Baileyz

Vissa sagor slutar med mer eller mindre tråkiga slut, samtidigt som nya sagor precis har börjat. Visst, man vet inte om sagan kommer vara bra innan man läst den, man vet inte heller om den kommer vara lång eller kort, tråkig eller spännande. Men man kan däremot få en inblick av sagan genom att se över omslaget, har den mycket skador och skavander eller är den ny och oöppnad? Läs baksidan och förodet innan du börjar att läsa sagan för att se om den intresserar dig. Om det känns rätt, så läs boken och njut av varje minut. För vem vet när du kommer få tillfälle för att läsa en bra bok igen?

Nu när jag är en bit påväg mot min dröm så är jag också några steg närmare ett stabilt familjeliv med hus, hund och barn och därför går mina tankar mycket kring barnnamn igen. Jag vill att mina barn skall ha speciella namn och ha minst två mellannamn. Det är lite roligt att filosofera om det och jag har redan valt ut förstanhandsval och andrahandsval, dem kan givetvis förändras med tiden men just nu ser dem ut såhär. För- och efternamnet i fetstil.

Det känns i hela lägenheten att han är borta nu. Även om man inte alltid såg honom så kunde man känna av hans energi, men nu är den borta. Det är faktiskt riktigt tomt nu! Jag har gråtit hela eftermiddagen, ögonen är röda och huvudet bankar hårt. Jag kommer aldrig glömma dig min lilla bebis. Hoppas du finns här runt omkring oss nu och att du har det bra där du är. Jag vill så gärna krama om dig så som jag gjorde förut, innan du blev sjuk. Du var så speciell. Liksom Smulan och Viktor så hade du också en helt egen, unik personlighet. Ingen kan vara som du Manson. Jag ville ha dig från första dagen då jag såg dig hos mamma. Varje gång hon sa att en katt hade blivit såld så blev jag orolig att det var du, men du väntade på oss tills det bara var du och Jansson kvar. Jansson ville mamma ha så till min lycka fick du följa med oss hem den där gången för ungefär 10år sedan. Liten, ljus beige och riktigt busig kattunge var du då, så jag blev tokig på dig och dina små egenheter. Men trots det var du så underbar och speciell och mitt hjärta smälte för dig. Hur skall vi kunna leva vidare utan dig? Mamma älskar dig och jag saknar dig så otroligt mycket.

Nu har våran lilla älskade Manson kämpat färdigt och fått somna in. Jag kan inte beskriva hur ledsen jag är över att förlorat honom. Det känns så overkligt att han lilla hjärta har slutat slå och att hans små lungor har fått andas ut för sista gången. Manson har vi haft nu tillsammans i ungefär 10års tid och det känns som han alltid har funnits hos oss. Men nu finns han inte längre, bara hans minne. Jag förstår att jag har varit egoistisk som ville hålla honom kvar, men han verkade inte ta alltför stor skada av sin sjukdom fram tills för några veckor sedan då han liksom tappat aptiten på livet. Han kunde ligga och stirra rakt ut i luften utan att röra sig i flera timmar, så jag tror att han iallafall måste ha haft ont den sista tiden. Förhoppningsvis så har han inte haft alltför ont, alldeles för länge. Men nu är han fri från det, fri från det onda. Jag hoppas att han förstår att jag älskar honom så mycket och att det gjorde så ont att fatta det här beslutet även om hans "favorit människa" var Jyrki, som också fick följa med honom in. Jag klarade inte av att se honom somna in så jag valde tillslut, efter mycket betänketid, att stanna hemma. Farväl Manson, min lilla ängla katt.

Nu när jag verkligen skall ta itu med min dröm om att studera till socionom så måste jag finna nya mål och drömmar att följa. Jag har redan funderat på vad jag skall börja med för projekt under skoltiden i Östersund och jag har några saker som jag skulle försöka fullfölja. Mycket kan ju hända på 3,5år och jag kommer inte vara densamma när jag kommer tillbaka.

