Prinsessan Novalie
Äntligen är hon här efter en, enligt mig, halvt traumatisk förlossning.
Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.
Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.
Tack för att ni läste! <3
Att hålla käft eller att tystas
Det som är bra med bloggar är att yttrande friheten (som är en grundlag) får komma till användning. Det kan ju utnyttjas men i mitt fall handlar det mer om behovet att uttrycka mig, bli hörd och bekräftad. Alla tycker inte som mig, det är jobbigt att ta till sig, men jag får ändå acceptera det!
Folk tycker inte om att jag är för öppen och ärlig, att jag pratar om "hemska saker" eller "jobbiga saker" och att jag inte borde göra det. Varför kan man ju undra? Om ingen orkar lyssna på det, hur tror ni då dem som genomlider dessa saker upplever det? Det är ju ändå dem som är utsatta som har känslan och tolkningsföreträdet - Ni,.. ni lyssnar ju bara!!! Jag tycker personligen att folk i Sverige är för tystlåtna och rent utav fega utifrån Jantelagen, att vi inte ska prata om problemen - men det är ju DET som ÄR problemet!!!
Hela min släkt är så "typiskt svenska", ingen skulle veta någonting om oss, ingen ska prata om vår familj eller våra problem, varken innanför eller utanför släkten. Men hur skall man då kunna ventilera och få ny input och förstå vad som blev fel? Öppenvården för barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar eller föräldrar i missbruk handlar just om att man skall VÅGA prata och se att man inte är själv i känslan, samtidigt som resten av samhället vill sätta munkavle på den som säger "jag mår inte riktigt bra".
Jag uppmärksammade problemet när jag började gå hos en kurator efter att jag hållit inne med en hel drös med hemligheter om övergrepp, missbruk, misshandel, skiljsmässa, mobbning och en massa annat som folk inte "vill höra". Men min kurator lyssnade på mig och när jag fick sätta ord på allt så hände någonting inom mig och ALLA skuldkänslor som jag tidigare hade haft försvann.
Jag blev fri från skuld och skammen som jag tidigare upplevde, för om JAG inte hade gjort något fel behöver ju inte JAG hålla tyst om något. T.ex. om någon utsätter mig för ett rån så har jag ett behov av att berätta det för andra för att ventilera och bearbeta händelsen. Men om jag utsätter någon annan för ett rån, då vet jag att det är fel, och så vill jag inte att någon skall veta om det och därför berättar jag det heller inte för någon. Precis så är det med behovet att prata om sina jobbiga händelser, känslor eller annat som andra kan uppleva är betungande.
Jag tänker iallafall aldrig sluta lyssna på dem som vågar öppna upp sig, berätta sina mörkaste hemligheter för att ventilera och bearbeta. Och jag tänker definitivt inte stänga inne mina känslor igen så som jag gjorde tills jag blev 23år och fick hjälp med att öppna upp mig för jag VET vilken skada det kan göra då jag förstod hur det hade påverkat mig och mitt liv. Jag tänker fortsätta öppna mig, vågar ni öppna upp er?
Sekretess inom socialt arbete
Blir så le på folk som inte förstår innebörden av sekretess. Det är inte bara en lag som finns till "därför att" utan den skall skydda dem som är i en utsatt position.
Sekretessen är olika på olika områden inom socialt arbete och kuratorn har en form av tystnadsplikt, men eftersom det handlar om barn under 18år har vi också anmälningsskyldighet, vilket är vanligt inom arbete med barn och unga.
Att berätta att man gör eller har gjort en anmälan är inget brott mot sekretesslagen, däremot skulle det vara det om man nämner namn, plats och händelse.
Det är skillnad, men tydligen svårt att förstå. Sekretessen har ett syfte och finns inte till bara för att det skall det och inte heller för att skydda sina arbetsuppgifter utan för att skydda den enskilde.
Sekretessen är olika på olika områden inom socialt arbete och kuratorn har en form av tystnadsplikt, men eftersom det handlar om barn under 18år har vi också anmälningsskyldighet, vilket är vanligt inom arbete med barn och unga.
Att berätta att man gör eller har gjort en anmälan är inget brott mot sekretesslagen, däremot skulle det vara det om man nämner namn, plats och händelse.
Det är skillnad, men tydligen svårt att förstå. Sekretessen har ett syfte och finns inte till bara för att det skall det och inte heller för att skydda sina arbetsuppgifter utan för att skydda den enskilde.
