Baileyz

Jag tänkte att jag skall försöka ta itu med vikten igen. Det är så svårt att orka ta sig för att göra något när man inte mår bra, särskilt att ta itu med vikten eftersom det är ett enorm projekt. Dessutom så tror jag inte att jag innerst inne velat eller kunnat ta itu med vikten tidigare på grund av psykologiska bakgrunder som för mig varit undermedvetna. Men nu när jag står och balanserar vid 100 gränsen så skall jag försöka att ge mig in i matchen igen, faller jag så får jag försöka resa mig igen snabbare än dem andra gångerna för nu måste det verkligen bli någon förändring på det här innan det är för sent.

Jag minns inte när jag började med min såkallade "ticks" eller "tvångshandling" Jag tror att jag alltid haft någots sort kontrollbehov, men aldrig ett sådant behov som börjat gå överstyr och som kräver så mycket energi. När jag var liten så ville jag att allt skulle vara rakt och jag mätte allt med min linjall,  allt skulle va på millimetern. Tilllslut ledsnade jag på mig själv och på något sätt så lyckades jag att sluta med det jag höll på med. Några år efter det så började jag ha järnkoll på vikten. Jag tränade mycket och åt lite för att jag ville gå ner i vikt trots att jag redan var helt normalviktig och såg ut som en underviktig. Men efter flytten från Luleå till Sundsvall så fungerade plötsligt inte det längre och jag bröt ihop totalt. Jag har så vitt jag minns alltid haft ett litet beroende av att tvätta mig ofta, men inte på det här sättet. Det har likom börjat att gå överstyr när jag började arbeta på förskola.

Jag känner mig smutsig ganska ofta. Om jag skall vara helt ärlig så har jag inte känt mig "ren" på väldigt, väldigt länge. Jag försöker att få bort den här obehagliga känslan genom att tvätta händerna och dusha ofta men efteråt känner jag mig lika smutsig igen. Det är som att smutsen inte går bort, som att smutsen är permanent! Jag kan göra slut på 250 ml tvål på en "bra" dag, en bra dag är då jag inte måste tvätta händerna så ofta. På en "dålig" dag kan jag göra mig av med över 500 ml, så vi måste ofta köpa storpack med tvål så att vi alltid har tvål hemma. Det tär på energin, plånboken och våran relation.

Jag behöver egentligen inte göra något speciellt för att tvinga mig själv att tvätta händerna. Jag måste göra det ändå ifall jag tagit i något smutsigt som man inte minns. Det är som att jag försöker skydda mig själv från att bli nersmutsad och därför måste jag tvätta händerna före och efter varje syssla. Men att ta ut soporna är rena döden för mig och har jag en dålig dag måste jag till och med dusha efter att jag tagit ut soporna för att jag känner mig totalt nersmutsad. Jag tycker också att det är jobbigt att städa eftersom det känns som all smuts hamnar på mig, och även om man dushat efteråt så känns det som man fortfarande är skitig.

Smoothies är supergott som mellanmål och jag tycker att smoothies eller frukt är bra att äta som mellanmål om man som mig, försöker sluta med socker i sin rena form. Visst, frukt innehåller ju fruktsocker som inte heller är bra i för stora mängder och smoothies är inte heller sådär supernyttigt men det är betydligt bättre med bär, yogurth och frukt än en smörgås med vitt bröd och ett glas juice till. Dessutom så lugnar den mitt "sockersug" som är som värst precis då man har bestämt sig för att sluta upp med diverse onyttigheter.

Jag tycker att många av Pinks "gamla" låtar stämmer bra överens med hur jag mår emellanåt. Det är ganska så snarlika tankar som man har med henne och ibland stämmer vissa bitar in på pricken. Jag gillar Pink och hennes punk/rock stil - det har jag alltid gjort.

