Prinsessan Novalie
Äntligen är hon här efter en, enligt mig, halvt traumatisk förlossning.
Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.
Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.
Tack för att ni läste! <3
Att hålla käft eller att tystas
Det som är bra med bloggar är att yttrande friheten (som är en grundlag) får komma till användning. Det kan ju utnyttjas men i mitt fall handlar det mer om behovet att uttrycka mig, bli hörd och bekräftad. Alla tycker inte som mig, det är jobbigt att ta till sig, men jag får ändå acceptera det!
Folk tycker inte om att jag är för öppen och ärlig, att jag pratar om "hemska saker" eller "jobbiga saker" och att jag inte borde göra det. Varför kan man ju undra? Om ingen orkar lyssna på det, hur tror ni då dem som genomlider dessa saker upplever det? Det är ju ändå dem som är utsatta som har känslan och tolkningsföreträdet - Ni,.. ni lyssnar ju bara!!! Jag tycker personligen att folk i Sverige är för tystlåtna och rent utav fega utifrån Jantelagen, att vi inte ska prata om problemen - men det är ju DET som ÄR problemet!!!
Hela min släkt är så "typiskt svenska", ingen skulle veta någonting om oss, ingen ska prata om vår familj eller våra problem, varken innanför eller utanför släkten. Men hur skall man då kunna ventilera och få ny input och förstå vad som blev fel? Öppenvården för barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar eller föräldrar i missbruk handlar just om att man skall VÅGA prata och se att man inte är själv i känslan, samtidigt som resten av samhället vill sätta munkavle på den som säger "jag mår inte riktigt bra".
Jag uppmärksammade problemet när jag började gå hos en kurator efter att jag hållit inne med en hel drös med hemligheter om övergrepp, missbruk, misshandel, skiljsmässa, mobbning och en massa annat som folk inte "vill höra". Men min kurator lyssnade på mig och när jag fick sätta ord på allt så hände någonting inom mig och ALLA skuldkänslor som jag tidigare hade haft försvann.
Jag blev fri från skuld och skammen som jag tidigare upplevde, för om JAG inte hade gjort något fel behöver ju inte JAG hålla tyst om något. T.ex. om någon utsätter mig för ett rån så har jag ett behov av att berätta det för andra för att ventilera och bearbeta händelsen. Men om jag utsätter någon annan för ett rån, då vet jag att det är fel, och så vill jag inte att någon skall veta om det och därför berättar jag det heller inte för någon. Precis så är det med behovet att prata om sina jobbiga händelser, känslor eller annat som andra kan uppleva är betungande.
Jag tänker iallafall aldrig sluta lyssna på dem som vågar öppna upp sig, berätta sina mörkaste hemligheter för att ventilera och bearbeta. Och jag tänker definitivt inte stänga inne mina känslor igen så som jag gjorde tills jag blev 23år och fick hjälp med att öppna upp mig för jag VET vilken skada det kan göra då jag förstod hur det hade påverkat mig och mitt liv. Jag tänker fortsätta öppna mig, vågar ni öppna upp er?