- Gå ner i vikt
Ständigt det där pratet om att gå ner i vikt från min sida, men ingenting händer. Men med en stramare budget så man inte kan stoppa i sig "onödig energi" och ett betydligt tråkigare privatliv som uppmanar till aktiviteter att mår bra av så kommer troligtvis motivationen att förbättras.

- Lära mig att behärska mina tvångstankar
Mina tvångstankar/handlingar blir faktiskt betydligt bättre då jag har andra saker att fokusera på, särskilt om jag vill göra bra ifrån mig i skolan eller på jobbet. Det är nämligen så att dessa rutiner kräver enormt mycket tid och energi som jag nu kommer lägga på helt andra saker.

- Lära mig att spela gitarr
Jag är ju ganska så estetisk och gillar näst intill allt inom det området, förutom att själv spela teater. Jag tror att det skulle vara roligt att kunna behärska ett instrument, särksilt gitarr tycker jag verkar vara intressant då man kan förmedla så mycket känslor med det instrumentet.

Önska mig lycka till!

Tänk va nära jag är min dröm nu, och tänk va bra det har gått trots allt även om jag inte gjort precis som alla andra. På Lördag den 27/8-2011 flyttar jag ju till Östersund och där kommer jag bo minst fram till December. Sedan får vi se om jag "måste" flytta tillbaka till Timrå och pendla hela vårterminen eller om jag får tag i en egen studentlägenhet eller hyresrätt tills dess. Jag har nämligen fått tag i en studentlägenhet på Frösön som jag skall hyra i andra hand av en tjej som också går socionomprogrammet, men som skall göra sin praktik på annan ort nu i höst. Perfekt deal för mig då jag även får ta med mig mina katter. Dessutom så är det ju bra att jag kan få installera mig i stan samt komma in i rutinerna på skolan så snart som möjligt och framförallt att slippa pendla. Så snart kommer jag till stor del bara att uppdatera ifrån min studentblogg, adressen dit hittar ni här!

 

Jag är ganska så förvånad över mig själv att jag VÅGAR lämna mitt "gamla liv" så här tvärt utan minsta ångest och sorg. Jag som ALLTID har förlitat mig på andra hela mitt liv. Jag har ju aldrig egentligen bott själv en längre period, handlat mat och betalat räkningarna helt själv. Jag har ju alltid haft stöd från mamma när det gäller att ta reda på viktig information såsom frågor kring A-kassa, facket, skola, arbete osv. Men nu VILL jag flytta dit ingen som jag känner finns; ingen släkt, familj eller vänner, där ingen kan stötta mig om jag bryter ihop totalt. Men jag vet ju att jag behöver en nystart i livet  efter allt som hänt och vad passar bättre än att byta miljö och börja studera? Det kanske inte egentligen är en nystart som jag behöver utan snarare en paus från mitt vanliga liv tills jag fått lite mer kött på benen. Kunskap och erfarenheter för att kunna få arbetsmöjligheter, en utmaning att vara social och lära känna nya människor. En känsla av att "jag kan själv" genom att bo ensam i 3år. Något som många andra går igenom utan att ens blinka. Men jag har varit så otrygg hela mitt liv att jag inte vågat göra detta förut. Visst är jag nervös och rädd, men också uppspelt och nyfiken. Jag behöver helt enkelt en paus i mitt liv för att finna mig själv.

