Prinsessan Novalie
Äntligen är hon här efter en, enligt mig, halvt traumatisk förlossning.
Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.
Vattnet gick vid 22:30 på Måndagen den 4/11 och därefter åkte vi in till Östersunds sjukhus för kontroll. Vi fick dock åka hem igen då värkarna inte hade suttit igång ännu vilket brukar vara vanligt. Vi åkte med taxi då vattnet bara rinner som en kran utan dess like. Morgonen efter, Tisdag den 5/11, gjorde vi en ny kontroll varpå vi blev tillsagda att komma tillbaka på kvällen för ytterligare en kontroll då värkarna inte har suttit igång ännu efter så pass många timmar. Jag vilade och Micke vakade över mig sedan Måndagen för att han var så orolig för mig och att förlossningen snabbt skulle sätta igång vilket den inte gjorde. Onsdagen den 6/11 åkte vi in på morgonen för en ny kontroll och blev informerade att eftersom det gått såpass många timmar ville dem sätta igång värkarna manuellt då det kan vara skadligt för barnet att vänta för länge då vattnet redan hade gått tidigare. Vi gjorde det och värkarna kom allt mer intensivt i 12h och jag blev allt mer trött, jag fick heller ingen epidral bedövning förrän jag öppnade upp mig minst 4 cm så jag kämpade på utan bedövning i 12 h med endast lustgas mot kvällen som i sig inte ger så mycket inverkan över huvud taget. Jag blev allt mer rädd att jag, genom min sinande styrka, skulle skada barnet genom förlossningen. Tillslut kom en läkare som meddelade mig att det nu skulle bli kejsarsnitt då jag bara hade öppnat mig 3,5 cm på mer än 12 h's förlossningsarbete. Det var inte något jag önskade, men i den stunden visste jag att det var det bästa och jag lättades. Jag fick mycket ryggmärgsbedövning, blev nerskickad till kirurgen och var vaken under hela snittet med frossa och en total bortdomning i benen som skrämde mig. Dock gjorde inte själva ingreppet så ont som alla har påpekat, utan mer som någon tröck och masserade magen. Tillslut hörde vi hennes skrik vid 21:45 den 6/11 och en av dem som skötte om mig visade upp henne för mig innan dem tog ut henne till ett annat rum dit Micke också följde med. Sedan tog dem tillbaka henne till mig så jag fick se henne en stund innan hon och Micke fick gå upp på BB medan jag blev sydd. Jag frös och skakade hela tiden och det var rejäla skakningar men personalen var så duktiga, hade en bra stämning som fick mig att slappna av. Dem rullade upp mig till BB där jag fick träffa Micke och lillan men fötterna var som bortkopplade från kroppen ytterligare några timmar så jag kunde inte gå förrän dagen efter. Vi myste och kikade på lillan hela dagen efter och hon sov mycket, hon var trött efter förlossningen och ville inte amma alls vilket gjorde mig frustrerad och sorgsen. Man vill ju kunna amma sitt barn, men hon ville inte suga alls och fick ersättning istället. Nu i efterhand tror jag dels att det handlar om att jag var snittad då mjölkproduktionen blir försenad, dels för att jag blev stressad av alla 1000 sköterskor som sprang in till mig titt som tätt och gav mig olika råd, den ena efter den andra som sa emot varandra, men också dels för att lillan också var trött efter födelsen samt att hon var van att få mat genom navelsträngen och inte var van att "jobba" för den. Oron gjorde mig sorgsen under hela Fredagen och jag grät ofta och mycket. Nu ammar hon relativt fint och jag ger henne lite ersättning som komplement, vi har börjat stabilisera oss hemma med rutiner trots att vi är sjukt trötta då vi har en liten tjej som vill ha närhet 24 h dygnet annars så skriker hon, det kan bero på att hon är för tidigt född också. Dessutom så är lägenheten fortfarande ett smärre kaos efter flytten fortfarande och vi orkar knappt ta itu med det. Maxi som är vår nya kattunge kräver mycket uppmärksamhet samtidigt som vi inte får glömma Macy som är lite äldre och har tagit en del avstånd från oss igen men som gör oss oroliga att hon upplever sig avvisad eller exkluderad från familjen när lillan kom till världen. Men trots det så är vi sjukt lyckliga att vi har varandra och att vi nu är en liten familj även om vi inte har så mycket energi att lägga på den.
Tack för att ni läste! <3
Att hålla käft eller att tystas
Det som är bra med bloggar är att yttrande friheten (som är en grundlag) får komma till användning. Det kan ju utnyttjas men i mitt fall handlar det mer om behovet att uttrycka mig, bli hörd och bekräftad. Alla tycker inte som mig, det är jobbigt att ta till sig, men jag får ändå acceptera det!
