Baileyz

Nu har våran lilla älskade Manson kämpat färdigt och fått somna in. Jag kan inte beskriva hur ledsen jag är över att förlorat honom. Det känns så overkligt att han lilla hjärta har slutat slå och att hans små lungor har fått andas ut för sista gången. Manson har vi haft nu tillsammans i ungefär 10års tid och det känns som han alltid har funnits hos oss. Men nu finns han inte längre, bara hans minne. Jag förstår att jag har varit egoistisk som ville hålla honom kvar, men han verkade inte ta alltför stor skada av sin sjukdom fram tills för några veckor sedan då han liksom tappat aptiten på livet. Han kunde ligga och stirra rakt ut i luften utan att röra sig i flera timmar, så jag tror att han iallafall måste ha haft ont den sista tiden. Förhoppningsvis så har han inte haft alltför ont, alldeles för länge. Men nu är han fri från det, fri från det onda. Jag hoppas att han förstår att jag älskar honom så mycket och att det gjorde så ont att fatta det här beslutet även om hans "favorit människa" var Jyrki, som också fick följa med honom in. Jag klarade inte av att se honom somna in så jag valde tillslut, efter mycket betänketid, att stanna hemma. Farväl Manson, min lilla ängla katt.