukt fel. Därför måste jag höra av mig till dem igen. Men hur som helst får jag gå ytterligare några veckor till innan jag kan få några pengar, trots att jag har varit helt utan pengar sedan sist jag fick min sista CSN vilket var den 25'e November. Hur som helst så efter att räkningarna var betalda ( Mina + Jyrkis ) så hade vi ungefär 3000:- kvar och dessutom har vi redan bokat för länge sedan en kryssning nu den 10'e Februari som sedan länge är bokat och betald, men man vill ju kunna både äta mat resten av månaden samt kunna ha roligt på minisemestern också vilket vi inte lär få för 1000:- Jag fattar inte hur vi ska lösa det här! Jag fattar inte va jag gjort för att förtjäna det här skitlivet egentligen? Jag vet att man skall tänka positivt, men under hela min uppväxt har jag känt mig som en riktig olycksfågel. Manson har trots besöket fortfarande inte fått någon diagnos ännu, men nu vet jag iallafall att han inte kommer trilla ihop och dö vilken dag som helst. Det fanns en del saker dem skall reda ut och dem har skickat ett blodprov till USA nu, så vi får ha en uppföljning efter det svaret. Men har vi otur så kan han ha en kronisk inflammation i tarmen och då påstår dem att vi måste ta bort han. Jag klarar inte det, även om han är ca 11år. Jag har gråtit så mycket dem senaste dagarna av blandade orsaker, men framförallt över Mansons hälsa, att jag ständigt har ont i huvudet och ögonen är röda och uppsvällda. Hur klarar man av att avliva ett djur som blivit som ens egna barn? Dem som klarar det smärtfritt har ingen som helst empati eller sympati för andra varelser!

Man kallar barn som har en svår uppväxt, men som ändå klarar sig igenom livet relativt bra för maskrosbarn. Jag trodde jag var en sådan, det trodde nog dem flesta andra runt omkring mig med. Men jag orkar inte hålla upp den fasaden mycket länge till då mitt inre bara vill skrika och gråta. Mina tvångstankar är bara ett bevis på hur mycket ångest som finns uppbyggt inuti mig just nu. Snart är mina händer skinnflådda, mitt hår avnött och min hy  totalt uttorkad men ingen runt omkring ser eller förstår någonting. Jag vet inte om det var diskussionerna under semestern om mitt ursprung, att jag nu mera är arbetslös, att Manson är sjuk, att jag vill ha men tydligen inte kan få barn eller att jag inte har någon som helst ekonomisk trygghet just nu som skapar den här stressen, oron och sorgen i mitt liv. Men det resulterar iallafall i att jag är ett vrak och jag har ingen som helst lust att orka umgås särskilt mycket eller förändra den situationen överhuvudtaget just nu. Det enda som får mig att vela leva lite till - är min sambo Jyrki, hans kramar betyder allt ♥

Fortfarande ingenting i magen trots att vi snart försökt i ett år snart. Kanske är det ett straff som jag besitter? Tänk om jag är steril då, det skulle inte vara helt omöjligt. Isåfall så tar jag livet av mig! Jag har ju haft klamydia när jag var yngre vid två tillfällen, det kan ha ställt till det för mig. Man vet ju inte hur länge man har gått så och dessutom var jag ung och dum då, jag tänkte inte på konceknenserna alls. Dessutom så är jag riktigt överviktig och nu har jag även förlorat min mens också. Sist jag hade mens var 8-14 Novmber och det var ett bra tag sedan nu. Jag befarar det värsta, att jag är steril och överallt ser jag familjer och gravida kvinnor. Johanna, min morbrors tjej är gravid igen så jag skall få en till kusin. Jättekul förståss, men även sorgligt för mig som försöker men inte får nått. Det är väl inte meningen att jag skall ha barn bara. Folk säger att jag är stressad, men hur kan man vara så stressad i ett helt jävla år? Dessutom vet jag att jag inte har fokuserat på det så mycket under en period, men nu kommer det tillbaka igen när jag märker att det inte fungerade. Det är bara en dum jävla bortförklaring. Jag hatar när folk ska hitta orsaker till att jag inte kan få barn, försöker trösta mig med att säga att det skall ordna sig. Tänk om det inte gör det då? Dem vet inte hur det känns att vara utan. Jag kommer aldrig få barn, jag kommer aldrig få barnbarn, jag känner mig sjukt okvinnlig och värdelös just nu. Fy fan!