Folk tycker inte om att jag är för öppen och ärlig, att jag pratar om "hemska saker" eller "jobbiga saker" och att jag inte borde göra det. Varför kan man ju undra? Om ingen orkar lyssna på det, hur tror ni då dem som genomlider dessa saker upplever det? Det är ju ändå dem som är utsatta som har känslan och tolkningsföreträdet - Ni,.. ni lyssnar ju bara!!! Jag tycker personligen att folk i Sverige är för tystlåtna och rent utav fega utifrån Jantelagen, att vi inte ska prata om problemen - men det är ju DET som ÄR problemet!!!
Hela min släkt är så "typiskt svenska", ingen skulle veta någonting om oss, ingen ska prata om vår familj eller våra problem, varken innanför eller utanför släkten. Men hur skall man då kunna ventilera och få ny input och förstå vad som blev fel? Öppenvården för barn som växer upp med psykiskt sjuka föräldrar eller föräldrar i missbruk handlar just om att man skall VÅGA prata och se att man inte är själv i känslan, samtidigt som resten av samhället vill sätta munkavle på den som säger "jag mår inte riktigt bra".
Jag uppmärksammade problemet när jag började gå hos en kurator efter att jag hållit inne med en hel drös med hemligheter om övergrepp, missbruk, misshandel, skiljsmässa, mobbning och en massa annat som folk inte "vill höra". Men min kurator lyssnade på mig och när jag fick sätta ord på allt så hände någonting inom mig och ALLA skuldkänslor som jag tidigare hade haft försvann.
Jag blev fri från skuld och skammen som jag tidigare upplevde, för om JAG inte hade gjort något fel behöver ju inte JAG hålla tyst om något. T.ex. om någon utsätter mig för ett rån så har jag ett behov av att berätta det för andra för att ventilera och bearbeta händelsen. Men om jag utsätter någon annan för ett rån, då vet jag att det är fel, och så vill jag inte att någon skall veta om det och därför berättar jag det heller inte för någon. Precis så är det med behovet att prata om sina jobbiga händelser, känslor eller annat som andra kan uppleva är betungande.
Jag tänker iallafall aldrig sluta lyssna på dem som vågar öppna upp sig, berätta sina mörkaste hemligheter för att ventilera och bearbeta. Och jag tänker definitivt inte stänga inne mina känslor igen så som jag gjorde tills jag blev 23år och fick hjälp med att öppna upp mig för jag VET vilken skada det kan göra då jag förstod hur det hade påverkat mig och mitt liv. Jag tänker fortsätta öppna mig, vågar ni öppna upp er?
Sekretess inom socialt arbete
Blir så le på folk som inte förstår innebörden av sekretess. Det är inte bara en lag som finns till "därför att" utan den skall skydda dem som är i en utsatt position.
Sekretessen är olika på olika områden inom socialt arbete och kuratorn har en form av tystnadsplikt, men eftersom det handlar om barn under 18år har vi också anmälningsskyldighet, vilket är vanligt inom arbete med barn och unga.
Att berätta att man gör eller har gjort en anmälan är inget brott mot sekretesslagen, däremot skulle det vara det om man nämner namn, plats och händelse.
Det är skillnad, men tydligen svårt att förstå. Sekretessen har ett syfte och finns inte till bara för att det skall det och inte heller för att skydda sina arbetsuppgifter utan för att skydda den enskilde.
Sekretessen är olika på olika områden inom socialt arbete och kuratorn har en form av tystnadsplikt, men eftersom det handlar om barn under 18år har vi också anmälningsskyldighet, vilket är vanligt inom arbete med barn och unga.
Att berätta att man gör eller har gjort en anmälan är inget brott mot sekretesslagen, däremot skulle det vara det om man nämner namn, plats och händelse.
Det är skillnad, men tydligen svårt att förstå. Sekretessen har ett syfte och finns inte till bara för att det skall det och inte heller för att skydda sina arbetsuppgifter utan för att skydda den enskilde.
30 år
Då har man fyllt 30år och istället för att jag skulle dra ihop någonting och få ångest för att ingen kommer så hade min älskade och mamma snickrat ihop en liten 30års fest åt mig. På så sätt slapp jag all planering och all stress inför min fest och därmed blev det heller ingen ångest för dem som inte kom då jag inte personligen bjudit in någon trots att i stort sett alla jag önskade kunde vara med, var med.
Dem inbjudna var familjen, några vänner, några klasskompisar och några från kyrkan. Jag blev överraskad och började gråta - så blödig som jag är. Jag är så glad att folk från församlingen kom, då vi inte känt varandra särskilt länge men ändå så ville dem fira mig! Jag är så glad att min bror kom ända från Härnösand, att min syster kom som jag inte haft så mycket kontakt med och att Jossan kom som körde 2,5 dit samt 2,5 hem med en liten bääs BARA för min skull :-)
Tacksam för att min älskling ordnade med detta och att mamma, syster och bror hjälpte till med festen så det blev så lyckat som jag önskat! Det var perfekt. Tyvärr kunde inte vissa komma på grund av olika orsaker, men jag upplevde inte det som något negativt eller ångestfyllt och jag tror det har att göra med att jag inte höll i planerna och att jag var så tacksam för dem som faktiskt kom till festen.