30 år
Då har man fyllt 30år och istället för att jag skulle dra ihop någonting och få ångest för att ingen kommer så hade min älskade och mamma snickrat ihop en liten 30års fest åt mig. På så sätt slapp jag all planering och all stress inför min fest och därmed blev det heller ingen ångest för dem som inte kom då jag inte personligen bjudit in någon trots att i stort sett alla jag önskade kunde vara med, var med.
Dem inbjudna var familjen, några vänner, några klasskompisar och några från kyrkan. Jag blev överraskad och började gråta - så blödig som jag är. Jag är så glad att folk från församlingen kom, då vi inte känt varandra särskilt länge men ändå så ville dem fira mig! Jag är så glad att min bror kom ända från Härnösand, att min syster kom som jag inte haft så mycket kontakt med och att Jossan kom som körde 2,5 dit samt 2,5 hem med en liten bääs BARA för min skull :-)
Tacksam för att min älskling ordnade med detta och att mamma, syster och bror hjälpte till med festen så det blev så lyckat som jag önskat! Det var perfekt. Tyvärr kunde inte vissa komma på grund av olika orsaker, men jag upplevde inte det som något negativt eller ångestfyllt och jag tror det har att göra med att jag inte höll i planerna och att jag var så tacksam för dem som faktiskt kom till festen.
På min egentliga födelsedag så tog Micke med mig ut på middag på Lilla Siam i Östersund där vi mötte upp en klasskompis och en tjej från kyrkan som också ville fira mig. Vi åt och hade det trevligt men sedan orkade jag inte hålla skenet uppe längre då jag avlivade min älskade katt dagen innan min födelsedag. Jag valde därför att stanna hemma Torsdag och Fredag för att åter stabilisera mig.
Tack alla inblandade för att ni förgyllde min 30års dag och tack för all uppmärksamhet och presenter.
Dem inbjudna var familjen, några vänner, några klasskompisar och några från kyrkan. Jag blev överraskad och började gråta - så blödig som jag är. Jag är så glad att folk från församlingen kom, då vi inte känt varandra särskilt länge men ändå så ville dem fira mig! Jag är så glad att min bror kom ända från Härnösand, att min syster kom som jag inte haft så mycket kontakt med och att Jossan kom som körde 2,5 dit samt 2,5 hem med en liten bääs BARA för min skull :-)
Tacksam för att min älskling ordnade med detta och att mamma, syster och bror hjälpte till med festen så det blev så lyckat som jag önskat! Det var perfekt. Tyvärr kunde inte vissa komma på grund av olika orsaker, men jag upplevde inte det som något negativt eller ångestfyllt och jag tror det har att göra med att jag inte höll i planerna och att jag var så tacksam för dem som faktiskt kom till festen.
På min egentliga födelsedag så tog Micke med mig ut på middag på Lilla Siam i Östersund där vi mötte upp en klasskompis och en tjej från kyrkan som också ville fira mig. Vi åt och hade det trevligt men sedan orkade jag inte hålla skenet uppe längre då jag avlivade min älskade katt dagen innan min födelsedag. Jag valde därför att stanna hemma Torsdag och Fredag för att åter stabilisera mig.
Tack alla inblandade för att ni förgyllde min 30års dag och tack för all uppmärksamhet och presenter.
RIP Smulan
Igår den 1/10-2013 dog min bästa vän, min själsfrände, min underbara prinsessa. Aldrig mer kommer hon komma och stryka sig mot mitt ben, sitta i fönstret och titta ut, stå vid dörren och vela gå ut på promenad, springa till köket för att få sin favoritmat... aldrig mer.
Hon dog av en ålder på 14år med leverproblem som jag orsakat henne och som jag varit för korkad att förstå att jag borde kollat upp. Det var mitt eget fel och hon fick lida. Min finaste flicka.
Hon var speciell, inte som andra katter. Hon försökte analysera och förstå. Hon sa aldrig något men hade ett ttydligt kroppspråk. Hon gillade inte när man höjde rösten, dushade henne eller damsög men hon älskade att mysa och hoppade gärna upp i sängen tätt intill när vi skulle sova.