 

Jag råkade zappa förbi The Oprah show idag på TV'n. Det handlade om en mamma med 20 olika personligheter, hennes namn var Kim Noble. Det lilla jag hann förstå så hade hon blivit våldtagen, misshandlad och kanske t.o.m torterad sedan hon var ett litet barn. För att hon inte skulle gå under som människa så delade hon upp sig i olika personligheter för att kunna hantera minnen och känslor med en viss distans. En utav hennes personlighet kallades för Ria avslöjade med hjälp utav sina unika målningar vad som pågått i Kims liv redan från då hon var ett litet barn. Jag hittade faktiskt ett litet galleri med målningar från några utav Kim's personligheter, ta en extra koll på "Ria's" bilder här! Riktigt skrämmande.

 

Inte nog med den fasansfulla, skräckhistorien så berättade även Oprah om en annan kvinna som hon haft med tidigare i programmet, men som nu avlidit pga sin ålder. En kvinna som hade hela 92 olika personligheter i sig samtidigt. Hennes namn var Truddi Chase. Eftersom dem redan hade haft ett avsnitt om henne tidigare så hann jag tyvärr inte greppa så mycket utav hennes historia, men tydligen hade hon blivit våldtagen redan som 2åring. Även där måste hennes smärta varit outhärdlig att hennes personligheter tillslut har varit tvungen att dela upp sig i så pass många olika karraktärer för att kunna hantera livet. Truddi själv påstår att "Truddi" dog den dagen då hon blev  våldtagen, hon visade sig aldrig mer igen som den hon en gång var. Läs hennes historia här!

 

Inte nog med dem två hemska, hjärtskärande historierna så var även en ung tjej vid namn Erin Merryn som berättade om hennes liv. Hon hade blivit våldtagen vid två tillfällen under en tre års period av två olika förövare. Den första var hennes kompis farbror/morbror några dagar innan hon skulle fylla 7år vilket vad jag förstått pågått under några år då han mutat henne för att hålla tyst. När Erin sedan fyllde 11år blev hon återigen våldtagen, nu av en äldre kusin. Våldtäckterna pågick vid varje tillfälle familjen samlades som vid jul, nyår och födelsedagsfiranden och pågick i ungefär 2 år. Erin bearbetade händelserna genom att skriva två böcker som heter "Stolen Innocence" och "Living for today" som skall handla om hennes övergrepp där blandannat dagboks annteckningar skall finnas med. Erin har även idag fått igenom en lag vid namn "Erins Lag" som skall utbilda personalen på skolor och att lära unga mer om sexuella övergrepp så att även dem skall våga framträda och ta tillbaka sina liv som Erin gjort. Idag finns den lägen än så länge bara i Illinois sedan Maj 2010, men Erin skall kämpa för att få den igenom alla 50 delstater i USA. Jag bara hoppas att Sverige är tillräckligt smarta att ta lärdom av detta och skapa en liknande lag för att förebygga dem djupa själsliga skador en sådan mörk hemlighet kan orsaka. För dem som är nyfikna kan ni kika på Erins inspirerande Youtube kanal där hon gjort några egna videos här!