Det är nog inte så många som orkar läsa min blogg när jag mår så här dåligt. Men det är inte heller för "siffrornas" skull som jag skriver den. Jag använder min blogg som ett sätt att skriva av mitt mående, beskriva hur jag känner det just då, för att lättare kunna hantera situationen och bearbeta den. Men jag vill också nå ut till dem som är likasinnade som kan känna igen sig, eller till mina vänner och bekanta som undrar varför jag är som jag är ibland. Varför jag kanske drar mig undan periodvis och varför jag är låg, tyst och känslig vid vissa tillfällen. Mitt liv är ju som sagt som en berg- och dahl bana, det kan jag verkligen stryka under miljoner gånger, och med det även mitt mående.

Men just nu känns det som jag är en aning på bättringsvägen faktiskt. Som om jag har fått en solglimt in i mitt mörka hål av depression - som gett mig hopp efter alla dessa dagar då jag bara funderat på meningen med livet. Tankarna går på högvarv dessa mörka dagar och det kräver enormt mycket energi av mig att jag bara vill sova hela tiden. Dessa dagar, då vill jag helst bara dra mig undan från alla sociala sammanhang och inte prata med någon.  Jag analyserar gärna mig själv och har kommit fram till att jag förstör alla relationer jag har till andra människor förr eller senare, troligtvis i rädsla att bli sviken eller bortgjord.

Jag skadar och sårar folk i min närhet med ord; tomma löften, hot och elaka kommentarer. Jag börjar tvivla på min egen existens då allt bara går fel och jag bara gör det värre. Ibland har jag till och med tänkt på att jag har så mycket inom mig som är trasigt att det kanske är lättare att skita i allt än att försöka laga sig själv. Tänk att få börja om på nytt igen med nytt liv och med en ny kropp. Men det är alltid något som stoppar mig där, för jag vill ju egentligen inte ta livet av mig, jag bara önskar att jag inte fanns.

Men som tur är började jag komma på andra tankar, bättre tankar. Trots att det är så svårt att bryta det där mönstret som man har inom sig. Och när jag väl börjar få ångest så kan det gå så fort från den ena dagen till den andra att jag knappt själv hänger med i svängarna, det är bara känslorna som styr mig. Jag förstår att en ångest är påväg när jag börjar bli elak på min sambo för minsta lilla "misstag" han gör, då sätter reptilhjärnans "kontrollbehov" in och tydligen så är det ett tecken på ångest. Inte långt efter kommer det maniska tvättandet, jag känner mig smutsig vad jag är gör.

Jag tänkte blogga lite om det problemet lite senare så att ni kanske förstår vad det är som egentligen pågår och för att jag skall få kunna sätta ord på mitt egna beteende. Det är ganska snarlikt ett tvångsbeteende, men enligt symptomen så är dem ändå inte identiska. Men när jag har försökt att analysera mig själv så förstår jag att det ändå handlar om ångest. Ju mer jag tvättar mig desto mer ångest har jag och sämre mår jag. Jag kan nästan förklara mig själv som en virvelvind dessa dagar när jag beter mig på det här viset. Men i början på Augusti skall jag börja gå på Affektiva enheten i Sundsvall och förhoppningsvis kommer mitt mående att bli betydligt bättre. Den som lever får väl se..

Okej, folk säger att kärleken är blind. Men när det i USA blev känt att 16åriga Courtney Stodden och 51åriga Doug Hutchison har gift sig så blev plötsligt alla medier väldigt engagerade i deras liv. Okej, jag måste erkänna att jag också tyckte det var en aning äckligt INNAN jag kikade på videon nedan som jag nu också tänkte visa för er. Efter att ha sett klippet så kan jag inte annat än att hålla med om att dem också borde få ha sitt privatliv utan att folk ska bry sig i det. Tydligen så är det lagligt det dem gör och vad jag vet så finns det inga bakomliggande orsaker till att dem drar sig till varandra förutom just kärlek. Kanske är dom just tvillingsjälar eller själfränder med varandra fast födda i olika tider så dem kom ifrån varandra?! Dessutom verkar inte åldersskillnaden så stor , trots att det är hela 35år emellan dem, när man ser dem tillsammans. I krig och kärlek är allt tillåtet!

