Förlåtelse
Förlåtelse, det är ett starkt ord. Att förlåta krävs mod och styrka, att våga släppa något som har gjort dig illa i hopp om att framtiden skall bli bättre.
Förlåtelse är ett av Guds bud, att förlåta andra för sina synder gentemot dig lika väl som vi blir förlåtna för våra synder från Gud. Det verkar enkelt, bara ett ord, men det är svårt för det ligger mycket bakom dem där orden!
Att förlåta har länge misstolkats som att vara en form av accepterande, att man accepterar att man blir illa behandlad av någon annan, ungefär som om "förlåt" stod för "låt gå". Men i själva verket är det den genuint äkta förlåtelsen som släpper dig fri från det förflutna. Ibland har det även använts som en form av makt gentemot andra medmänniskor. Min mamma kunde säga till mig när jag var liten och hade gjort något fel att "jag kommer aldrig förlåta dig" och jag minns fortfarande känslan i kroppen när hon yttrar dem orden. Det var som om världen tog slut, att det inte fanns någonting kvar och jag brukade få panik. Idag vet jag att i själva verket så menade hon aldrig det hon sa, för skulle jag fråga henne om alla dem gånger hon svor att aldrig förlåta mig så skulle hon aldrig komma ihåg dem, det var bara ett form av tomt hot för att jag skulle sköta mig bättre till nästa gång. Mamma hade också svårt att be om förlåtelse, iallafall med ord. Jag kan räkna på en hand dem gånger som hon verkligen yttrat "förlåt" och menat det, därför blev jag också likadan till en början.
Men sedan när jag insåg att jag var likadan så har jag tränat på att förlåta andra. Ibland är det svårt och ibland mindre svårt, jag kan inte riktigt avgöra vad det är som påverkar mina beslut. Men idag fick jag höra ett citat från Oprah Winfrey TV show Season 25 Episode 1171 som fick mig att fundera på det här med förlåtelse ännu en gång och jag kommer se tillbaka på det här citatet när jag tycker det är svårt att förlåta andra. Citatet löd:
“Forgiveness is giving up the hope that the past could have been any different, it's accepting the past for what it was, and using this moment and this time to help yourself move forward.”
― Oprah Winfrey
Förlåtelse är ett av Guds bud, att förlåta andra för sina synder gentemot dig lika väl som vi blir förlåtna för våra synder från Gud. Det verkar enkelt, bara ett ord, men det är svårt för det ligger mycket bakom dem där orden!
Att förlåta har länge misstolkats som att vara en form av accepterande, att man accepterar att man blir illa behandlad av någon annan, ungefär som om "förlåt" stod för "låt gå". Men i själva verket är det den genuint äkta förlåtelsen som släpper dig fri från det förflutna. Ibland har det även använts som en form av makt gentemot andra medmänniskor. Min mamma kunde säga till mig när jag var liten och hade gjort något fel att "jag kommer aldrig förlåta dig" och jag minns fortfarande känslan i kroppen när hon yttrar dem orden. Det var som om världen tog slut, att det inte fanns någonting kvar och jag brukade få panik. Idag vet jag att i själva verket så menade hon aldrig det hon sa, för skulle jag fråga henne om alla dem gånger hon svor att aldrig förlåta mig så skulle hon aldrig komma ihåg dem, det var bara ett form av tomt hot för att jag skulle sköta mig bättre till nästa gång. Mamma hade också svårt att be om förlåtelse, iallafall med ord. Jag kan räkna på en hand dem gånger som hon verkligen yttrat "förlåt" och menat det, därför blev jag också likadan till en början.
Men sedan när jag insåg att jag var likadan så har jag tränat på att förlåta andra. Ibland är det svårt och ibland mindre svårt, jag kan inte riktigt avgöra vad det är som påverkar mina beslut. Men idag fick jag höra ett citat från Oprah Winfrey TV show Season 25 Episode 1171 som fick mig att fundera på det här med förlåtelse ännu en gång och jag kommer se tillbaka på det här citatet när jag tycker det är svårt att förlåta andra. Citatet löd:
“Forgiveness is giving up the hope that the past could have been any different, it's accepting the past for what it was, and using this moment and this time to help yourself move forward.”
― Oprah Winfrey
Frälsarkransen
Vet ni vad frälsarkransen är? Det är ett form av radband som är format och används som ett armband. Den är skapad av biskop emeritus Martin Lönnebo där pärlorna i frälsarkransen symboliserar olika aspekter av den kristna tron och dem har olika färger och former för att symbolisera detta. Syftet med armbandet är att fokusera på bön, dock inte varje enskild pärla för enskild bön, utan bön i sin helhet och därmed komma närmare Gud.
Jag skaffade ett sådant armband för lite mer än ett år sedan och jag har varit väldigt nöjd med det. Jag känner mig trygg i att bära det och använder det när jag är osäker och ostabil och behöver extra stöd, att veta att Gud är nära. Jag använde det flitigt till en början och kände mig stolt i min nyfunna kristna tro då jag har haft ett väldigt mörkt och tufft liv som jag lämnat bakom mig. Sedan så hände det något konstigt.