Oj, vilken fest den här sommaren har varit. Förutom alla förfester och krogbesök så har det varit festival på festival under en period och jag har nästan hunnit gå på varenda en och jag har haft jätte roligt. Men det kunde jag faktiskt behöva efter den här jobbiga våren som varit för min del. Tyvärr så blir det ju ofta så att man dricker en aning för mycket om man inte mår så bra inombords, vilket jag också gjorde vid några tillfällen. Men det bjuder jag på, ingen är ju perfekt. Dags för en återblick av festivalsommaren i Sundsvall:

Gatufesten 04-09 Juli 2011
Jag och ett gäng samlades hos mig på onsdagen den 6'e (gratisdagen) för att grilla, förfesta och ta bussen in till stan. Förfesten och stämningen var bra, men själva gatufesten sög verkligen. Jag kan tänka mig att det hade varit roligare på fredagen eller lördagen. Men tyvärr skulle vi ju på semester till Finland då, dessutom så vill man inte lägga såpass mycket pengar för att bli full i en stor folkmassa. Jag brukar ju ändå aldrig kolla på några artister så det känns lite som att slänga pengarna i sjön.

Air Festival 29-30 Juli 2011
Visst var man lite sugen att gå, men tyvärr så satte både ekonomin och måendet käppar i hjulet för mig. Vi gick aldrig på den festivalen men nu i efterhand ångrar jag mig faktiskt lite.

Timrå Folkfest 04-06 Augusti 2011
Självklart måste man stötta ett evangemang från Timrå som dessutom är gratis, även om det inte var något speciellt i musikväg vilket inte spelar så stor roll för mig. Det var trevligt att förfesta med goda vänner, träffa människor man känner ute på byn och leka av sig lite. Dessutom så är det så otroligt skönt att för en gångs skull ha gångavstånd dit och hem.

Sundsvalls Drakfestival 10-14 Augusti 2011
Vi var ett gäng som samlades hos Yvonne på Fredagen den 12'e för att förfesta och sedan ta bussen in till stan. Förfesten och stämningen var som vanligt på topp även om man var lite sliten efter allt festande sedan tidigare och egentligen hade velat stanna hemma och mysa.

Selånger Marknad 19-21 Augusti 2011
Till helgen så är det Selånger Marknad och även där kan man sätta sig i ett öltält på kvällskvisten, men för min del så skall jag bara gå på Lördag och kika på knallarna under dagen. Jag är så less på fest och alkohol nu efter sommarens bravader att jag inte har något behov av det längre och det gäller ju att lämna festen när man ligger på topp.

Ibland kan man jämföra livet som ett tåg på ett räls som rusar fram. Det gäller att man inte missar ett tåg för att hitta nya äventyr, och ibland kommer oväntade saker upp efter vägen som får oss att välja helt nya vägar som vi aldrig ens visste fanns där. Jag är ganska nöjd med den vägen jag valt i livet trots att det har tagit mig en längre stund att komma fram till mitt mål, men jag får helt enkelt se det som erfarenheter istället annars blir jag bitter. Men ibland undrar man hur livet skulle se ut om man bara gjort några enkla justeringar efter vägen eller andra val som gav andra sorters erfarenheter. Vem hade jag varit då?

 

Hej mina trogna läsare. Nu har jag skapat en ny blogg där ni kommer att kunna följa mig under min studietid Östersund som socionomstuderande. Länken till bloggen hittar ni här!

För inte så länge sedan när jag upptäckte att jag måste rensa ur lägenheten och källaren från gamla saker. Jag funderade på hur det kunde ha samlats så mycket saker på hög, som vi egentligen bara kunnat ge bort, sälja eller slänga, när det aldrig har blivit så förut. Då kom jag på att vi brukar ju flytta med jämna mellanrum och då rensar man ju automatiskt utan att ens tänka på det, man vill ju liksom inte ta me sig en massa onödiga saker från en lägenhet till en annan. Och nu har vi bott på samma ställe ett bra tag eftersom vi båda trivdes med lägenheten, läget och bostadsorganisationen. Men trots att jag trivs så finns det något innuti som gnager i mig att jag bara måste röra på mig igen, jag känner mig rastlös. Det har säkert med min uppväxt att göra, vi flyttade ganska mycket då.