Vad jag förstår så har det här universitetet gjort en musikvideo för att locka framtida elever med en så kallad LipDub. Man kan verkligen säga att alla nuvarande elever har lagt ner ett enormt arbete med tanke på att videon påstås ha blivit filmad i en enda tagning. En fantastisk reklamfilm även om den inte var menad som en sådan från första början.

En som arbetar hårt eller mycket och är mycket målinriktad.

Jyrkis ( min sambo ) släktingar är på besök under den här veckan. Det är hans kusin med familj som har rest ända från Hyltebruk till Timrå för att deras yngsta barn och enda son Basse skall få spela med Timrå IK i ett träningsläger som dem anordnat. Basse är inte gammal, men han är tydligen ordentligt målinriktad och vad jag vet ganska duktig också. Men vem kan klandra han med en pappa som är ett stort Timrå IK fan och som gärna stöttar och betalar för sonens ( och hans eget ) stora intresse. Inte nog med det så är Jyrkis kusins älsta dotter, den enda som inte följde med, egen företagare i frisör branchen och hon har alldeles precis tagit studenten. Dessutom så är Jyrkis kusin själv någon sorts chef på en fabrik i Hyltebruk och tydligen så är han bara två ynka steg ifrån att bli den högsta chefen.  Ambitiösa familjen eller vad? Jag är ganska imponerad! Undra om det är genetiskt eller ärvt genom miljön? Hur som helst så önskar jag att jag kunde vara lika amitiös som dem, men tyvärr hade jag aldrig samma förutsättningar som dem. Jag var tvungen att börja att jobba från insidan för att kunna orka leva vidare överhuvudtaget, men just nu undrar man om det ens var värt det. Ibland känns det som om man inte har gjort ett tyft i jämförelse med alla andra som skaffat hus, familj och jobb. Deras triumfer syns ju iallafall, mitt arbete med mig själv finns ju bara inuti mig, det är ju bara jag som vet vad jag egentligen gått igenom och det är bara jag som vet hur jag egentligen mår innerst inne. Dessutom så känner jag mig så jävla låg emellanåt, precis som livet går igenom en berg- och dahl bana med ljusa glada stunder och mörka bittra perioder, och då undrar jag om jag verkligen har lyckats göra något vettigt av mitt liv. Har jag verkligen gjort något arbete överhuvudtaget eller har jag bara stått helt stilla i tiden? Jag önskar jag var ambitiös som dem istället, det hade varit betydligt lättare för mig att leva så - utan några traumatiska upplevelser från barndommen som etsat sig fast och som man skulle behöva bearbeta. Men tyvärr har jag ingen energi att lägga på en ny egenskap även om jag så gärna skulle vela erhålla den. Kanske kommer jag förmå mig att bli amibitiös någon gång, kanske inte.

Vet ni att ända sedan jag var liten ( då menar jag jätte, jätte liten ) så har jag haft en känsla av att jag för otur med mig, att jag inte duger och att jag inte hör hemma här i livet. Men när jag var liten så tänkte jag att allt skulle bli bättre bara jag skulle växa upp. Bara jag kunde få ta ansvar över mitt eget liv och bestämma själv så kommer jag må så mycket bättre och bli så mycket gladare. Det blev inte bättre och innerst inne så är jag är fortfarande samma flicka som inte duger till något, som för med sig otur och som inte platsar i livet. Därför behöver jag bekräftelse! Bekräktelse är viktigt och det fick jag nästan aldrig som barn. Jag behöver det i form utav agerande från mina nära och kära, men även ifrån mina bekanta, som bevisar för mig själv att jag duger som jag är. Men tyvärr finns det inte många som ger mig den. Det är helt enkelt "var man för sig själv" som regerar och egoismen lyser starkt över oss alla. Hur kunde jag vara så dum att jag brydde mig om andra, när jag var den som behövde hjälpen som mest?! Jag dog..