Hon var inte sig själv under September, men då var det redan försent. Igår höll jag henne på bänken hos vetrinären, hon var lugn och rofylld redan innan - hon hade ju så ont och mådde så dåligt. Det var som om hon visste, hon hade bestämt sig! Jag kramade henne som jag brukar, bakifrån när hon ligger på sidan. Jag pussade henne och grät medan de tog sprutan och la in överdosen av sömnmedel i hennes lilla kropp. Hennes huvud rullade ner på min arm, ögonen var öppna men hon sov djupt. Sedan kom nästa spruta som skulle få hennes hjärta att stanna, jag tror mitt hjärta stannade med! Det var så hemskt att se hennes kropp helt livlös när hon varit så full av liv förut. Idag är hon i himlen och har lämnat mig bakom sig!
Jag älskar dig min fina katt, saknar dig så otroligt mycket och kan inte sluta gråta! HUR skall jag klara mig utan dig???
Förlåt mig!
Hon dog av en ålder på 14år med leverproblem som jag orsakat henne och som jag varit för korkad att förstå att jag borde kollat upp. Det var mitt eget fel och hon fick lida. Min finaste flicka.
Hon var speciell, inte som andra katter. Hon försökte analysera och förstå. Hon sa aldrig något men hade ett ttydligt kroppspråk. Hon gillade inte när man höjde rösten, dushade henne eller damsög men hon älskade att mysa och hoppade gärna upp i sängen tätt intill när vi skulle sova.
Hon var inte sig själv under September, men då var det redan försent. Igår höll jag henne på bänken hos vetrinären, hon var lugn och rofylld redan innan - hon hade ju så ont och mådde så dåligt. Det var som om hon visste, hon hade bestämt sig! Jag kramade henne som jag brukar, bakifrån när hon ligger på sidan. Jag pussade henne och grät medan de tog sprutan och la in överdosen av sömnmedel i hennes lilla kropp. Hennes huvud rullade ner på min arm, ögonen var öppna men hon sov djupt. Sedan kom nästa spruta som skulle få hennes hjärta att stanna, jag tror mitt hjärta stannade med! Det var så hemskt att se hennes kropp helt livlös när hon varit så full av liv förut. Idag är hon i himlen och har lämnat mig bakom sig!
Jag älskar dig min fina katt, saknar dig så otroligt mycket och kan inte sluta gråta! HUR skall jag klara mig utan dig???
Förlåt mig!
Alla tjockisar ser likadana ut
Usch vad jag är hemsk! Man tror man är unik och har en egen identitet men alla tjockisar ser likadana ut. Det är inte alltför sällan man hör att man är lik nån annan tjockis, trots att man inte har likadan hårfärg, likadan ögonfärg eller ens liknande kroppsspråk... Nej, det enda som är likadant är bara fettet. Det är så tråkigt att höra att folk inte kan se den jag egentligen är, under allt fett! Dem ser bara en tjock tjej som är lik Jabba the hutt. Men nu har jag iallafall en motivation som jag hoppas kan hjälpa mig att gå ner i vikt efter att graviditeten är över, det är vår dotter, att kunna leka med henne! Men jag skulle aldrig gå ner i vikt för att folk inte respekterar mig som tjock. För jag skall vara lika respekterad som alla andra smala/normalviktiga och absolut inte vara diskreminerad i samhället bara för att jag väger mer än andra, det är bara fett och det står för någonting i mitt fall! Jag var normalviktig förut, men gick upp i vikt när jag mådde som sämst i mitt liv och det fettet har stannat kvar på kroppen då det är mycket att arbeta bort. Dessutom har jag använt vikten som en form av självskadebeteende gentemot mig själv, för jag VILL INTE vara tjock men jag har samtidigt inte motiverat mig sjäv eller respekterat mig själv för att arbeta bort det. Men nu hoppas jag att jag kommer ha motivation att gå ner i vikt, för vår dotters skull.
Förlovad 14/9-2013
Idag förlovade sig jag och Micke vid Tännforsen, Sveriges största vattenfall.
Födelsedagsångest
Snart är det dags igen för födelsedagsfirande, jag fyller 30år den 2 oktober. Men den här gången känns det verkligen jobbigt och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom månaden utan att bryta ihop. Det handlar inte om någon 30års kris utan det är helt och hållet familjeproblemsbaserat.
Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.
Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.
Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!
Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.
Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.
Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.
Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.
Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.
Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.
Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!
Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.
Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.
Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.
Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.