När jag såg det här avsnittet mådde jag illa, jag grät och efteråt kände jag mig så tom. Ingen, utom den som själv har blivit utsatt för sexuella övergrepp, kan förstå vad vi går igenom. Även om det inte ens är samma sorts övergrepp. Vi är bara små oskyldiga barn. vi får inte ens utvecklas som vi borde, tack vare dessa övergrepp. Tänk dig att någon vill dig så illa i livet. Att någon, oftast någon som man älskade och litade på, bara tänker på sin egen köttars lust och ignorerar att han eller hon kan förstöra hela ditt liv för deras idiotiska, dumdristiga val på bara några minuter. Jag är inte den jag borde vara, jag blev mycket svagare, otryggare och sorligare än den jag borde varit. Men om man skall se något ljus i det hela, som man måste för att kunna överleva, så är det att jag har en enorm förståelse för andra människor. Jag har empati och sympati för andra som kanske inte kan fås på något annat sätt. Men missförstå mig inte. Hade jag kunnat radera det som hände så hade jag nog gjort det. Men man måste hitta någon orsak till det man går igenom, annars skulle det man varit med om vara förgäves och inte betytt något. Då hade jag lika gärna kunnat ta livet av mig! Men genom att jag hittar en mening med det som hänt, som t.ex. att jag ska hjälpa andra barn som också far illa, genom att arbeta på BUP och föreläsa på skolor, så är det jag har gått igenom någonting. Det kom någonting gott ur det tillslut.

Har kikat på en svensk serie på svt via webben som heter "Våra vänners liv" Dem berörde många känsliga bitar i mitt liv under dem tio avsnitten som gick som har fått mig att tänka en del. Frånvarande pappor, familjedrömmar, trygghet, karriär. Jag känner mig så ensam!

Mycket händer just nu runtomkring mig samtidigt som jag inte känner mig helt frisk vilket gör mig extra känslig. Brorsan är deppig eftersom det inte går så bra i skolan, han har kuggat ett flertal tentor i sin utbildning och börjar uppleva en längre nerstämdhet. Han berättade själv om det i Tisdags för mig då han hälsade på för att fira Jyrki och han stämmer bra in på en början till depression. Hans problem är våra problem!

Inte nog med det så var min yngsta lillasyster på sitt första besök på BUP idag. Psykologen ringde mig efter deras samtal och berättade hur det hade gått, det är tydligen rutin att kontakta alla närstående. Jag vet själv att hon inte mår bra, men ibland är det skönt att låtsas emellanåt för att orka med. Jag vet ju hur viktigt det är att vi tar itu med det nu och det är därför jag har tjatat mig till att hon skall ha kuratorkontakt en längre tid, nu är äntligen cirkusen igång och härifrån kan det bara bli bättre för henne, men det kommer ta tid och enorm energi.

Manson, min ena han katt, går bara ner mer och mer i vikt. Han är lika lätt som en fjäder och man känner tydligt hans knotiga skelett under pälsen, han är bara hud och ben numera. Han kräks efter maten och vi ger han pepcid för att lugna magen, det blir lite bättre - men inte tillräckligt! Vi ger han mjukmat, godis, grädde och försöker locka med det mesta - men han äter knappt något. Det lilla han äter kräks han upp och ingen vet vad det är för fel. Det dröjer nog inte länge innan han är en ängel och jag är så otroligt ledsen över det. Jag älskar djur och jag vill inte förlora varken honom eller någon annan utav mina katter.

Jag är ju f.o.m. Fredag den 17'e December också arbetslös vilket betyder en del dryga uppgifter nu en stund framöver. Papper skall fyllas i så man blir berättigad någon ekonomi överhuvudtaget, a-kassa alltså. Arbeten skall sökas trots att jag närstan är helt hundra på att jag aldrig någonsin kommer få ett riktigt jobb innan jag är högskoleutbildad. Jag vill inte gå tillbaka som kommunens jävla springvikarie inom förskola, det känns förjävligt att bli behandlad som någon jävla docka som kastas mellan förskolor och avdelningar där man alltid gör sitt absolut bästa utan att få beröm eller ens bli erbjuden ett längre vikariat.

