Snart är det dags igen för födelsedagsfirande, jag fyller 30år den 2 oktober. Men den här gången känns det verkligen jobbigt och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom månaden utan att bryta ihop. Det handlar inte om någon 30års kris utan det är helt och hållet familjeproblemsbaserat.

Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.

Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.

Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!

Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.

Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.

Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.

Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.