Money, must be funny
Som student lever man inte så fett. Särskilt inte om man ska flytta till större lägenhet och skaffar barn i samband med det :-/ men vi har ju iallafall varandra och det är en fas som vi går igenom i livet, en kort fas. Dock kan man inte rå för att man blir ledsen emellanåt när man t.ex. Tänker på allt jag inte kan köpa till vår dotter, att vi måste vrida och vända på varenda krona, att vi ständigt måste låna av släkten och att jag t.ex. Inte ens kan ha en vanlig 30års bjudning när jag fyller år i höst för att ekonomin är så knapp. Jag längtar tills den här fasen är över :-/ vill jobba, tjäna pengar och vara lycklig med min fina lilla familj! <3
Östersund
- Skaffa linser, något jag velat men aldrig tidigare gjort
- Bli kristen efter år av omedvetet sökande
- Hittat världens underbaraste kille Micke från Kiruna
- Döpt mig efter insikten om min kristna tro
- Bli sambo med världens underbaraste kille
- Skaffa en till katt med Micke
- Skaffa barn med världens underbaraste kille
Visst har det hänt en del negativa saker också, så som min familjs uppsplittring, misshandeln och branden i källaren bland mycket annat. Men varje liten mörk del har bidragit till något ljust i mitt liv och jag fick en ny familj och en fin släkt, killen som misshandlade mig blev dömd i Hovrätten och branden, ja... det var dags att förkunna något nytt då det gamla var förbi (Jesaja 42:9).
Att flytta till Östersund var det bästa jag har gjort i hela mitt liv!
Sommarjobbet
Jag trivs bra att arbeta inom LSS och personlig assistans. Dem kompletterar varandra väldigt bra och ger liknande, men ändå skilda erfarenheter. På LSS boendet är vi ett team tillskillnad från inom personlig assistans där man arbetar själv med undantag för onsdagar och fredagar då det är dubbelbemanning under en viss tid.
Inom båda jobben skall man hjälpa och stötta brukaren att leva ett "normalt" liv, vilket skiljer sig avsevärt mycket från brukare till brukare. Vissa brukare klarar det mesta själv och behöver bara lite stöd och påminnelse medan andra behöver hjälp med princip allt. Arbetssysslorna blir därav att sköta hemsysslor tillsammans eller åt brukaren så som att laga mat, diska, städa, tvätta, bädda, baka osv samt att hjälpa dem med sin egen omsorg så som hygien, dusch och toalettbesök.
Man får lära sig att förhålla sig annorlunda gentemot sin brukare och ha tålamod då det kan bli en del tjat och gnäll ibland. Man får även stå ut med ett eller annan rolig kommentar eller kränkande anklagelse utan att bli irriterad, arg eller ledsen. Man får även lära sig struktur då brukare inom LSS oftast kräver det i högre eller lägre grad, vissa klarar inte alls av att det blir någon "impuls" situation medan andra stimuleras av dem.
Det är i alla fall ett intressant arbete och jag trivs bra även om jag personligen anser att det dessvärre är för mycket "dö tid" att sitta av och titta in i en vägg inom båda områdena. Dessutom anser jag att inom LSS är vi nästan är alldeles för många personal per brukare så jag upplever ingen som helst stress på arbetet vilket är bra för brukarna, men ibland tröttsamt och tråkigt för personalen.
Inom båda jobben skall man hjälpa och stötta brukaren att leva ett "normalt" liv, vilket skiljer sig avsevärt mycket från brukare till brukare. Vissa brukare klarar det mesta själv och behöver bara lite stöd och påminnelse medan andra behöver hjälp med princip allt. Arbetssysslorna blir därav att sköta hemsysslor tillsammans eller åt brukaren så som att laga mat, diska, städa, tvätta, bädda, baka osv samt att hjälpa dem med sin egen omsorg så som hygien, dusch och toalettbesök.
Man får lära sig att förhålla sig annorlunda gentemot sin brukare och ha tålamod då det kan bli en del tjat och gnäll ibland. Man får även stå ut med ett eller annan rolig kommentar eller kränkande anklagelse utan att bli irriterad, arg eller ledsen. Man får även lära sig struktur då brukare inom LSS oftast kräver det i högre eller lägre grad, vissa klarar inte alls av att det blir någon "impuls" situation medan andra stimuleras av dem.