Jag är ju född i Gällivare, trots att både mamma och pappa bodde i Kiruna. Men när jag var nyfödd så flyttade mamma och pappa med mig till Dalarna, Öje där pappa hade fått jobb. Kort därefter flyttade vi till Bräcke, Fanbyn och efter några år flyttade vi till ett större hus i Östersund, Fåker där pappa hade fått ett nytt jobb. När jag hade börjat skolan där så skilde sig mamma och pappa och dem flyttade båda upp till Kiruna, pappa tillKurravaara och resten av familjen tillTuolluvaara.Jag gick i skolan där under en kortare tid och kom aldrig in i gemenskapen, så ganska så snart flyttade mamma med oss till Luleå, Porsön där jag började i tvåan. Vi träffade pappa vid ett fåtal tillfällen där han bodde i Kurravaara, men tillslut gav han upp om oss och sedan dess har jag varit utan en pappa. Jag var fortfarande tillbakadragen, otrygg och blyg efter alla omtumlande händelser från barndomen och alla dessa flyttar så jag hade fortfarande svårt att få vänner och komma in i gemenskapen. När jag sedan skulle välja inriktning på gymnasiet så hade mamma träffat en kille i Sundsvall som vi skulle flytta ihop med. Jag tyckte det var en bra idé att börja om på nytt och jag såg jag min chans att förändra mitt osäkra beteende så jag kunde få skaffa mig ett socialt nätverk, vänner var så viktiga när man levt så många år utan dem. Men när vi sökte bostad så valde mamma och mammas nuvarande sambo ett hus långt in i Timrås djupaste skogar, Ljustorp. Jag bodde där i ungefär ett år innan jag flyttade hem till min nuvarande sambo Jyrki i Timrå som jag fortfarande bor tillsammans med. Även vi har flyttat tre gånger under den tiden vi har varit tillsammans och nu är jag som sagt på jakt efter en egen etta i Östersund där jag skall börja plugga till Socionom på Mitthögskolan, då jag inte vill pendla.

Kommer jag någonsin kunna stanna på ett och samma ställe eller kommer jag alltid vara såhär rastlös? Jag hoppas inte det, för min plan är att flytta till hus när jag väl kommer tillbaka igen. Om nu inte situationen då hinner förändras utefter vägen, det är ju trots allt 3,5 år kvar innan jag kommer tillbaka, om jag någonsin kommer tillbaka.

JAG KOM IN, JAG SKALL BÖRJA PLUGGA!!!

Jag sökte Socionomlinjen på 3,5år i Östersund tidigare i vår, men kom bara in som reserv 54 i första utvalet. Men idag visade sig att jag har blivit antagen iallafall i andra urvalet, dvs. det är några som tackat nej till utbildningen. Jag har redan börjat söka lägenhet, för att pendla en längre tid är det ingen fråga om. Jag har fått en ny chans att leva vidare, en ny chans att bli lycklig! Det var verkligen meningen. Här skall firas!!!!!!!!!!!!! =)

Är det bara jag i hela universum som verkligen HATAR att få blommor på min födelsedag eller annan uppvaktning? Visst, blommor kan vara fina att titta på, men har man tre katter som äter blommor så är det inte en önskad present att få blommor. Då kan man lika gärna skita i att ge något överhuvudtaget tycker jag! Vid något tillfälle har jag försöker att "hjälpa" blommorna att överleva, men det innebär då att jag måste ta med mig dem vart jag än går i lägenheten så jag kan ha koll på dem. Dessutom måste jag stänga in dem på t.ex. toaletten när jag lämnar lägenheten för att katterna inte skall få tag i dem, vad är det för vits att ha dem då? Nej, oftast brukar jag bara slänga dem på en gång när gästen som gav mig blommorna väl gått eftersom det inte spelar någon roll hur många gånger man tidigare påpekat att dem inte skall köpa blommor. Konstigt nog är det aldrig någon som undrar vart alla deras blommor tagit vägen, för vi har fått både blomsterarrangemang, snittblommor och krukväxter. Hur som helst så hatar jag blommor och det är också därför som jag BARA har plastblommor hemma. Dem behöver varken vattnas eller skötas om, dessutom är dem snyggare och väldigt naturtrogna. Leve plastblommor!

