Äntligen är hon här efter en, enligt mig, halvt traumatisk förlossning.

Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.

Tack för att ni läste! <3