Det är i alla fall ett intressant arbete och jag trivs bra även om jag personligen anser att det dessvärre är för mycket "dö tid" att sitta av och titta in i en vägg inom båda områdena. Dessutom anser jag att inom LSS är vi nästan är alldeles för många personal per brukare så jag upplever ingen som helst stress på arbetet vilket är bra för brukarna, men ibland tröttsamt och tråkigt för personalen.
Lycka
Lycka är att veta att man ska få ett eget barn tillsammans med den människan man inte har kunnat sluta le åt sedan man först lade ögonen på honom.
Lycka är att veta att ens enda bror har fått ett arbete ett år framöver med eventuell förlängning.
Lycka är att kunna gå till ett arbete som man trivs på, utan att få ont i magen, utan att tårarna rinner eller att stressen kommer krypandes.
Lycka är att veta att man har en mamma och svärfar som stöttar en.
Lycka är att veta att man har vänner i församlingen.
Lycka är att inse att man nu bara har 1,5år kvar av utbildningen som man har suktat efter i så många år.
Lycka är att kunna öppna kylskåpet och bekräfta att man inte kommer behöva gå hungrig denna månad.
Lycka är att ligga i sängen med sina underbara katter.
Jag är lycklig nu, jag är lycklig igen...
Lycka är att veta att ens enda bror har fått ett arbete ett år framöver med eventuell förlängning.
Lycka är att kunna gå till ett arbete som man trivs på, utan att få ont i magen, utan att tårarna rinner eller att stressen kommer krypandes.
Lycka är att veta att man har en mamma och svärfar som stöttar en.
Lycka är att veta att man har vänner i församlingen.
Lycka är att inse att man nu bara har 1,5år kvar av utbildningen som man har suktat efter i så många år.
Lycka är att kunna öppna kylskåpet och bekräfta att man inte kommer behöva gå hungrig denna månad.
Lycka är att ligga i sängen med sina underbara katter.
Jag är lycklig nu, jag är lycklig igen...
Amor vincit omnia
Kärlek övervinner allt.
Stämmer det? Det är klart att det gör! Hela Bibeln står för all kärlek som Gud har- och ger människan samt en önskan om att vi skall göra densamma gentemot våra medmänniskor. Följer vi buden så blir våra liv lättare och ljusare, så var det för mig.
Jag fann min "prins" tillslut, precis som i en saga. En fantastiskt underbar kille som jag träffade via Norrlandskontakten, han heter Mikael. Han var svårflörtad och avslutade gärna våra försök till samtal, men jag gav mig inte utan var en aning efterhängsen, han måste ju få ge mig en chans iallafall? Det gjorde han tillslut och jag åkte upp till Kiruna för att träffa honom! Vi möttes utanför Scandic i Kiruna och gick hem till honom i Maj 2012, sedan umgicks vi några dagar innan jag åkte hem till Östersund igen. Jag avslutade studierna och åkte sedan tillbaka till Kiruna och Micke erbjöd att jag kunde få bo hos honom under sommaren så vi skulle få lära känna varandra bättre. Vissa kanske anser att det skulle vara för tidigt för en "inflytt" men för oss fungerade det bra och vi lärde känna varandra bra under sommaren. Det visade sig att vi hade ganska mycket gemensamt, både livsöden och rent allmänt hur vi resonerar kring livet, problem och känslor. Det var kärlek! Äkta kärlek känner man i kroppen, det är ingenting som går att beskriva med ord - det här är äkta. Vi blev tillsammans den 17 Maj 2012 och har varit tillsammans ända sedan dess och jag skulle aldrig kunna vara utan dig min prins. Du är min prins för att du kom in i mitt liv på precis rätt tidpunkt. Precis som en prins räddar sin prinsessa i en saga, så gjorde du med mig och därför är du min prins! Nu har vi hela livet framför oss och jag ser verkligen fram emot att dela det tillsammans med dig, för vi är en familj nu! Puss hjärtat.