Jag minns inte när jag började med min såkallade "ticks" eller "tvångshandling" Jag tror att jag alltid haft någots sort kontrollbehov, men aldrig ett sådant behov som börjat gå överstyr och som kräver så mycket energi. När jag var liten så ville jag att allt skulle vara rakt och jag mätte allt med min linjall,  allt skulle va på millimetern. Tilllslut ledsnade jag på mig själv och på något sätt så lyckades jag att sluta med det jag höll på med. Några år efter det så började jag ha järnkoll på vikten. Jag tränade mycket och åt lite för att jag ville gå ner i vikt trots att jag redan var helt normalviktig och såg ut som en underviktig. Men efter flytten från Luleå till Sundsvall så fungerade plötsligt inte det längre och jag bröt ihop totalt. Jag har så vitt jag minns alltid haft ett litet beroende av att tvätta mig ofta, men inte på det här sättet. Det har likom börjat att gå överstyr när jag började arbeta på förskola.

Jag känner mig smutsig ganska ofta. Om jag skall vara helt ärlig så har jag inte känt mig "ren" på väldigt, väldigt länge. Jag försöker att få bort den här obehagliga känslan genom att tvätta händerna och dusha ofta men efteråt känner jag mig lika smutsig igen. Det är som att smutsen inte går bort, som att smutsen är permanent! Jag kan göra slut på 250 ml tvål på en "bra" dag, en bra dag är då jag inte måste tvätta händerna så ofta. På en "dålig" dag kan jag göra mig av med över 500 ml, så vi måste ofta köpa storpack med tvål så att vi alltid har tvål hemma. Det tär på energin, plånboken och våran relation.

Jag behöver egentligen inte göra något speciellt för att tvinga mig själv att tvätta händerna. Jag måste göra det ändå ifall jag tagit i något smutsigt som man inte minns. Det är som att jag försöker skydda mig själv från att bli nersmutsad och därför måste jag tvätta händerna före och efter varje syssla. Men att ta ut soporna är rena döden för mig och har jag en dålig dag måste jag till och med dusha efter att jag tagit ut soporna för att jag känner mig totalt nersmutsad. Jag tycker också att det är jobbigt att städa eftersom det känns som all smuts hamnar på mig, och även om man dushat efteråt så känns det som man fortfarande är skitig.

En som arbetar hårt eller mycket och är mycket målinriktad.

Jyrkis ( min sambo ) släktingar är på besök under den här veckan. Det är hans kusin med familj som har rest ända från Hyltebruk till Timrå för att deras yngsta barn och enda son Basse skall få spela med Timrå IK i ett träningsläger som dem anordnat. Basse är inte gammal, men han är tydligen ordentligt målinriktad och vad jag vet ganska duktig också. Men vem kan klandra han med en pappa som är ett stort Timrå IK fan och som gärna stöttar och betalar för sonens ( och hans eget ) stora intresse. Inte nog med det så är Jyrkis kusins älsta dotter, den enda som inte följde med, egen företagare i frisör branchen och hon har alldeles precis tagit studenten. Dessutom så är Jyrkis kusin själv någon sorts chef på en fabrik i Hyltebruk och tydligen så är han bara två ynka steg ifrån att bli den högsta chefen.  Ambitiösa familjen eller vad? Jag är ganska imponerad! Undra om det är genetiskt eller ärvt genom miljön? Hur som helst så önskar jag att jag kunde vara lika amitiös som dem, men tyvärr hade jag aldrig samma förutsättningar som dem. Jag var tvungen att börja att jobba från insidan för att kunna orka leva vidare överhuvudtaget, men just nu undrar man om det ens var värt det. Ibland känns det som om man inte har gjort ett tyft i jämförelse med alla andra som skaffat hus, familj och jobb. Deras triumfer syns ju iallafall, mitt arbete med mig själv finns ju bara inuti mig, det är ju bara jag som vet vad jag egentligen gått igenom och det är bara jag som vet hur jag egentligen mår innerst inne. Dessutom så känner jag mig så jävla låg emellanåt, precis som livet går igenom en berg- och dahl bana med ljusa glada stunder och mörka bittra perioder, och då undrar jag om jag verkligen har lyckats göra något vettigt av mitt liv. Har jag verkligen gjort något arbete överhuvudtaget eller har jag bara stått helt stilla i tiden? Jag önskar jag var ambitiös som dem istället, det hade varit betydligt lättare för mig att leva så - utan några traumatiska upplevelser från barndommen som etsat sig fast och som man skulle behöva bearbeta. Men tyvärr har jag ingen energi att lägga på en ny egenskap även om jag så gärna skulle vela erhålla den. Kanske kommer jag förmå mig att bli amibitiös någon gång, kanske inte.