Vågen står fortfarande på samma tvåsiffriga tal som det gjort sedan en bra tid tillbaka och påminner mig ständigt om mörkare tider. Folk pratar med mig om att gå ner i vikt, men hade det vart så jävla enkelt så hade jag varit smal nu! Det här är ju inte jag, JAG är inte överviktig, JAG är smal - innuti! Kan ni förstå hur det känns? Ta på er en sumo dräkt så kommer ni förstå vad jag menar!

Förutom det så är vi fortfarande barnlösa, men för att bli med barn måste man iochför sig ha sexuellt umgänge vilket vi inte har engagerat oss i alltför mycket den senaste tiden. Vi är ju självklart kära och Jyrki är nästan den enda som kan få mig att må bra. Är jag ledsen så älskar jag att han håller om mig eller stryker mig på ryggen - då känns allt mycket bättre, mycket lättare! Jag vet inte varför det har blivit såhär, det har bara fallit bort. Kanske har jag "gett upp" hoppet inombords, eller så har jag bara försökt att "glömma" det så jag inte blir så stressad av att ständigt se ett minustecken på testen.

Allt som allt, jag mår riktigt jävla skitdåligt just nu! Jag hoppas ni mår betydligt bättre.

Dagarna börjar närma sig för mitt efterlängtade slutbetyg vilket betyder att ett problem är ur världen, men ett nytt problem har bara börjat. Jag har på sätt och vis vetat om det här hela tiden, men har skutit det framför mig eftersom jag ändå inte funnit någon lösning på problemet. Jag har nämligen fått min sista Lön+Bidrag från CSN den 25/11-10  på 7000:- men jag slutar näligen inte skolan förrän den 17/12-10 och i samband med det kommer jag inte få någon eknomisk ersättning under hela December. Har jag tur kan jag få stämpla under några futtiga dagar i December kring Jul, men dem pengarna får jag ändå inte se röken utav förän i slutet av Januari ändå. Dessutom så har jag så jävla dålig A-Kassa att om jag lever på enbart på stämplingen så får jag ut ungefär 4000:- på en hel månad, vilket inte kommer fungera. Man skulle ju kunna kalla det för ett i-lands problem när det rör sig om ekonomi. Det är ju på sätt och vis ett i-lands problem. Men money makes the world go round och när man blir helt utan ekonomisk ersättning så blir det extra tydligt. Därför blir det svårt att försöka hålla god min när man vet vad som väntar nästa månad! Dessutom så är juletiden i sig väldigt ekonomiskt krävande med julklappar och diverse räkningar som betalas en gång om året, eller varje halvår. Nä, det känns riktigt pissigt nu måste jag säga!

Det händer så jävla mycket skit just nu. Yvonne blir trakasserad utav Idas ständiga påhopp utan att Yvonne får en chans att försvara sig, mycket fult gjort av dig Ida. Sedan vet jag inte riktigt vad som pågår med mig, men jag är hela tiden snorig och rinniga ögon och även koncentrationssvårigheter samt problem med att skriva texter, jag har börjat tappa bort och slänga om bokstäver i ord som jag inte gjort tidigare. Men det är inte det enda, jag ligger efter hur mycket som helst i Svenskan. Jag blir riktigt förbannad bara jag tänker på Svenska uppgifterna eftersom dom är så jävla tråkiga och hur långa som helst. Man ska dessutom tänka på PRECIS allt i VARJE uppgift och ha huvudet på skaft HELA TIDEN, det suger all energi ur mig och jag känner mig så himla stressad ( igen ) Dessutom fick jag precis ett samtal av mamma som berättade hur min lilla systers kurator samtal hade gått idag. Det var andra gången hon var hos en kurator, fast denna gången hos sin skolkurator. Jag blev så himla ledsen och upprörd över samtalet men mest arg på mamma för att hon aldrig har insett allvaret innan det gått så här långt. Jag älskar min lilla syster så himla mycket, jag kan inte tänka mig ett liv utan henne! Hon är som min dotter och jag är den stoltaste mamman i hela världen. Jag älskar henne så mycket! Just nu känner jag mig stressad, deprimerad, ledsen, arg, förbannad och orolig och jag vet inte vad jag skall göra.