Jag fann min "prins" tillslut, precis som i en saga. En fantastiskt underbar kille som jag träffade via Norrlandskontakten, han heter Mikael. Han var svårflörtad och avslutade gärna våra försök till samtal, men jag gav mig inte utan var en aning efterhängsen, han måste ju få ge mig en chans iallafall? Det gjorde han tillslut och jag åkte upp till Kiruna för att träffa honom! Vi möttes utanför Scandic i Kiruna och gick hem till honom i Maj 2012, sedan umgicks vi några dagar innan jag åkte hem till Östersund igen. Jag avslutade studierna och åkte sedan tillbaka till Kiruna och Micke erbjöd att jag kunde få bo hos honom under sommaren så vi skulle få lära känna varandra bättre. Vissa kanske anser att det skulle vara för tidigt för en "inflytt" men för oss fungerade det bra och vi lärde känna varandra bra under sommaren. Det visade sig att vi hade ganska mycket gemensamt, både livsöden och rent allmänt hur vi resonerar kring livet, problem och känslor. Det var kärlek! Äkta kärlek känner man i kroppen, det är ingenting som går att beskriva med ord - det här är äkta. Vi blev tillsammans den 17 Maj 2012 och har varit tillsammans ända sedan dess och jag skulle aldrig kunna vara utan dig min prins. Du är min prins för att du kom in i mitt liv på precis rätt tidpunkt. Precis som en prins räddar sin prinsessa i en saga, så gjorde du med mig och därför är du min prins! Nu har vi hela livet framför oss och jag ser verkligen fram emot att dela det tillsammans med dig, för vi är en familj nu! Puss hjärtat.
Ny bostad
Den 1/9-2013 flyttar vi till den nya bostaden och jag längtar verkligen. Det är en fin lägenhet som är lagom stor för vår familj. Den finns på bottenvåning i en sluttning så det är ingen insyn, den innehar badkar och balkong och har ett perfekt läge med närhet till COOP, ett litet fik, två uttagsautomater, två busshållplatser där jag kan välja mellan fyra bussar samt bron som går över till Östersund och Badhusparken där det alltid händer en massa spännande saker. Jag ser verkligen fram emot flytten som blir min och Mickes första gemensamma lägenhet!
Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor
Det betyder "Klarare än annars skiner solen efter täta moln, klarare lyser kärleken efter strid". Med det vill jag säga att livet är så underbart fantastiskt precis just nu. Gud ger och han tar, men när han ger så ger han betydligt mer än vad han tar.
Jag förlorade min biologiska familj, vi har ingen kontakt alls, varken med pappa eller mina systrar och den kontakten jag har med min mamma och bror är inte så som jag önskar. Gud gav mig en underbar kille att älska, två fantastiska katter och en liten dotter som väntar på att få komma ut i November.
Jag förlorade brottmålet i Tingsrätten i våras där jag hade anmält en före detta killkompis för misshandel och skadegörelse i min lägenhet, han gick fri då ord står mot ord och skulle betala skadestånd för den skada som var, vilket jag inte ens tagit ut något för. Men det visade sig att målet överklagats och han blev dömd i Hovrätten istället.
Det brann i källaren på försommaren då någon hade anlagt två bränder, dels en i bastun och en i förrådet mittemot vårt, alla mina saker som jag förvarande i källaren har blivit totalt förstört genom detta, värderat till över 77 000:-. Men nu kan jag slänga mina gamla minnen och få en överkomlig ersättning för dem samt möjlighet att skapa nya minnen istället.
Vi sökte arbete för sommaren och vi fick båda två arbeten inom vård- och omsorg. Jag ville helst ha erfarenhet inom LSS och inte stressa så mycket då mitt förra sommarjobb inte var något annat än stress en hel sommar vilket man verkligen kan säga denna sommar, dessutom får jag två sorters erfarenheter inom både LSS och personlig assistans.
Vi sökte en lägenhet så vi kan bo större innan våran lilla flicka kikar ut för första gången. Det verkade lönlöst då Östersundshem har ett långt kösystem och ingen verka hyra ut privat, men tillslut hittade vi ett annat företag, liksom Östersundshem, hyr ut bostäder fast utan kösystem och helt plötsligt hittade vi en perfekt tvåa. Dock var det ett problem, vi skulle få betala dubbla hyror en månad. Vips så slapp vi det då en ny student tar över min lägenhet i början av September, dagen efter vi flyttat ut.
Gud ger och han tar, men han ger så mycket mer än vad han tar <3
Jag förlorade min biologiska familj, vi har ingen kontakt alls, varken med pappa eller mina systrar och den kontakten jag har med min mamma och bror är inte så som jag önskar. Gud gav mig en underbar kille att älska, två fantastiska katter och en liten dotter som väntar på att få komma ut i November.
Jag förlorade brottmålet i Tingsrätten i våras där jag hade anmält en före detta killkompis för misshandel och skadegörelse i min lägenhet, han gick fri då ord står mot ord och skulle betala skadestånd för den skada som var, vilket jag inte ens tagit ut något för. Men det visade sig att målet överklagats och han blev dömd i Hovrätten istället.