På min egentliga födelsedag så tog Micke med mig ut på middag på Lilla Siam i Östersund där vi mötte upp en klasskompis och en tjej från kyrkan som också ville fira mig. Vi åt och hade det trevligt men sedan orkade jag inte hålla skenet uppe längre då jag avlivade min älskade katt dagen innan min födelsedag. Jag valde därför att stanna hemma Torsdag och Fredag för att åter stabilisera mig.
Tack alla inblandade för att ni förgyllde min 30års dag och tack för all uppmärksamhet och presenter.
Dem inbjudna var familjen, några vänner, några klasskompisar och några från kyrkan. Jag blev överraskad och började gråta - så blödig som jag är. Jag är så glad att folk från församlingen kom, då vi inte känt varandra särskilt länge men ändå så ville dem fira mig! Jag är så glad att min bror kom ända från Härnösand, att min syster kom som jag inte haft så mycket kontakt med och att Jossan kom som körde 2,5 dit samt 2,5 hem med en liten bääs BARA för min skull :-)
Tacksam för att min älskling ordnade med detta och att mamma, syster och bror hjälpte till med festen så det blev så lyckat som jag önskat! Det var perfekt. Tyvärr kunde inte vissa komma på grund av olika orsaker, men jag upplevde inte det som något negativt eller ångestfyllt och jag tror det har att göra med att jag inte höll i planerna och att jag var så tacksam för dem som faktiskt kom till festen.
På min egentliga födelsedag så tog Micke med mig ut på middag på Lilla Siam i Östersund där vi mötte upp en klasskompis och en tjej från kyrkan som också ville fira mig. Vi åt och hade det trevligt men sedan orkade jag inte hålla skenet uppe längre då jag avlivade min älskade katt dagen innan min födelsedag. Jag valde därför att stanna hemma Torsdag och Fredag för att åter stabilisera mig.
Tack alla inblandade för att ni förgyllde min 30års dag och tack för all uppmärksamhet och presenter.
RIP Smulan
Igår den 1/10-2013 dog min bästa vän, min själsfrände, min underbara prinsessa. Aldrig mer kommer hon komma och stryka sig mot mitt ben, sitta i fönstret och titta ut, stå vid dörren och vela gå ut på promenad, springa till köket för att få sin favoritmat... aldrig mer.
Hon dog av en ålder på 14år med leverproblem som jag orsakat henne och som jag varit för korkad att förstå att jag borde kollat upp. Det var mitt eget fel och hon fick lida. Min finaste flicka.
Hon var speciell, inte som andra katter. Hon försökte analysera och förstå. Hon sa aldrig något men hade ett ttydligt kroppspråk. Hon gillade inte när man höjde rösten, dushade henne eller damsög men hon älskade att mysa och hoppade gärna upp i sängen tätt intill när vi skulle sova.
Hon var inte sig själv under September, men då var det redan försent. Igår höll jag henne på bänken hos vetrinären, hon var lugn och rofylld redan innan - hon hade ju så ont och mådde så dåligt. Det var som om hon visste, hon hade bestämt sig! Jag kramade henne som jag brukar, bakifrån när hon ligger på sidan. Jag pussade henne och grät medan de tog sprutan och la in överdosen av sömnmedel i hennes lilla kropp. Hennes huvud rullade ner på min arm, ögonen var öppna men hon sov djupt. Sedan kom nästa spruta som skulle få hennes hjärta att stanna, jag tror mitt hjärta stannade med! Det var så hemskt att se hennes kropp helt livlös när hon varit så full av liv förut. Idag är hon i himlen och har lämnat mig bakom sig!
Jag älskar dig min fina katt, saknar dig så otroligt mycket och kan inte sluta gråta! HUR skall jag klara mig utan dig???
Förlåt mig!
Hon dog av en ålder på 14år med leverproblem som jag orsakat henne och som jag varit för korkad att förstå att jag borde kollat upp. Det var mitt eget fel och hon fick lida. Min finaste flicka.
Hon var speciell, inte som andra katter. Hon försökte analysera och förstå. Hon sa aldrig något men hade ett ttydligt kroppspråk. Hon gillade inte när man höjde rösten, dushade henne eller damsög men hon älskade att mysa och hoppade gärna upp i sängen tätt intill när vi skulle sova.
