Baileyz

Nu kommer den igen, den årliga födelsedagsångesten. Jag vet inte vad som är värst egentligen? Att inga vänner KAN eller så kanske det bara är så att dem inte VILL komma, att mina svärföräldrar åker bort varje år på min födelsedag eller så kanske det är så att det bara är jag som hatar min födelsedag för att varje år påminner den mig om allt som jag ännu inte gjort och allt som jag har kvar att göra!? Ärligt talat så vet jag inte men nu känns det inte så bra, jag är nervös, änglig, ledsen, deppad, orolig och så mår jag illa. Jag längtar tills skiten är över för då brukar jag kunna säga "det var visst inte så farligt" men det spelar ingen roll om jag så VET att det kommer bli bra så mår jag ändå illa och får ångest några dagar innan. Kanske är det så att jag också blir är livrädd att bli nekad ( folk tackar nej till att umgås med mig ) och det påminner mig om när jag var utstött och ensam. Då jag var helt själv under min "svåraste" tid i livet under grundskoleperioden. Den tiden då jag gick igenom mobbing, inre demoner, rättegången, skiljsmässan, separationen av pappa, sorger från det förflutna, mammas ständiga fokusering kring min syster ( som senare fick en diagnos ) men i tonåren som ändå är såpass jobbig med hormoner osv. så kan man behöva lite extra uppmärksamhet vilket jag inte fick från något håll. Jag hade ingen att dela sorgen med, ingen som jag kunde dela glädjen med, inga vänner överhuvudtaget! MEN jag hade iallafall mamma för mig själv varje Torsdagkväll till Rederiet som vi såg på varje vecka, det var höjdpunkten i mitt liv! Idag har jag iallafall börjat bearbeta vissa delar i mitt liv, men vissa sår läker fortare än andra. Det känns ungefär såhär inför min födelsedag "Grattis Mikaela, du har inte åstakommit något speciellt under dina 26 år på jorden" men innerst inne så VET jag ju att andra människor kanske haft bättre förutsättningar än vad jag har haft, och att dem har ett litet försprång iochmed att dem inte behövde börja arbeta mitt sin insida som jag var tvungen att göra. Men åandra sidan finns det ju alltid dem som har det värre än en själv också..