På universitetet får man inte den bekräftelsen som man tidigare upplevt genom andra utbildningar. Förr hade man utvecklingssamtal och en nära kommunation med läraren för att veta hur man låg till i förhållande till kursens mål och vad man kunde tänka på för att utvecklas i rätt riktning, det blev som en bekräftelse. Men eftersom föreläsnarna på högskola och universitet har fullt upp med andra kurser så är det näst intill omöjligt att skapa en bra relation till en lärare på universitetet. Därför får man inte vara för sträng med sig själv och man måste tänka bort alla dåliga tankar om att man inte duger, vilket kan vara ett svårt beteende att ändra. Att börja tänka positivt, att uppmuntra och motivera sig själv framåt är inte lätt när man levt ett helt liv i mörkret och när man alltid ansett att man är värdelös. Men jag är iallafall en bit påväg och har börjat tänka annorlunda. Mina knep för att förändra det gamla beteendet är att jag har börjat ta till mig av de "små sakerna" så som ett godkänt betyg i en kurs eller examinatorns kommentarer om mina förutsättningar att nå högre betyg. Att man pratar me kurskamrater om sina känslor och bli bekräftad genom dem att man duger och sedan belöna mig själv när jag gjort något bra. Så idag köpte jag en söt liten klocka för att jag fixade Juridik kursen, trots att jag var helt inställd på att få göra omtenta på den. Även om jag hade velat sett ännu ett "C" i min samling så duger "D"et som jag fick gott utefter mina förutsättningar under den kursen. Jag var påväg in i en depression och min energi var helt försvunnen vilket resulterade i ofrivilliga sovmornar och enorma koncentrationssvårigheter i samband med ett djupt depressivt mående med många tårar. Men jag klarade kursen trots det och det är jag väldigt glad för! Man ska inte vara så hård mot sig själv, man ska bekräfta sig själv och man skall också belöna sig själv när man gör något bra. Det är vi värd!

Jag har äntligen fått min efterlängtade IPhone4 men vill inte använda den förrän jag har skaffat mig ett snyggt fodral till. När man köer en sådan dyr telefon så vill man ju ogärna att den ska få repor och dylikt. Så jag Googlade och hittade till Fyndiq.se som hade sjukt snygga skal och fodral till IPhone samt ruskigt låga priser, vilket resulterade i tre nya fodral som kommer inom en vecka för 300:- med frakt och fakturaavgift. Här kommer dem fodralen som jag beställde, klicka för info:

Det blev en kort och varm vinter här i Östersund (och troligtvis resten av Sverige) för nu är våren redan här. Snön smälter, solen värmer, fåglarna har flyttat tillbaka och det har uppdaterats om vårtecken i blomväg på Facebook. Jag klagar inte över växthuseffektens konsekvenser, även om jag hade velat testa på att åka både snowboard, pulka och skoter i vinter. Men det kommer ju fler vintrar och just nu vill jag bara fyllas av energi i form av sol och värme, det gör så himla mycket! Även om jag känner av vårkänslorna så är jag delvis i en depression också, men tillskillnad från förra gången jag gick in i en depression så har jag tagit hjälp mycket tidigare och det hoppas jag skall hålla mig i kontroll så jag klarar av att genomföra studierna samtidigt. Jag läser trots allt redan den fjärde och näst sista kursen innan "sommarlovet" och efter det går vi direkt på praktik, vilket jag ser fram emot. Dem praktikplatser som jag har sökt är i första hand i Östersund och i andra hand Västernorrlands län då vill jag främst önskar kurator på skola eller sjukhus, som andra val vill jag vara på ett "Hem för vård och boende" (HVB hem) och som sista önskning på "Barn & Familj" på Socialtjänsten. Jag tyckte det var synd att jag totalt glömde bort att jag även ville söka praktik på "Barn & ungdomspsykiatrin" (BUP) också, men det kommer ju en praktiperiod till lite senare i utbildningen, under termin fem.

