Alla tjockisar ser likadana ut
Usch vad jag är hemsk! Man tror man är unik och har en egen identitet men alla tjockisar ser likadana ut. Det är inte alltför sällan man hör att man är lik nån annan tjockis, trots att man inte har likadan hårfärg, likadan ögonfärg eller ens liknande kroppsspråk... Nej, det enda som är likadant är bara fettet. Det är så tråkigt att höra att folk inte kan se den jag egentligen är, under allt fett! Dem ser bara en tjock tjej som är lik Jabba the hutt. Men nu har jag iallafall en motivation som jag hoppas kan hjälpa mig att gå ner i vikt efter att graviditeten är över, det är vår dotter, att kunna leka med henne! Men jag skulle aldrig gå ner i vikt för att folk inte respekterar mig som tjock. För jag skall vara lika respekterad som alla andra smala/normalviktiga och absolut inte vara diskreminerad i samhället bara för att jag väger mer än andra, det är bara fett och det står för någonting i mitt fall! Jag var normalviktig förut, men gick upp i vikt när jag mådde som sämst i mitt liv och det fettet har stannat kvar på kroppen då det är mycket att arbeta bort. Dessutom har jag använt vikten som en form av självskadebeteende gentemot mig själv, för jag VILL INTE vara tjock men jag har samtidigt inte motiverat mig sjäv eller respekterat mig själv för att arbeta bort det. Men nu hoppas jag att jag kommer ha motivation att gå ner i vikt, för vår dotters skull.
Förlovad 14/9-2013
Idag förlovade sig jag och Micke vid Tännforsen, Sveriges största vattenfall.
The devil
Gud är god och allsmäktig, en rättvis Gud. Gud skapade jorden och människan och människans fria vilja att gå sin egen väg - att välja Gud eller inte. Även om jag varit med om mycket ondska i mitt liv så vet jag inte så mycket om ondskan själv, han vi kallar djävulen/lucifer. Men det jag vet är det jag själv bevittnat. Det jag har uppfattat är att när djävulen inte kan nå Gud själv så försöker han förstöra det Gud skapar genom oss och på så sätt driva oss bort från Gud. Vi börjar tvivla och ondskan blir större.
T.ex. så skapar Gud kärlek och sex mellan människor - vi har möjlighet att älska varandra. Men djävulen sätter sin snedvridna syn på det hela och gör att människor istället missbrukar sex genom att t.ex. att tillåta sig att ha sex med andra för bekräftelse, att vi är otrogna eller kanske t.o.m. våldtar någon annan mot sin vilja. Detta gör han för att vi som blir utsatt ska tvivla på Guds existens, för det var ju Guds vision från början även om djävulen förvred den visionen sedan.
Det här mönstret har jag sett i flera tidigare sammanhang. Gud skapade liv och djävulen skapade sjukdomar. Gud skapade möjligheten att äta mat, smaka och njuta och djävulen skapar ät störningar. Gud skapade ljus men djävulen ser till att det slocknar av mörkret. Kort sagt så skapar Gud möjligheter och djävulen begränsningar. Men begränsa inte ditt liv med negativa tankar - för det är inte dina egna! Njut av det positiva i livet för det är dem stunder som Gud skapade för dig och även om man behöver hålla en balans mellan gott och ont så försök så gott det går att balansera för Gud skapade dig av en orsak!
T.ex. så skapar Gud kärlek och sex mellan människor - vi har möjlighet att älska varandra. Men djävulen sätter sin snedvridna syn på det hela och gör att människor istället missbrukar sex genom att t.ex. att tillåta sig att ha sex med andra för bekräftelse, att vi är otrogna eller kanske t.o.m. våldtar någon annan mot sin vilja. Detta gör han för att vi som blir utsatt ska tvivla på Guds existens, för det var ju Guds vision från början även om djävulen förvred den visionen sedan.
Det här mönstret har jag sett i flera tidigare sammanhang. Gud skapade liv och djävulen skapade sjukdomar. Gud skapade möjligheten att äta mat, smaka och njuta och djävulen skapar ät störningar. Gud skapade ljus men djävulen ser till att det slocknar av mörkret. Kort sagt så skapar Gud möjligheter och djävulen begränsningar. Men begränsa inte ditt liv med negativa tankar - för det är inte dina egna! Njut av det positiva i livet för det är dem stunder som Gud skapade för dig och även om man behöver hålla en balans mellan gott och ont så försök så gott det går att balansera för Gud skapade dig av en orsak!
Födelsedagsångest
Snart är det dags igen för födelsedagsfirande, jag fyller 30år den 2 oktober. Men den här gången känns det verkligen jobbigt och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom månaden utan att bryta ihop. Det handlar inte om någon 30års kris utan det är helt och hållet familjeproblemsbaserat.
Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.
Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.
Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!
Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.
Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.
Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.
Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.
Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.
Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.
Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!
Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.
Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.
Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.
Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.