Hon var inte sig själv under September, men då var det redan försent. Igår höll jag henne på bänken hos vetrinären, hon var lugn och rofylld redan innan - hon hade ju så ont och mådde så dåligt. Det var som om hon visste, hon hade bestämt sig! Jag kramade henne som jag brukar, bakifrån när hon ligger på sidan. Jag pussade henne och grät medan de tog sprutan och la in överdosen av sömnmedel i hennes lilla kropp. Hennes huvud rullade ner på min arm, ögonen var öppna men hon sov djupt. Sedan kom nästa spruta som skulle få hennes hjärta att stanna, jag tror mitt hjärta stannade med! Det var så hemskt att se hennes kropp helt livlös när hon varit så full av liv förut. Idag är hon i himlen och har lämnat mig bakom sig!
Jag älskar dig min fina katt, saknar dig så otroligt mycket och kan inte sluta gråta! HUR skall jag klara mig utan dig???
Förlåt mig!
Alla tjockisar ser likadana ut
Usch vad jag är hemsk! Man tror man är unik och har en egen identitet men alla tjockisar ser likadana ut. Det är inte alltför sällan man hör att man är lik nån annan tjockis, trots att man inte har likadan hårfärg, likadan ögonfärg eller ens liknande kroppsspråk... Nej, det enda som är likadant är bara fettet. Det är så tråkigt att höra att folk inte kan se den jag egentligen är, under allt fett! Dem ser bara en tjock tjej som är lik Jabba the hutt. Men nu har jag iallafall en motivation som jag hoppas kan hjälpa mig att gå ner i vikt efter att graviditeten är över, det är vår dotter, att kunna leka med henne! Men jag skulle aldrig gå ner i vikt för att folk inte respekterar mig som tjock. För jag skall vara lika respekterad som alla andra smala/normalviktiga och absolut inte vara diskreminerad i samhället bara för att jag väger mer än andra, det är bara fett och det står för någonting i mitt fall! Jag var normalviktig förut, men gick upp i vikt när jag mådde som sämst i mitt liv och det fettet har stannat kvar på kroppen då det är mycket att arbeta bort. Dessutom har jag använt vikten som en form av självskadebeteende gentemot mig själv, för jag VILL INTE vara tjock men jag har samtidigt inte motiverat mig sjäv eller respekterat mig själv för att arbeta bort det. Men nu hoppas jag att jag kommer ha motivation att gå ner i vikt, för vår dotters skull.
Förlovad 14/9-2013
Idag förlovade sig jag och Micke vid Tännforsen, Sveriges största vattenfall.
The devil
Gud är god och allsmäktig, en rättvis Gud. Gud skapade jorden och människan och människans fria vilja att gå sin egen väg - att välja Gud eller inte. Även om jag varit med om mycket ondska i mitt liv så vet jag inte så mycket om ondskan själv, han vi kallar djävulen/lucifer. Men det jag vet är det jag själv bevittnat. Det jag har uppfattat är att när djävulen inte kan nå Gud själv så försöker han förstöra det Gud skapar genom oss och på så sätt driva oss bort från Gud. Vi börjar tvivla och ondskan blir större.
T.ex. så skapar Gud kärlek och sex mellan människor - vi har möjlighet att älska varandra. Men djävulen sätter sin snedvridna syn på det hela och gör att människor istället missbrukar sex genom att t.ex. att tillåta sig att ha sex med andra för bekräftelse, att vi är otrogna eller kanske t.o.m. våldtar någon annan mot sin vilja. Detta gör han för att vi som blir utsatt ska tvivla på Guds existens, för det var ju Guds vision från början även om djävulen förvred den visionen sedan.
Det här mönstret har jag sett i flera tidigare sammanhang. Gud skapade liv och djävulen skapade sjukdomar. Gud skapade möjligheten att äta mat, smaka och njuta och djävulen skapar ät störningar. Gud skapade ljus men djävulen ser till att det slocknar av mörkret. Kort sagt så skapar Gud möjligheter och djävulen begränsningar. Men begränsa inte ditt liv med negativa tankar - för det är inte dina egna! Njut av det positiva i livet för det är dem stunder som Gud skapade för dig och även om man behöver hålla en balans mellan gott och ont så försök så gott det går att balansera för Gud skapade dig av en orsak!
T.ex. så skapar Gud kärlek och sex mellan människor - vi har möjlighet att älska varandra. Men djävulen sätter sin snedvridna syn på det hela och gör att människor istället missbrukar sex genom att t.ex. att tillåta sig att ha sex med andra för bekräftelse, att vi är otrogna eller kanske t.o.m. våldtar någon annan mot sin vilja. Detta gör han för att vi som blir utsatt ska tvivla på Guds existens, för det var ju Guds vision från början även om djävulen förvred den visionen sedan.