För att återgå till mitt mående så upplever jag, trots vårkänslorna, en enorm ensamhet även om jag har många vänner och bekanta i klassen som jag trivs bra med. Men jag tror att mina ensamhetskänslor till stor del beror på en mindre försenad identitetskris efter att jag gjorde slut med mitt ex i November då vi var samboende och tillsammans i 11 år, förlovade i 6år med planer på att bilda familj. Jag är rädd att jag inte kommer hitta en ny partner att skaffa familj med, även om jag har lite mer än 2,5år på mig att finna den rätte så känner jag mig delvis stressad med eftersom jag alltid ansett att skaffa familj har varit det viktigaste man gör i livet och jag har alltid sett fram emot den dagen - tänk om jag aldrig får chansen? Men jag tror även att familjekrisen spelar en väldigt stor roll i min nuvarande depression. I stora drag är hela familjen splittrad och den enda gemensamma nämnaren vi har är mamma som ställer upp så mycket hon kan för var och en av oss fyra barn. Så just nu har jag bara kontakt med min mamma i familjen och under en kortare period för inte alltför länge sedan så såg jag henne som min "respirator" och det enda som fick mig att vela fortsätta kliva upp på morgonen, även om min energi var helt försvunnen och då menar jag bokstavligen helt försvunnen. Men i veckan var jag på mitt första KBT möte på Psykiatrin och jag ser verkligen fram emot behandlingen som jag har blivit erbjuden där.

Det viktigaste för mig är att fortsätta kämpa och fokusera på skolan så jag tillslut bli utbildad socionom och kan hjälpa andra till ett bättre liv så som jag själv har fått stöd och hjälp, vilket min grundtanke till att söka utbildningen från första början var. Men det är inte så lätt att studera när man är deprimerad, för även om man vill så finns det ingen psykisk eller fysisk energi att tillgå. Jag ser det inte som en svaghet att prata om sina svagheter, eller en svaghet att ta stöd och hjälp från vänner eller professionella, utan snarare tvärtom. På nått vis har jag en liten låga av "kämparglöd" även om den inte alltid är så synlig. Annars skulle jag inte finnas här mitt ibland oss och läsa på universitetet. Men alla går igenom kriser i livet och alla dessa kriser formar oss, valet för oss efteråt är att antingen göra något gott av den erfarenheten eller något dåligt. Att studera vidare och hjälpa andra som varit i en liknande situation är att göra något gott av den erfarenheten, att vända något negativt till min fördel. Så jag tror inte att det nödvändigtvis måste vara en dålig egenskap att gå under behandling samtidigt som man studerar, även om det känns lite konstigt att man "läser om sig själv" ibland. Men jag VILL bli socionom och jag SKA bli socionom oavsett hur många kriser till jag kommer gå igenom i mitt liv.

Visst är jag lite sen ibland, men man måste inte skaffa allt samtidigt som resten av världen, så snart det är nytt från fabriken. Men nu har jag äntligen beställt en egen IPhone 4 genom Telia med abonemang, så jag betalar endast 199:-/månad för telefonen, 12 månaders spotify premium och 3 månaders försäkring. Jag tyckte att det var en bra överenskommelse faktiskt och jag ser fram emot att få leka med den när den kommer med posten. Nu överger jag ÄNTLIGEN min Sony Ericsson x10 mini pro (inget illa mot Sony Ericsson). Visserligen var det en bra telefon till en början, men som sedan strulade så enormt mycket att man inte ens kan föra normala telefonsamtal utan att den bryter samtalet och flackar med ljudet. Dessutom så försvann knapplåset emellanåt mitt under samtalen så under ett samtal kunde man trycka på en hel del knappar som störde samtalet enormt mycket. Där utöver så har telefonen blivit väldigt seg efter alla dessa uppdateringar och jag kommer inte längre åt Facebook. Knappsatsen eller touchen tar inte heller alltid när man vill så även om jag har varit nöjd med Sony Ericsson fram tills nu så ser fram emot att byta till min nya IPhone4 istället.