Har precis kommit hem från svärmor och känner mig, som alla andra gånger, ganska uppretad. Min svärmor har nämligen inga gränser för när hon inte skall lägga sig i. Jag klarar inte av att höra av andra hur jag skall bete mig, jag är mig själv och jag gör som jag vill. Ingen skall komma och bestämma över mig! Hon satt precis nyss och berättade att jag inte skulle baka så mycket som jag gjorde sist jag fyllde år, så jag påminde henne ( något jag vanligtvis inte gör ) på ett lite snäsigt sätt att det faktiskt var JAG som fyllde år, att jag tyckte det var ROLIGT att baka och att allt faktiskt gick åt. Inget illa menat mot henne, hon är ju som hon är men hennes personlighet och min personlighet krockar så in i helvete. Hon vill bestämma över allt och alla in i det minsta, jag skall vara glad att hon inte talar om för mig vilka sexställningar jag skall använda med hennes son. Medans jag, som sagt; "kan själv" och gör som jag vill. Jag har bestämt mig nu, efter 12år, att nu skall jag faktiskt sätta hårt mot hårt och stå upp för mig själv inför henne istället för att bara sitta tyst och ta åt mig av det hon säger. Annars samlas allt på hög innuti mig tills man av ren ilska spricker.

Words of truth! Vad finns det egentligen för mening med livet? Det måste ju finnas en orsak till att vi har satts här på jorden, annars lever man ju bara i onödan och tar upp onödig tid och plats. Och varför skall man då leva vidare när livet bara gör ont hela tiden? Då skulle det ju bara finnas vackra, rika och lyckliga människor på jorden! Nej, man måste hitta någon orsak att leva vidare trots att man bara vill ta en spade och gräva ner sig själv i jorden emellanåt, annars blir livet ett rent helvete full med bitterhet. Men vem har sagt att inte jorden ÄR just helvetet? Att vi SKALL gå igenom en massa prövningar i livet för att härdas i nästa liv? Att vi går igenom någon sorts kostmisk stege där vi stiger i grad utefter allt som vi får gå igenom i våra liv på jorden? Man måste få låta sig filosofera om just "meningen med livet", annars tappar man den och vad finns det då som egentligen stoppar dig från att ta ditt eget liv mer än överlevnadsinstinkten som vi alla naturligt besitter? Alla lever vi för att ödet ville det. Vi fick en chans till livet och om andra gör oss illa så är det våran uppgift att se till att vi inte tar mer skada än nödvändigt utav det. T.ex. att om du blir mobbad ( som tydligen dem flesta verkat blivit, även dem som mobbar ) så måste man acceptera att jag inte hade makt att förändra den situationen just då. Dem flesta kallar det att "Förlåta" men egentligen handlar det bara om acceptans. Man förlåter inte dem som gjorde något fel mot dig, utan man accepterar att det faktiskt redan har skett. Då kan man släppa den händelsen och den makten som förövaren i och med det har över dig så att du istället kan få ut det bästa utav ditt eget liv. Annars blir man ledsen, sorgsen och bitter och går och ältar samma händelser resten av livet och frågar sig "varför" saker och ting skedde istället för att få ett bra liv trots allt, så man kan få bli lycklig. Det låter ganska struligt om man inte själv har gått igenom processen eller om man inte själv är på god väg, men jag vet inte hur jag på annat sätt skall förklara det än att just "acceptera det som redan hänt" Jag finns nämligen någonstans mitt under den här processen just nu och jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig längre. Livet är bara som en berg- och dahl bana, liksom mitt mående, och ärligt talat så har jag ingen som helst aning hur det kommer att sluta.

Man säger att "själv är bäste dräng" och det kan jag hålla med om i de flesta lägen. Särskilt när det gäller att kritisera sig själv. Ingen kan vara elakare, hårdare eller orättvisare mot mig än vad just jag är. Det är som om man har två personligheter ibland; en säger att man duger, att man skall skaka av sig allt det onda och gå vidare, medans den andra säger att man är helt värdelös, korkad och oattraktiv. Hua, hur skall jag orka med mig själv? Det är precis som Pink sjunger; Don't let me get me - I'm my own worst enemy. It's bad when you annoy yourself, I wanna be somebody else! Hela texten passar in på mitt liv. Frågan är bara, hur skall jag lyckas att bli av med henne, kritikern?