Det här mönstret har jag sett i flera tidigare sammanhang. Gud skapade liv och djävulen skapade sjukdomar. Gud skapade möjligheten att äta mat, smaka och njuta och djävulen skapar ät störningar. Gud skapade ljus men djävulen ser till att det slocknar av mörkret. Kort sagt så skapar Gud möjligheter och djävulen begränsningar. Men begränsa inte ditt liv med negativa tankar - för det är inte dina egna! Njut av det positiva i livet för det är dem stunder som Gud skapade för dig och även om man behöver hålla en balans mellan gott och ont så försök så gott det går att balansera för Gud skapade dig av en orsak!
Födelsedagsångest
Snart är det dags igen för födelsedagsfirande, jag fyller 30år den 2 oktober. Men den här gången känns det verkligen jobbigt och jag vet inte hur jag skall ta mig igenom månaden utan att bryta ihop. Det handlar inte om någon 30års kris utan det är helt och hållet familjeproblemsbaserat.
Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.
Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.
Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!
Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.
Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.
Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.
Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.
Sedan jag flyttade till Östersund i Augusti 2011 förändrades successivt mitt liv, mycket till det bättre eftersom jag träffade världens underbaraste människa Micke som jag nu skall ha barn tillsammans med, jag blev troende och döpt och utbildningen går förhållandevis bra. Men det har även hänt vissa negativa saker så som misshandeln som jag gick igenom, men det som var värst var nog ändå att familjen totalt splittras upp.
Familjen bär på många mörka hemligheter och jag skulle vela berätta om alla hemligheter här, men vill ni så får ni istället fråga. Den sista hemligheten splittrade familjen i tre delar: Jag, mamma och brorsan J i en del, lillasyster E i en del och halvsyster L i en del. Den del som är mest motstridig är den sistnämnda och jag har fått tagit en hel del smällar nu från henne liksom vår mamma.
Jag har febrilt försökt att hålla ihop familjen, men inte lyckats. Det har skurit i mig att vi har en sådan situation som vi har det och innerst inne vet jag att det aldrig går att få ihop hela familjen igen då problemet som ligger till grund är alldeles för stort. Det har jag sörjt mycket för i flera år och jag är fortfarande inte klar med det även då jag har fått en NY fin svärfamilj som jag tycker mycket om, en svägerska och en svärfar. Dessutom skall jag och Micke få en egen primär familj och sedan har jag så klart kyrkan och mina vänner som jag håller av. Men ingenting är ju som den biologiska familjen och det är jag mycket ledsen för!
Jag vet med säkerhet att ingen av mina systrar kommer höra av sig på min födelsedag även då jag alltid har varit noga med att fira dem eller se efter deras välmående. Dem bryr sig helt enkelt inte. Min bror vet jag bryr sig för det har han bevisat genom att komma på mitt dop i våras, dock är jag osäker om han fixar att komma och hälsa på igen nu i höst för han har mått väldigt dåligt under en lång period och förhoppningsvis håller han på att bli bättre nu. Mamma vet jag skulle vela ordna ett kalas för mig, men jag vet inte om hon har tid eller engagemang för det.
Då återstår bara att vännerna skall komma och fira mig då min släkt bor alldeles för långt bort för att ens ha i åtanke att jag fyller jämt. Men dessvärre så ser min situation ut som så att vi precis har praktik under den här terminen vilket innebär att många är på andra platser runt om i sverige och även utomlands. Visst har jag några få kvar här i Östersund som jag tycker mycket om, men vem vet om de ens är intresserade av att fira mig? Är jag viktig? Är det viktigt att fira mig? Mina andra vänner som inte hör till skolan bor i Sundsvall och eftersom det ligger en bit bort så tror jag ingen är intresserad av att köra 2,5h hit och 2,5 tillbaka BARA för att fira mig.
Resultatet blir då att jag och Micke får fira tillsammans, vilket i och för sig inte är helt fel, men min önskan hade varit att "fly" och kanske åka utomlands tillsammans med Micke så jag slipper tänka på allt det här som jag nämnt ovan. Men eftersom jag blev gravid så vågade jag inte åka utomlands med tanke på mat, bakterier, sjukdomar osv. Så vi blir kvar här hemma. Jag känner att det finns en stor risk att jag kommer bli deprimerad under den här perioden då jag kommer och tänka på allt negativt som hänt och hur det borde varit istället för att vara glad för det jag har.
Det känns bara så jobbigt att planera inför samt att låta bli att planera inför den "stora dagen" som skulle blivit så bra med fest för alla mina familjemedlemmar, eventuell släkt och en massa vänner, men som bara kommer bli en vanlig arbetsdag på en vanlig arbetsvecka med möjligtvis några gratulationer på Facebook.