Fan, jag trodde aldrig jag skulle bli såhär. Men det var kanske därför jag väntade och inte vågade skaffa barn från början, ifall jag inte skulle få några alltså. Nu är jag där och ser sanningen i vitögat. Varje syn av en barnfamilj en plåga för mig då den påminner mig om det jag inte kommer få uppleva än på ett bra tag, kanske aldrig? Varje gång jag hör talas om folk som är gravida blir jag ledsen och frågar mig varför dem och inte jag? Låter säkert jättefjantigt, men det är så det är iallafall. Nu ska jag få en till kusin, jättekul va? Jag är glad för deras skull men dem har redan ett barn, dem får ett till och jag har inget! Jag kanske hakar upp mig för mycket på detta, men det kan inte hjälpas. Jag försöker att strunta i det men det är lättare sagt än gjort trots att jag försöker!

Allt jag gör, allt jag ser, allt jag hör är bara "barn, "barn, "barn" Det gör fan ont innuti mig och jag kan inte hjälpa det! Dagligen ser man barn och barnfamiljer. Man hör talas om andras barn och andras graviditeter. När ska det hända mig? Jag saknar mitt jobb på dagis så mycket, hade jag en riktig pissdag så gjorde alltid barnens närvaro en att hitta lyckan igen, att bli glad och orka fortsätta. Om barnen gjorde det för mig så vad ger dem då inte sina föräldrar? Jag trodde jag var redo men nu har jag blivit besatt istället, fast det kanske blir så tillslut? Vad vet jag, jag har aldrig varit med om något liknande förut!

I Måndags testade jag mig igen ihopp om att det skulle vara positivt, min mens har ju varit väldigt försenad. Men det visade negativt och det förstörde hela min vecka! En klasskompis är gravid, min morbrors flickvän är gravid, en kompis kompis är gravid, nästan alla jag vet om har barn och själv sitter jag i en pöl av tårar och tycker synd om mig själv och tänker återigen "varför dem och inte jag" Vissa kanske skulle se detta som en chans att göra någonting annat under tiden man väntar, festa, resa, jobba ihop pengar. Men jag blir bara deprimerad och känner ingen lust att göra någonting. Jag har börjat med ISO Dieten den här veckan, jag hoppas den hjälper mig att gå ner i vikt och öka chanserna att bli gravid samt får mig att fokusera på andra saker än graviditet. Vi får se hur det går med det!

Kanske blir det någonting jag måste leva med. Jag vet att övervikt kan försämra chanserna att bli gravid, det var jag redan medveten om. Men ikväll så berättade mamma någonting som jag inte var medveten om och hela värden rasade samman. Hon har tydligen rökt när hon väntade mig, resten kan ni läsa här! Tänk om jag aldrig får barn? Då kan jag lika gärna ta livet av mig här och nu för då har jag absolut ingenting att leva för längre.

Gud vad jag är trött för jämnan nu. Jag orkar knappt göra någonting längre! Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna ta mig i kragen och orka städa och göra fint ifall det bli nått kalas här och hur ska jag orka baka? Varför känner jag mig tvingad att ens baka? Jag tror jag skiter i det! Jag köper bara nå torra bullar eller något annat på affären istället och jag tror faktiskt jag skiter i att städa också. Jag orkar inte, jag orkar faktiskt inte! Jag vill bara sova.