Det brann i källaren på försommaren då någon hade anlagt två bränder, dels en i bastun och en i förrådet mittemot vårt, alla mina saker som jag förvarande i källaren har blivit totalt förstört genom detta, värderat till över 77 000:-. Men nu kan jag slänga mina gamla minnen och få en överkomlig ersättning för dem samt möjlighet att skapa nya minnen istället.
Vi sökte arbete för sommaren och vi fick båda två arbeten inom vård- och omsorg. Jag ville helst ha erfarenhet inom LSS och inte stressa så mycket då mitt förra sommarjobb inte var något annat än stress en hel sommar vilket man verkligen kan säga denna sommar, dessutom får jag två sorters erfarenheter inom både LSS och personlig assistans.
Vi sökte en lägenhet så vi kan bo större innan våran lilla flicka kikar ut för första gången. Det verkade lönlöst då Östersundshem har ett långt kösystem och ingen verka hyra ut privat, men tillslut hittade vi ett annat företag, liksom Östersundshem, hyr ut bostäder fast utan kösystem och helt plötsligt hittade vi en perfekt tvåa. Dock var det ett problem, vi skulle få betala dubbla hyror en månad. Vips så slapp vi det då en ny student tar över min lägenhet i början av September, dagen efter vi flyttat ut.
Gud ger och han tar, men han ger så mycket mer än vad han tar <3
Baby
Den 13/3-2013 plussade jag och Micke för första gången. Äntligen är det våran tur och det känns bra även om det är mitt i slutampen av studierna! Bebisen väntas i mitten eller slutet av November.
Familj
Har du en mamma som ringer och pratar med dig, bryr sig om dig, älskar dig och kramar dig... Då ska du va lycklig!
Har du en pappa som vill veta av dig, lära känna dig, vara en del av ditt liv och aldrig vill vara ifrån dig... Då ska du va lycklig!
Har du en syster som ser upp till dig, stöttar dig, hör av sig och finns till för dig... Då ska du va lycklig!
Har du en bror som vill umgås med dig, vill prata med dig, vill vara en del av ditt liv och visar det... Då ska du va lycklig!
Men har du inte det så kanske du har en partner, en sambo, någon som älskar dig och vill ge dig allt det du inte fick i din familj... Då ska du vara lycklig!
Ljuset
Jag har äntligen fått praktik inför hösten då jag kommer vara på elevhälsan i Östersund vilket jag ser fram emot. Jag har även fått klartecken på anställning från kommunen under sommaren på ett LSS boende samt personlig assistent och som grädde på moset fick jag tillbaka min tentamen från den förra stora kursen igår med ett stort "D" i kanten, bara 1 poäng från "C" dock. Men hellre ett lägre betyg än att få göra om hela hemtentamen, jag är så less på att läsa vetenskapliga artiklar och skriva vetenskapligt nu och vill bara ha sommarlov! Jag är en mycket nöjd och glad tjej som ser ljuset efter fått mina böner besvarade :-)
Dopet
Den 14/4-2013 döpte jag mig i Betelkyrkan i Östersund. Det var bra många som var där iochmed att det hade varit en konferens under den helgen. Jag fick besök från Sundsvall och Härnösand av min mor Birgitta, min bror Joakim, min bästa vän Yvonne, hennes mamma Gun och en god vän Robert. Vi firade Gudstjänst vid 14:00-16:00, tog en snabb fika i församlings våningen nedan tillsammans och därefter väntade en tvårättersmiddag hos mig och Micke för våra gäster. Vi bjöd på inbakad fläskfilé fylld med mjukost, dill och cremefraishe. Till det serverade vi klyftpotatis och hemmagjord kantarell sås, bröd och en stor sallad med bland annat ruccola, feta och majs. Efterätt blev en hemmagjord cheesecake med jordgubbar. Det blev väldigt omtyckt och gästerna var nöjda. Jag fick även helt oväntat en del presenter och blommor som jag uppskattade mycket. En fantastisk dag helt enkelt!
Sommaren 2013
Äntligen har jag tagit uti mina "måsten" och sökt både sommarkurser och en handfull sommarjobb. Kommer troligtvis söka fler under våren men nu har jag iallafall kommit igång :-) Håll tummarna för mig!