Praktikperioden
Äntligen har jag fått möjlighet att utöva det som jag ansökte till socionomutbildningen för, nämligen att arbeta för barn som far illa men helst i förebyggande syfte. Det är precis det vi på Elevhälsan i Östersund arbetar med, förebygga och främja. Skolbetyg är en skyddsfaktor till ett bra och värdigt liv och därför finns det också elevhälsoteam på varje skola i Östersunds kommun för att stötta och vägleda barnen i sin skolgång. Det är verkligen ett nöje att få arbeta inom den verksamheten och jag blir nästan rörd när man tänker på vad jag har för möjligheter inom min branch som socionom att hjälpa dem här barnen. Jag ser verkligen fram emot den här praktikperioden, även om den kanske avbryts lite hastigt i November =) Men då väntar ytterligare en underbar tid, fast som familj <3
Bönesvar genom bibelcitat
Som jag skrev i ett tidigare inlägg som ni kan hitta Här påpekade jag att Gud talar till oss genom handlingar, händelser och andra människor. Det kan vara så att man träffar en människa som lär dig någonting som du anser är ovärdeligt och att det är en fantastisk slump att just era vägar möttes så du fick tillgå den här informationen, nej.. det är Guds verk. Det kan vara svåra motgångar i livet som du mer eller mindre klarar dig igenom knappt helskinnad men dock så mycket starkare, det är Guds verk. Det finns även många andra sätt som Gud kan tala till oss genom men i det här inlägget vill jag ge tre exempel på hur just Gud talar till just mig i bön. I det tidigare inlägget som jag hänvisade till i början av det här blogginlägget kan man läsa att jag har en app till min Iphone 4 som heter just "Bibelcitat" som skickar push notiser till min mobil ibland. Det kan gå flera dagar emellan och ibland kommer dem tätare så det finns inget direkt flöde på dem. Trots det har jag fått bönesvar genom dessa push notiser vid tre tillfällen på en ganska kort period på ca tre månader.
Den första bönen jag fick bönesvar på via mobilappen var en kort och snabb bön till Gud påvägen till mitt sommarjobb i sommar. Jag hade precis fått veta att jag var gravid, ett oplanerat men än mer önskat barn som jag och min sambo skulle få i November. Dock var jag orolig av vissa anledningar inför sommarjobbet då jag dels arbetade som våradare på en LSS bostad och även som personlig assistent. Det kunde förekomma att brukare blev arg och slåss samt även tunga lyft och jag blev orolig för missfall när jag nu äntligen hade blivit med barn med en sådan underbar kille. Jag bad kort i bilen och om att han skulle skydda mig och det barn som jag bar i magen och fem minuter senare var jag framme på min arbetsplats då jag skulle stänga av ljudet på mobiltelefonen och då läser jag följande bibelcitat "Jag tar dig vid handen och skyddar dig" Jesaja 42:6. Är inte det helt fantastiskt? Jag kunde verkligen känna Guds närvaro med mig då.
Den andra gången som jag fick bönesvar via mobilen var en kort period senare då jag och min sambo Micke skulle rensa ur källaren på mina saker. Det var nämligen så att under våren hade någon boende i vår kombinerade Student- & LSS bostadshus startat en mordbrand i källaren vid två olika tillfällen med tre dagars mellanrum. En utav bränderna var i källarvåningen i bastun, men branden var omfattande och det luktade rikligt med rök i hela källaren, dock kunde vårat förråd som var en bit bort ha klarat sig men vi hade ingen möjlighet att kontrollera detta vid det tillfället. Den andra gången var det i förrådet mittemot vårat och jag förstod att allt bara var att kasta, men för att klara av skolan och inte bli för deprimerad för vad som hade skett så valde jag att skjuta upp det både mentalt och fysiskt. Vi åkte på semester till Kiruna och när vi kom hem så tog vi tillslut itu med det när den giftiga röken hade så gott som försvunnit. Vi fick som sagt kasta allt och det blev väldigt känslomässigt för mig då man haft mycket minnen och saker som man hade velat spara till en större bostad i källaren då det inte rymms i min lilla studentlägenhet för tillfället. Min fantastiske sambo stöttade mig mycket och tack vare honom så bröt jag inte ihop totalt, han påminde mig om att jag skulle få tillbaka en del på försäkringen och att det här var det "gamla livet" och att vi skulle starta ett nytt liv tillsammans. Jag bad vid flera tillfällen om stöd och vägledning och framförallt styrka och plötsligt fick jag ett bibelcitat på telefonen som löd "Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt" Jesaja 42:9. Först då kopplade allt det min sambo sagt och jag kunde mer och mer släppa sorgen över alla mina saker som jag tillslut värderade till över 77 000:- nu mer fanns i en container på soptippen och inte i mitt källarförråd längre. Vi skall ju som sagt samla skatter i himlen och inte på jorden, dvs. inte fästa sig för mycket vid fysiska saker.