Åh, suuuuck. Snart fyller jag år och som vanligt får jag panik, drar mig undan och blir deprimerad för att jag blir påmind om att det var ett år sedan jag lovade mig själv att:

1. Skaffa en utbildning
2. Skaffa ett jobb
3. Skaffa familj
4. Gå ner i vikt

Meeeeen, vaaaaad haaaaar jag åstakommit nu efter 1 år då? INGENTING!!! Jag blir så förbannad på mig själv, vad fan har jag gjort under det senaste året då? Suttit på arslet och käkat choklad och tittat på tv? ( Det är ju delvis rätt i och för sig ) Men hursom helst så resultatet av det hela att jag blir deprimerad och får en väääldigt låg självkänsla. Jag känner alltså inte att jag vill fira mig själv längre dels för det ovannämnda men också för att jag blir osäker på om det finns någon som ens vill fira mig? Bryr sig någon ens överhuvudtaget eller är jag bara den där jobbiga tjejen som dem hejar på ibland men som ingen egentligen vill umgås med? Nu är frågan, ska jag ha nått firande eller inte?

Idag tog jag och Yvonne äntligen en promenad ihop, precis vad jag behövde. Någon att prata av mig med och att få sätta ord på alla tankar och känslor som levt rövare innuti mig. Nu måste jag ta tag i livet och fortsätta leva, så jag skall ta itu och ringa kuratorn på vårdcentralen så fort som möjligt. Det är ju så tråkigt när det blir såhär varje år, varje höst! Jag förstår att det inte är så intressant att läsa om när jag får mina depressioner här i bloggen, men det här är delvis därför jag startade bloggen faktiskt, för att skriva av mig, sätta ord på känslor och på så sätt behandla mig själv och må bättre. Oftast hjälper det faktiskt, men ibland behöver man extra stöd. Från vänner, kurator, familj mm.

Istället för att tacka er var och en så tackar jag er såhär istället. TACK! För alla stöttande ord och kommentarer som jag fått. Trots att jag verkar oberörd så hjälper dem mycket! Extra tack till "Fighter" som verkligen tagit sig tid att kommentera flera inlägg trots att vi inte ens känner varandra, tänk om det fanns fler som du!

Nu ska jag försöka leva livet innan livet lever mig.

Det är naturligt svenskt att vilja bevaka sitt revir, att man är väldigt reserverad och att vi brukar hålla andra på en armlängds avstånd. Jag märker av just detta beteende på mig själv nu när jag går har börjat på skola igen. Det är faktiskt ganska intressant!

Jag läser 3 ämnen på flex och 2 i sammanhållen grupp. Flex innebär att skolan erbjuder ett visst antal lektioner på schemat och rekomenderar att jag närvarar på ett visst antal utav dem ( oftast hälften ) Då har jag möjlighet att välja ut dem lektioner som passar bäst för mig ( om t.ex. lektioner krockar eller om man har barn eller jobb så är detta jättebra, men det krävs också en del disiplin ) Därför har skolan möjlighet att ta in fler människor i flexkurserna eftersom olika människor väljer olika pass. Med sammanhållen grupp innebär det gamla vanliga systemet, att vi har en och samma klass och bör närvara på varenda lektion.

Jag tycker att det är svårt att förmå mig att lära känna nya människor just pga detta. Visst, vissa av dem på skolan har man sett har läst samma ämnen som mig fast kanske på någon annan nivå i flex och i dem sammanhållna grupperna så ses vi ju bara 1gång / vecka och det tycker jag är för litet för att hinna lära känna någon på. Det är lixom ingen idé!

Jag tror jag är rädd att bli sårad, eller "dissad" som man skulle kunna kalla det. T.ex att om jag sätter mig brevid en tjej och hon inte sätter sig brevid mig nästa lektion, eller värre.. hon reser sig upp och sätter sig någon annan stans. Eller tänk om man hälsar på någon och ingen hälsar tillbaka eller börjar prata med någon som höjer på ögonbrynen.

Då kör jag hellre med en kall, hård yta utåt med hjälp utav kläder, accessoarer, attityd, smink, kroppsspråk mm. Jag väljer att sätta mig helt själv, jag lyssnar gärna på musik i hörlurarna så man inte är kontaktbar om någon mot förmodan skulle vilja prata med mig, jag väljer att inte hälsa först och att inte inleda en diskussion med någon.