Har precis kommit hem från svärmor och känner mig, som alla andra gånger, ganska uppretad. Min svärmor har nämligen inga gränser för när hon inte skall lägga sig i. Jag klarar inte av att höra av andra hur jag skall bete mig, jag är mig själv och jag gör som jag vill. Ingen skall komma och bestämma över mig! Hon satt precis nyss och berättade att jag inte skulle baka så mycket som jag gjorde sist jag fyllde år, så jag påminde henne ( något jag vanligtvis inte gör ) på ett lite snäsigt sätt att det faktiskt var JAG som fyllde år, att jag tyckte det var ROLIGT att baka och att allt faktiskt gick åt. Inget illa menat mot henne, hon är ju som hon är men hennes personlighet och min personlighet krockar så in i helvete. Hon vill bestämma över allt och alla in i det minsta, jag skall vara glad att hon inte talar om för mig vilka sexställningar jag skall använda med hennes son. Medans jag, som sagt; "kan själv" och gör som jag vill. Jag har bestämt mig nu, efter 12år, att nu skall jag faktiskt sätta hårt mot hårt och stå upp för mig själv inför henne istället för att bara sitta tyst och ta åt mig av det hon säger. Annars samlas allt på hög innuti mig tills man av ren ilska spricker.

Imorgon åker jag, Jyrki och Liza iväg på semester. Vi skall bila till Finland men stannar i Luleå och hälsar på moster med familj några dagar innan vi beger oss vidare till stugan i Alavus. Kanske hinner jag sms blogga någon dag efter vägen men det kommer garanterat upp bilder från vår resa när vi väl kommer hem igen. Dessutom så tänkte jag även då lägga upp lite svalkande bilder från vår Kiruna resa som vi gjorde i Januari i år eftersom jag inte hunnit med eller orkat göra det innan. Då vi som vanligt var på Ishotellet i Jukkasjärvi och det här ishotellet var det absolut snyggaste ishotellet jag någonsin sett, och jag har varit där ett flertal gånger sedan dem öppnade på nittiotalet. Så håll utkik!

Torsdagen den 9/6 - 2011 tog min älskade lillasyster studenten. Allt var perfekt, förutom min och Jyrkis lilla miss som jag kommer hata mig själv för hela livet ut. Liza hade varit på skolan nästan hela dagen och firat men vi började med att hurra för Liza på trappan vid Timrå Gymnasium vid 17:00. Jag, Jyrki, mamma Birgitta, mammas sambo Janåke, Nanuq, vår syster Ellinor, min väninna Yvonne, Lizas pappa Alf och Affes sambo Inga-Lill var där. Hon fick hon 3 st plakat, massor av nallar, blommor och konfetti. Efter det så skulle dem åka studentflak runt Timrå och sedan begav vi oss mot Ljustorp för en lyxig 3-rätters studentmiddag. Kvällen avslutades med att Liza skulle gå på sin absolut första krogrunda. Själv anser jag att det blev en helt perfekt dag och kväll, förutom incidenten.