Den tredje gången var faktiskt idag. Igår hade jag en sorgsen dag, båda jag och min sambo. Vi kände att pengar är ett stort problem i vårat liv för närvarande. Dels har vi inte arbetat så mycket i sommar så vi har knappt fått in en heltidslön ännu trots att sommaren är över. Dels skall vi får barn i November och känner att vi borde ha det bättre ställt ekonomiskt, med arbete/studiemedel osv. för att kunna känna oss trygga som kommande barnfamilj. Vi väntar även fortfarande på mina försäkringspengar och vet inte vad vi kommer få ut från den. Micke är arbetslös och har ingen möjlighet att få CSN för närvarande även om han studerar halvtid och vi hoppas därför också på A-kassa som vi heller inte vet vad vi kommer få. Vi är också såklart oroliga för vad Försäkringskassan kommer grunda min och Mickes föräldrapeng på så ekonomin är ganska tuff just nu. Gårdagen gav möjlighet att släppa fram känslor som man har förtryckt under en viss period så jag grät näst intill hela kvällen och i samband med det kom även böner om arbete och ekonomiska lösningar till vårat problem. Idag fick jag ett bibelcitat på mobilen där jag läste följande "Jag har hört din bön och sett dina tårar" Jesaja 38:5. Då kan jag verkligen säga att det gjorde hela min dag!
Gud svarar på bön, inte alltid som vi tror och inte alltid som vi vill, för han är störst och han vet bäst vad vi behöver. Jag tror verkligen att Gud kommunicerar med mig genom mobilappen för när jag läser citaten så förstår jag att han har lyssnat på mig och vill ge mig en bekräftelse på det, han vet också hur han bäst får tag på mig och hur han skall uttrycka sig för att jag skall förstå att det är just ett bönesvar. Har ni någongång fått det ni har bett om och hur har Gud gett er svar på böner?
Money, must be funny
Som student lever man inte så fett. Särskilt inte om man ska flytta till större lägenhet och skaffar barn i samband med det :-/ men vi har ju iallafall varandra och det är en fas som vi går igenom i livet, en kort fas. Dock kan man inte rå för att man blir ledsen emellanåt när man t.ex. Tänker på allt jag inte kan köpa till vår dotter, att vi måste vrida och vända på varenda krona, att vi ständigt måste låna av släkten och att jag t.ex. Inte ens kan ha en vanlig 30års bjudning när jag fyller år i höst för att ekonomin är så knapp. Jag längtar tills den här fasen är över :-/ vill jobba, tjäna pengar och vara lycklig med min fina lilla familj! <3
Förlåtelse
Förlåtelse, det är ett starkt ord. Att förlåta krävs mod och styrka, att våga släppa något som har gjort dig illa i hopp om att framtiden skall bli bättre.
Förlåtelse är ett av Guds bud, att förlåta andra för sina synder gentemot dig lika väl som vi blir förlåtna för våra synder från Gud. Det verkar enkelt, bara ett ord, men det är svårt för det ligger mycket bakom dem där orden!
Att förlåta har länge misstolkats som att vara en form av accepterande, att man accepterar att man blir illa behandlad av någon annan, ungefär som om "förlåt" stod för "låt gå". Men i själva verket är det den genuint äkta förlåtelsen som släpper dig fri från det förflutna. Ibland har det även använts som en form av makt gentemot andra medmänniskor. Min mamma kunde säga till mig när jag var liten och hade gjort något fel att "jag kommer aldrig förlåta dig" och jag minns fortfarande känslan i kroppen när hon yttrar dem orden. Det var som om världen tog slut, att det inte fanns någonting kvar och jag brukade få panik. Idag vet jag att i själva verket så menade hon aldrig det hon sa, för skulle jag fråga henne om alla dem gånger hon svor att aldrig förlåta mig så skulle hon aldrig komma ihåg dem, det var bara ett form av tomt hot för att jag skulle sköta mig bättre till nästa gång. Mamma hade också svårt att be om förlåtelse, iallafall med ord. Jag kan räkna på en hand dem gånger som hon verkligen yttrat "förlåt" och menat det, därför blev jag också likadan till en början.
Men sedan när jag insåg att jag var likadan så har jag tränat på att förlåta andra. Ibland är det svårt och ibland mindre svårt, jag kan inte riktigt avgöra vad det är som påverkar mina beslut. Men idag fick jag höra ett citat från Oprah Winfrey TV show Season 25 Episode 1171 som fick mig att fundera på det här med förlåtelse ännu en gång och jag kommer se tillbaka på det här citatet när jag tycker det är svårt att förlåta andra. Citatet löd:
“Forgiveness is giving up the hope that the past could have been any different, it's accepting the past for what it was, and using this moment and this time to help yourself move forward.”
― Oprah Winfrey
Förlåtelse är ett av Guds bud, att förlåta andra för sina synder gentemot dig lika väl som vi blir förlåtna för våra synder från Gud. Det verkar enkelt, bara ett ord, men det är svårt för det ligger mycket bakom dem där orden!