Jag försöker alltså undermedvetet att bete mig mot andra så som jag är rädd att andra skall bete sig mot mig, så att jag slipper bli den som blir sårad, dissad och bortgjord. Men egentligen vill jag inget hellre än att diskutera och lära känna nya människor. Såhär har jag alltid gjort i skolan, det hela blir ungefär som en försvarsmekanism. Psykologi är fantastiskt!

Livet går upp och ner, som en berg och dahl bana. Den här årstiden för mig oftast ner i mörker, som dem flesta andra kanske också kan infinna sig i. Nyss var det sol, livet lekte och jag hade en massa tid över. Men nu kommer mörkret och pressen med höstens intåg och jag kan inte göra någonting för att stoppa det. Jag får panik, ångest och blir tillfälligt deprimerad. Sen fyller jag år snart, och ni vet ju vad jag tycker om det =/

 

Jag ville bara säga att det känns lite bättre redan nu, men jag kommer inte gå tillbaka till Facebook än på ett tag, den tar alldeles för mycket tid och energi utav mig och den tiden behöver jag lägga på andra saker, som t.ex. skolan eller vardagen i övrigt.

Just nu är inte min blogg speciellt kul att läsa. Jag vill bara förklara varför! Jag känner mig så ensam, samtidigt som jag isolerar mig från omvärlden, då blir det ju givetvis mitt eget fel också. Men orsaken till att jag drar mig undan är för att jag ska slippa bli sårad. Det är alltid ALLTID alltid är det JAG som måste styra upp saker, filmkvällar, fester, förfester, krogrundor, resor, spelkvällar, bodaborg, middagar, nöjeshallen osv. Det är aldrig jag som blir medbjuden på något överhuvudtaget. Nåja.. ibland sker det med, men i största allmänhet är det jag som frågar och mina vänner som oftast.. tackar nej! Det innebär att jag oftast aldrig får göra nått kul, medans andra har andra vänner dom kan hitta på nått kul med istället och här sitter jag ensam som vanligt. Det är ganska lustigt att ingen vill hitta på något PRECIS just när jag frågar, då MÅSTE det bara vara mig det är fel på, eller hur?

 

På Facebook kan man läsa om vad andra hittar på och hur kul dem har. Jag kan inte sluta jämföra deras perfekta liv med mitt egna skitliv. Hade jag haft barn hade det varit en annan sak, så hade jag haft dem som tagit upp min tid och inte haft något behov av att fylla min tid med annat. Men några barn lär det inte komma på ett bra tag kan jag tänka mig, brukar ju aldrig bli så som man vill. Nu har jag skolan som tar min tid i minst ett halvår framöver och jag känner att för att slippa bli sårad så ska jag koncentrera mig på skolan och inget annat. Nu har jag mailat vårdcentralen också för kuratorkontakt så jag inte ska förgöra mig själv helt! Jag mår fan inte bra, jag är ledsen hela tiden och jag känner mig mer fånge i min egen kropp nu mer än någonsin. Jag är så jävla värdelös att jag inte ens kan förmå mig själv att äta rätt och motionera som vilken annan människa som helst klarar av.

Jag hatar livet, jag hatar facebook, jag hatar mig själv!

En annan sak som jag oroar mig för också är ( ganska löjligt egentligen, men inte för mig ) HUR många som kommer gratta mig på MIN födelsedag. Man ser andra som har typ 50 gratulationer, men kommer någon ens lägga märke till mig? Jag tror inte det! För att slippa bli sårad att "jag är en jävla nolla" och få det svart på vitt  som skulle vara betydligt svårare för mig, så tar jag hellre bort min Facebook användare så ingen kan gratulera mig överhuvudtaget. Dessutom så HATAR jag min födelsedag då jag än en gång ska få veta vilken jävla looser jag är. Att jag har levt ännu ett år och fortfarande INTE har ett jobb, fortfarande INTE har några barn, fortfarande INTE har gått ner i vikt, fortfarande INTE har ett slutbetyg, fortfarande INTE har en utbildning.. Vad är det att fira egentligen? En rad misslyckanden?! Vem försökte jag lura när jag trodde jag var smart? När jag trodde att jag hade något att erbjuda världen? Jag är och har alltid varit en nobody.