Jag hade hoppats att den här sommaren skulle bli riktigt bra, med mycket resor och många tillställningar med vänner, så jag kunde ladda energi inför höstens kommande stora, tunga händelser. Det finns nämligen en polisanmälan i luften som vi måste gå igenom inom familjen. Hur som helst så känner jag inte att jag orkar göra någonting längre. Jag har ingen kraft kvar. Förut orkade jag tänka mer, det gör jag inte längre. Jag orkade planera mer, det gör jag inte längre. Jag orkade lägga energi på andra, det gör jag inte längre och jag orkade stänga av och spela teater när jag egentligen innerst inne mådde skit, det gör jag inte heller längre. Det är som om bägaren har runnit över och jag inte kan stoppa det. Som en vägg som fallit och som jag inte kan resa upp igen. Jag är som en öppen bok och dessutom väldigt känslig. Förutom det är det som om jag läcker energi eftersom hur mycket jag än vilar och på andra sätt försöker lagra energi så är det som om allt bara försvinner. Mitt mående pendlar just nu mellan två stadier: Att försöka spela teater och låtsas vara den Mikaela jag var innan, även om jag egentligen inte orkar det, och hoppas på en förändring inom kort d.v.s. att jag kommer in på skolan som jag sökt, flyttar och lämna mitt gamla liv bakom mig, då menar jag verkligen ALLT bakom mig!... Eller dö. Som tur är skall jag börja på Bedömningsenheten i början av Augusti, jag hoppas jag orkar fram tills dess.

1. Vad är ditt mellan-namn? Birgitta.

2. Vad skulle du vilja heta i förnamn? Mikaela, för jag har valt det själv!

3. Är du i ett förhållande nu? Japp.

4. Om ja, hur länge har ni varit tillsammans? Sedan 23/6-2000, så ungefär 11år.

5. Vem var du tillsammans med innan? Henrik.

6. Får man fråga varför det tog slut? Ja, säg det? Jag minns inte men det var ett bra beslut iallafall.

7. Har du haft nåt seriöst förhållande? Ja, det jag är i just nu.

8. Vem vet mest om dig? Yvonne, min bästa väninna känner mig som en öppen bok =)

9. Vad gör du på fredagskvällar? Det beror på humör det. Ibland blir det lite fest, eller att man ska ut på krogen. Men oftast blir det filmkväll med sambon eller att hälsa på mamma i Ljustorp.

10. Bästa filmen du någonsin har sett? Oj, svårt val. Minns man alla filmer man någonsin sett ens? Just nu tror jag att det måste få bli "The foruth kind"

11. Har du haft sex med fler än 5 personer? Ja, tyvärr.

12. Har du någonsin varit full? Absolut. Många gånger!

13. Har du testat droger? Nej, aldrig. Skulle inte falla mig in att göra det heller.

14. Röker du? Nej, jag har aldrig klarat av att dra halsbloss ens.

15. Snusar du? Nej, det smakar inge bra och jag blir snus-full på en gång.

16. Saknar du någon just nu? Jo, det gör jag. Både vänner, bekanta och släkt.

17. Hur mår du idag? Det är både upp och ner just nu.

18. Hur många tabletter tar du dagligen? Tillmestadels inga, men ibland får jag spänningshuvudvärk när jag slarvar med glasögonen så då måste jag ta en eller två alvedon =)

19. Vad gjorde du för exakt ett år sen? Inte den blekaste.

20. Bästa minnet från Förra sommaren? Semestern i Finland tillsammans med lillasyster Liza och sambon Jyrki.

21. Senaste landet du besökte bortsett från Sverige? Finland på semester i sambons föräldrars stuga i Alavus.

22. När var du där? Vi åkte dit den 11'e Juli och åkte hem den 18'e Juli. Stannade dock någon dag i Luleå hos moster påvägen dit och hem.

23. Är du rasist? Nej! Jag anser iallafall inte det.

