Baileyz

Ååååh hur kan allt vända från ena stunden till den andra så fort? Jag var ju så glad och rent utav lycklig alldeles nyss, så som jag inte känt på mycket länge.. men igår på promenaden med Jyrki pratade vi framtid, skola, jobb och barn. Jag blev faktiskt ganska tagen när man tänkte på att tiden har sprungit iväg från oss. Jag hade ju velat ha barn tidigt, men ekonomin har alltid varit ett problem för mig. Jag har försökt skaffa mig en bra stabil ekonomi men det har alltid blivit lite strö vick hit och dit och faktiskt så är den enda trygga ekonomin som jag haft - studiestödet. Jyrki har ett fast arbete på Permobil där han jobbat nu i snart 15år, men lönen där är ur usel. Jämför man hans arbetsuppgifter med samma arbetsuppgifter på andra företag skall han tjäna minst 5000:- till, så han vill ju förståss byta jobb. Jag har ju som sagt inget att gå tillbaka till, så får jag inget vick har jag ingenting. Inte bidrag, stöd i olika former eller ens alfa kassa. Hur ska man kunna skaffa sig ett drömliv med den lilla familjen med ingenting? Hur ska jag kunna försörja barnen utan en ordentlig mamma penning? Nä, då låter jag hellre bli! Det är alldeles för många barn som får växa upp i sådana familjer och min ska inte vara en utav dem. Men ändå, nu är jag ju 25år och jag vill ha minst två barn innan jag fyller 30år så det är dags att jag ligger i nu. Men hur fan ska jag kunna få ett jobb utan ens ett slutbetyg från gymnasiet? Dessutom måste man ju gå en KY utbildning eller högskola sen om man ska ha en chans till fast anställning. Vill man sen ha jobb ska man skaffa sig bra meriter, referenser och betyg men hur ska jag kunna kräva mina arbetskompisar om sådana saker? Jag har inget kaxigt självförtroende så jag skulle våga fråga efter det och ingen stark självkänsla att verkligen stå för det andra har sagt åt mig, att jag är bra på det jag gör. Nä, det är bara lite av vad som surrar runt i min skalle just nu!