Jag har inaktiverat min Facebook för en obestämd tid framöver. Jag orkar inte med detta just nu! Jag känner mig så jävla ensam och så jävla korkad att jag inte behöver nån daglig påminnelse om den jag är. Bespara mig era sympati kommentarer, jag vill inte ha dem.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen,
du bär en mörk pupill.
Ty mörkt är allt som ljuset,
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

så sjunger Shakira i hennes nya hit Waka Waka. Det är ord som man bör ta åt sig, men det kan också vara svårt ibland. Jag har precis haft en mindre depression och den här låten hjälpte mig faktiskt igenom den, jag lyssnade bara på budskapet i texten! Alla kan vi må dåligt ibland och få våra sämre dagar, men det är bara nyttigt för det är genom det som vi lär oss så mycket om oss själv! Jag blev bara så besviken på mig själv och därav ledsen. Det handlade mest om vikten, att jag inte klarar av att stå emot och byta livsstil och att jag inte klarar av att gå ner i vikt. Dessutom fick jag prestationsångest då jag inte lyckades få ihop ett kort inför mammas födelsedag heller, det fick mig att känna mig totalt värdelös!

 

Min barnlängtan gör det inte bättre heller för det enda jag ser runtomkring mig nu är nyfödda små liv överallt, det som man knappt la märke till förut! Men som Shakira säger Pick yourself up - Dust yourself off - Get back in the saddle. Livet väntar inte på att jag ska kliva ombord utan jag måste själv ta ansvar i mitt eget liv även då det känns tufft. Så.. scrapbookandet får vänta ett tag nu tills inspirationen hinner ikapp mig. Det ska vara en hobby man mår bra av och kan slappna av med, inte något jag ska få prestationsångest och må dåligt utav! Det var även jag och ingen annan som såg till att jag gick upp i vikt så jag ska fan gå ner i vikt också, fram med ISO Böckerna som jag VET fungerar tack vare Yvonne och hennes mamma! Tillsist.. Kära barn, du är så välkommen till oss när du väl väljer att komma! Vi längtar redan efter dig och vi hoppas att vi kommer vara bra föräldrar ♥

Det är så overkligt för mig att skriva ordet "Pappa"

För mig så har "Fars dag" aldrigt heller betytt något. Visst har jag köpt en present till mammas sambo då det var fars dag, men jag har aldrig haft någon djupare tanke bakom det. För mig så har pappa nästan aldrig existerat, det är som om han var död. Men han finns, han lever och jag har äntligen efter ungefär 20 år fått en liten kontakt med honom.

Det började med att jag hade skrivit brev till honom, men utan att få svar. Ett halvår senare skickde jag ytterligare ett brev och då även till hans bror, min farbror och då ringde pappa upp mig. Jag blev ganska ställd den dagen och har sedan dess inte vetat hur jag ska gå vidare. Han har ringt mig vid ett fåtal tillfällen och försökt prata med mig men jag blir som en mussla, knäpptyst och ibland gråter jag bara. Jag vet inte vad jag vill, det är bara tomt!

Jag vet inte vad jag känner och tycker om hela situationen, eller är jag bara rädd? Hela mitt liv så har han inte funnits där, det har bara varit jag, mina syskon och mamma och sedan helt plötsligt så har jag också en pappa i mitt liv - det är så overkligt. Jag vet att jag har känslor som jag har förträngt om honom, för direkt jag tänker på honom kan jag inte sluta gråta. Till och med när andra pratar om sina pappor så blir jag berörd, det kanske inte syns utanpå vid tillfället men innuti så skriker jag. Jag vill inte veta vad jag gått miste om!