24. Har du helt svenskt ursprung? Nej, jag har lite finskt blod i mig.

25. Gillar du killar eller tjejer? Killar, definitivt. Tjejer må va snyggare och känsligare men dem saknar något ;-)

26. Föredrar du svenska eller utländska killar/Tjejer? Gärna mörkhyade, men brunögna och brunhåriga svenskar går också ann.

27. Ser du fram emot någonting just nu? Ja, en massa roliga festligheter resten av sommaren.

28. Har du körkort? Ja, sedan 2005 nu.

29. Vad hade du för betyg i skolan? Jag hoppade av gymnasiet p.g.a. personliga skäl men tog igen det på Komvux senare med en massa VG'n och MVG'n

30. Vad är det bästa du fått på ett prov? MVG tror jag.

31. Vilket ämne var det? Psykologi samt Människan socialt & Kulturellt bland annat. Minns inte alla prov och ämnen som jag haft dock så jag tar bara dem som låg närmast i minnet.

32. Har du fått ig på ett prov? Ja, alldeles för många gånger. Särskilt på högstadiet och innan jag hoppade av gymnasiet.

33. Ditt finaste minne? Jag vet inte om jag har något sådant ännu!

34. Anser du dig vara intelligent? Det beror på mitt mående det. Mår jag bra så är jag smart, mår jag sämre så är jag korkad.

35. Vilken har vart den bästa tiden av ditt liv? Den tiden jag har framför mig, förhoppningsvis.

36. Vilken va den värsta tiden då? Svårt att välja från alla traumatiska upplevelser man gått igenom med tiden.

37. Har du mått jättedåligt psykiskt? Ja, väldigt, väldigt dåligt!

38. Har du skurit dig eller gjort dig själv illa på nått sätt? Ja, men för många år sedan! Skulle aldrig falla mig in idag.

39. Har du haft sömnproblem? Ja, både att jag sovit för mycket eller för lite.

40. Hur ofta gråter du? Det beror på mitt mående. Ibland är jag jättekänslig, men oftast kan jag bara "stänga av" och bli kall.

41. Vad gör du när du mår dåligt? Gråter, skriver och lyssnar på musik som framställer känslorna starkare och tydligare.

42. Vem vänder du dig för att prata med när du mår dåligt? Min bästa väninna Yvonne och min svägerska Linda samt min sambo Jyrki.

43. Vill du ha tillbaka någon av dina ex? Nej tack!

44. Vilken Linje gick du? Först gick jag "Mode & Design" i ca: 1 år, sedan gick jag "Bild & Form" i ca: 1 år. Många år efter det gick jag en vuxengymnasial utbildning som heter "Barnskötarutbildningen" som är likvärdig "Barn & Fritid" på gymnasiet.

45. Vilken skola? Först Tomteskolan, sedan Västermalm och tillsist Komvux.

46. Har du sett någon dö? Nej, men jag har sett en död.

47. Har du förlorat någon du älskar? Både ja och nej. Inte förlorat som i att någon dött, bara försvunnit från mig.

48. Är du stolt över dig själv? Nej, det är inte ofta som jag är det.

49. Vad är det bästa med dig enligt dig själv? Att jag försöker att eftersträva att bli fördomsfri, jag vet att det är svårt att bli det men hey, man kan ju alltid försöka ;-)

50. Vad får du ofta komplimanger för? Ögonen, suck!

51. Har du lätt att få folk att skratta? Både ja och nej, jag vet inte.

52. Cider elller öl? Cider! Öl har jag aldrig kunnat dricka.

53. Har du några tatueringar? Nej, men jag vill skaffa både en och annan.

54. Vet du om någon är kär i dig? Nej, ingen kan älska mig.

55. Har du gjort nåt olagligt? Ja, det har jag säkert.

56. Vad står det i ditt senaste sms? Ett skämt som en klasskompis skickat till mig.

57. Har du suttit häktad? Nej.

58. Om Ja, För vad? Inga kommentarer.

59. Är du ostraffad? Japp. Det tror jag väl =)

60. Har du svarat ärligt? Absolut, vad annars.

Imorgon åker jag, Jyrki och Liza iväg på semester. