Det blev en kort och varm vinter här i Östersund (och troligtvis resten av Sverige) för nu är våren redan här. Snön smälter, solen värmer, fåglarna har flyttat tillbaka och det har uppdaterats om vårtecken i blomväg på Facebook. Jag klagar inte över växthuseffektens konsekvenser, även om jag hade velat testa på att åka både snowboard, pulka och skoter i vinter. Men det kommer ju fler vintrar och just nu vill jag bara fyllas av energi i form av sol och värme, det gör så himla mycket! Även om jag känner av vårkänslorna så är jag delvis i en depression också, men tillskillnad från förra gången jag gick in i en depression så har jag tagit hjälp mycket tidigare och det hoppas jag skall hålla mig i kontroll så jag klarar av att genomföra studierna samtidigt. Jag läser trots allt redan den fjärde och näst sista kursen innan "sommarlovet" och efter det går vi direkt på praktik, vilket jag ser fram emot. Dem praktikplatser som jag har sökt är i första hand i Östersund och i andra hand Västernorrlands län då vill jag främst önskar kurator på skola eller sjukhus, som andra val vill jag vara på ett "Hem för vård och boende" (HVB hem) och som sista önskning på "Barn & Familj" på Socialtjänsten. Jag tyckte det var synd att jag totalt glömde bort att jag även ville söka praktik på "Barn & ungdomspsykiatrin" (BUP) också, men det kommer ju en praktiperiod till lite senare i utbildningen, under termin fem.

För att återgå till mitt mående så upplever jag, trots vårkänslorna, en enorm ensamhet även om jag har många vänner och bekanta i klassen som jag trivs bra med. Men jag tror att mina ensamhetskänslor till stor del beror på en mindre försenad identitetskris efter att jag gjorde slut med mitt ex i November då vi var samboende och tillsammans i 11 år, förlovade i 6år med planer på att bilda familj. Jag är rädd att jag inte kommer hitta en ny partner att skaffa familj med, även om jag har lite mer än 2,5år på mig att finna den rätte så känner jag mig delvis stressad med eftersom jag alltid ansett att skaffa familj har varit det viktigaste man gör i livet och jag har alltid sett fram emot den dagen - tänk om jag aldrig får chansen? Men jag tror även att familjekrisen spelar en väldigt stor roll i min nuvarande depression. I stora drag är hela familjen splittrad och den enda gemensamma nämnaren vi har är mamma som ställer upp så mycket hon kan för var och en av oss fyra barn. Så just nu har jag bara kontakt med min mamma i familjen och under en kortare period för inte alltför länge sedan så såg jag henne som min "respirator" och det enda som fick mig att vela fortsätta kliva upp på morgonen, även om min energi var helt försvunnen och då menar jag bokstavligen helt försvunnen. Men i veckan var jag på mitt första KBT möte på Psykiatrin och jag ser verkligen fram emot behandlingen som jag har blivit erbjuden där.

Det viktigaste för mig är att fortsätta kämpa och fokusera på skolan så jag tillslut bli utbildad socionom och kan hjälpa andra till ett bättre liv så som jag själv har fått stöd och hjälp, vilket min grundtanke till att söka utbildningen från första början var. Men det är inte så lätt att studera när man är deprimerad, för även om man vill så finns det ingen psykisk eller fysisk energi att tillgå. Jag ser det inte som en svaghet att prata om sina svagheter, eller en svaghet att ta stöd och hjälp från vänner eller professionella, utan snarare tvärtom. På nått vis har jag en liten låga av "kämparglöd" även om den inte alltid är så synlig. Annars skulle jag inte finnas här mitt ibland oss och läsa på universitetet. Men alla går igenom kriser i livet och alla dessa kriser formar oss, valet för oss efteråt är att antingen göra något gott av den erfarenheten eller något dåligt. Att studera vidare och hjälpa andra som varit i en liknande situation är att göra något gott av den erfarenheten, att vända något negativt till min fördel. Så jag tror inte att det nödvändigtvis måste vara en dålig egenskap att gå under behandling samtidigt som man studerar, även om det känns lite konstigt att man "läser om sig själv" ibland. Men jag VILL bli socionom och jag SKA bli socionom oavsett hur många kriser till jag kommer gå igenom i mitt liv.