Att förlåta har länge misstolkats som att vara en form av accepterande, att man accepterar att man blir illa behandlad av någon annan, ungefär som om "förlåt" stod för "låt gå". Men i själva verket är det den genuint äkta förlåtelsen som släpper dig fri från det förflutna. Ibland har det även använts som en form av makt gentemot andra medmänniskor. Min mamma kunde säga till mig när jag var liten och hade gjort något fel att "jag kommer aldrig förlåta dig" och jag minns fortfarande känslan i kroppen när hon yttrar dem orden. Det var som om världen tog slut, att det inte fanns någonting kvar och jag brukade få panik. Idag vet jag att i själva verket så menade hon aldrig det hon sa, för skulle jag fråga henne om alla dem gånger hon svor att aldrig förlåta mig så skulle hon aldrig komma ihåg dem, det var bara ett form av tomt hot för att jag skulle sköta mig bättre till nästa gång. Mamma hade också svårt att be om förlåtelse, iallafall med ord. Jag kan räkna på en hand dem gånger som hon verkligen yttrat "förlåt" och menat det, därför blev jag också likadan till en början.
Men sedan när jag insåg att jag var likadan så har jag tränat på att förlåta andra. Ibland är det svårt och ibland mindre svårt, jag kan inte riktigt avgöra vad det är som påverkar mina beslut. Men idag fick jag höra ett citat från Oprah Winfrey TV show Season 25 Episode 1171 som fick mig att fundera på det här med förlåtelse ännu en gång och jag kommer se tillbaka på det här citatet när jag tycker det är svårt att förlåta andra. Citatet löd:
“Forgiveness is giving up the hope that the past could have been any different, it's accepting the past for what it was, and using this moment and this time to help yourself move forward.”
― Oprah Winfrey
Östersund
- Skaffa linser, något jag velat men aldrig tidigare gjort
- Bli kristen efter år av omedvetet sökande
- Hittat världens underbaraste kille Micke från Kiruna
- Döpt mig efter insikten om min kristna tro
- Bli sambo med världens underbaraste kille
- Skaffa en till katt med Micke
- Skaffa barn med världens underbaraste kille
Visst har det hänt en del negativa saker också, så som min familjs uppsplittring, misshandeln och branden i källaren bland mycket annat. Men varje liten mörk del har bidragit till något ljust i mitt liv och jag fick en ny familj och en fin släkt, killen som misshandlade mig blev dömd i Hovrätten och branden, ja... det var dags att förkunna något nytt då det gamla var förbi (Jesaja 42:9).
Att flytta till Östersund var det bästa jag har gjort i hela mitt liv!
Frälsarkransen
Vet ni vad frälsarkransen är? Det är ett form av radband som är format och används som ett armband. Den är skapad av biskop emeritus Martin Lönnebo där pärlorna i frälsarkransen symboliserar olika aspekter av den kristna tron och dem har olika färger och former för att symbolisera detta. Syftet med armbandet är att fokusera på bön, dock inte varje enskild pärla för enskild bön, utan bön i sin helhet och därmed komma närmare Gud.
Jag skaffade ett sådant armband för lite mer än ett år sedan och jag har varit väldigt nöjd med det. Jag känner mig trygg i att bära det och använder det när jag är osäker och ostabil och behöver extra stöd, att veta att Gud är nära. Jag använde det flitigt till en början och kände mig stolt i min nyfunna kristna tro då jag har haft ett väldigt mörkt och tufft liv som jag lämnat bakom mig. Sedan så hände det något konstigt.
Jag bar armbandet vid en avslutningsmiddag efter min praktikperiod och plötsligt försvann en pärla, den gick mitt itu och båda bitarna föll bort. Det konstiga var att det var endast den svarta pärlan som föll bort, pärlan som heter "Nattens pärla" och står för livets tyngsta och mörkaste stunder. Jag såg det som ett tecken från Gud, något han ville meddela mig. Att den mörkaste tiden i mitt liv är förbi och att jag bara har ljus och glädje kvar framför mig, genom honom.
Jag tror på att Gud kommunicerar med oss genom handlingar, händelser och genom andra människor. Han väljer ett sätt att berätta saker för oss som är lättillgängligt för oss att förstå, t.ex. genom denna händelsen skickade han ett symboliskt meddelande till mig. Jag upplever även att han sänder mig stöd och vägledning genom min mobilapp som heter just "Bibelcitat". För ibland kan jag be en bön eller uppleva motgångar eller svårigheter i livet och plötsligt poppar precis rätt bibelcitat upp på push notiser på min mobil som stöttar eller vägleder mig. Jag kan även passa på att tipsa om en annan app som heter "Bibeln" där man både kan läsa dagens bibelvers eller hela bibeln om man så vill.
