Att hålla käft eller att tystas
Det som är bra med bloggar är att yttrande friheten (som är en grundlag) får komma till användning. Det kan ju utnyttjas men i mitt fall handlar det mer om behovet att uttrycka mig, bli hörd och bekräftad. Alla tycker inte som mig, det är jobbigt att ta till sig, men jag får ändå acceptera det!
Folk tycker inte om att jag är för öppen och ärlig, att jag pratar om "hemska saker" eller "jobbiga saker" och att jag inte borde göra det. Varför kan man ju undra? Om ingen orkar lyssna på det, hur tror ni då dem som genomlider dessa saker upplever det? Det är ju ändå dem som är utsatta som har känslan och tolkningsföreträdet - Ni,.. ni lyssnar ju bara!!! Jag tycker personligen att folk i Sverige är för tystlåtna och rent utav fega utifrån Jantelagen, att vi inte ska prata om problemen - men det är ju DET som ÄR problemet!!!
Hela min släkt är så "typiskt svenska", ingen skulle veta någonting om oss, ingen ska prata om vår familj eller våra problem, varken innanför eller utanför släkten. Men hur skall man då kunna ventilera och få ny input och förstå vad som blev fel? Öppenvården för barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar eller föräldrar i missbruk handlar just om att man skall VÅGA prata och se att man inte är själv i känslan, samtidigt som resten av samhället vill sätta munkavle på den som säger "jag mår inte riktigt bra".
Jag uppmärksammade problemet när jag började gå hos en kurator efter att jag hållit inne med en hel drös med hemligheter om övergrepp, missbruk, misshandel, skiljsmässa, mobbning och en massa annat som folk inte "vill höra". Men min kurator lyssnade på mig och när jag fick sätta ord på allt så hände någonting inom mig och ALLA skuldkänslor som jag tidigare hade haft försvann.
Jag blev fri från skuld och skammen som jag tidigare upplevde, för om JAG inte hade gjort något fel behöver ju inte JAG hålla tyst om något. T.ex. om någon utsätter mig för ett rån så har jag ett behov av att berätta det för andra för att ventilera och bearbeta händelsen. Men om jag utsätter någon annan för ett rån, då vet jag att det är fel, och så vill jag inte att någon skall veta om det och därför berättar jag det heller inte för någon. Precis så är det med behovet att prata om sina jobbiga händelser, känslor eller annat som andra kan uppleva är betungande.
Jag tänker iallafall aldrig sluta lyssna på dem som vågar öppna upp sig, berätta sina mörkaste hemligheter för att ventilera och bearbeta. Och jag tänker definitivt inte stänga inne mina känslor igen så som jag gjorde tills jag blev 23år och fick hjälp med att öppna upp mig för jag VET vilken skada det kan göra då jag förstod hur det hade påverkat mig och mitt liv. Jag tänker fortsätta öppna mig, vågar ni öppna upp er?
Kommentarer
Trackback