Jag bar armbandet vid en avslutningsmiddag efter min praktikperiod och plötsligt försvann en pärla, den gick mitt itu och båda bitarna föll bort. Det konstiga var att det var endast den svarta pärlan som föll bort, pärlan som heter "Nattens pärla" och står för livets tyngsta och mörkaste stunder. Jag såg det som ett tecken från Gud, något han ville meddela mig. Att den mörkaste tiden i mitt liv är förbi och att jag bara har ljus och glädje kvar framför mig, genom honom.
Jag tror på att Gud kommunicerar med oss genom handlingar, händelser och genom andra människor. Han väljer ett sätt att berätta saker för oss som är lättillgängligt för oss att förstå, t.ex. genom denna händelsen skickade han ett symboliskt meddelande till mig. Jag upplever även att han sänder mig stöd och vägledning genom min mobilapp som heter just "Bibelcitat". För ibland kan jag be en bön eller uppleva motgångar eller svårigheter i livet och plötsligt poppar precis rätt bibelcitat upp på push notiser på min mobil som stöttar eller vägleder mig. Jag kan även passa på att tipsa om en annan app som heter "Bibeln" där man både kan läsa dagens bibelvers eller hela bibeln om man så vill.
Vårkänslor i ensamhet.
Det blev en kort och varm vinter här i Östersund (och troligtvis resten av Sverige) för nu är våren redan här. Snön smälter, solen värmer, fåglarna har flyttat tillbaka och det har uppdaterats om vårtecken i blomväg på Facebook. Jag klagar inte över växthuseffektens konsekvenser, även om jag hade velat testa på att åka både snowboard, pulka och skoter i vinter. Men det kommer ju fler vintrar och just nu vill jag bara fyllas av energi i form av sol och värme, det gör så himla mycket! Även om jag känner av vårkänslorna så är jag delvis i en depression också, men tillskillnad från förra gången jag gick in i en depression så har jag tagit hjälp mycket tidigare och det hoppas jag skall hålla mig i kontroll så jag klarar av att genomföra studierna samtidigt. Jag läser trots allt redan den fjärde och näst sista kursen innan "sommarlovet" och efter det går vi direkt på praktik, vilket jag ser fram emot. Dem praktikplatser som jag har sökt är i första hand i Östersund och i andra hand Västernorrlands län då vill jag främst önskar kurator på skola eller sjukhus, som andra val vill jag vara på ett "Hem för vård och boende" (HVB hem) och som sista önskning på "Barn & Familj" på Socialtjänsten. Jag tyckte det var synd att jag totalt glömde bort att jag även ville söka praktik på "Barn & ungdomspsykiatrin" (BUP) också, men det kommer ju en praktiperiod till lite senare i utbildningen, under termin fem.
För att återgå till mitt mående så upplever jag, trots vårkänslorna, en enorm ensamhet även om jag har många vänner och bekanta i klassen som jag trivs bra med. Men jag tror att mina ensamhetskänslor till stor del beror på en mindre försenad identitetskris efter att jag gjorde slut med mitt ex i November då vi var samboende och tillsammans i 11 år, förlovade i 6år med planer på att bilda familj. Jag är rädd att jag inte kommer hitta en ny partner att skaffa familj med, även om jag har lite mer än 2,5år på mig att finna den rätte så känner jag mig delvis stressad med eftersom jag alltid ansett att skaffa familj har varit det viktigaste man gör i livet och jag har alltid sett fram emot den dagen - tänk om jag aldrig får chansen? Men jag tror även att familjekrisen spelar en väldigt stor roll i min nuvarande depression. I stora drag är hela familjen splittrad och den enda gemensamma nämnaren vi har är mamma som ställer upp så mycket hon kan för var och en av oss fyra barn. Så just nu har jag bara kontakt med min mamma i familjen och under en kortare period för inte alltför länge sedan så såg jag henne som min "respirator" och det enda som fick mig att vela fortsätta kliva upp på morgonen, även om min energi var helt försvunnen och då menar jag bokstavligen helt försvunnen. Men i veckan var jag på mitt första KBT möte på Psykiatrin och jag ser verkligen fram emot behandlingen som jag har blivit erbjuden där.
Det viktigaste för mig är att fortsätta kämpa och fokusera på skolan så jag tillslut bli utbildad socionom och kan hjälpa andra till ett bättre liv så som jag själv har fått stöd och hjälp, vilket min grundtanke till att söka utbildningen från första början var. Men det är inte så lätt att studera när man är deprimerad, för även om man vill så finns det ingen psykisk eller fysisk energi att tillgå. Jag ser det inte som en svaghet att prata om sina svagheter, eller en svaghet att ta stöd och hjälp från vänner eller professionella, utan snarare tvärtom. På nått vis har jag en liten låga av "kämparglöd" även om den inte alltid är så synlig. Annars skulle jag inte finnas här mitt ibland oss och läsa på universitetet. Men alla går igenom kriser i livet och alla dessa kriser formar oss, valet för oss efteråt är att antingen göra något gott av den erfarenheten eller något dåligt. Att studera vidare och hjälpa andra som varit i en liknande situation är att göra något gott av den erfarenheten, att vända något negativt till min fördel. Så jag tror inte att det nödvändigtvis måste vara en dålig egenskap att gå under behandling samtidigt som man studerar, även om det känns lite konstigt att man "läser om sig själv" ibland. Men jag VILL bli socionom och jag SKA bli socionom oavsett hur många kriser till jag kommer gå igenom i mitt liv.
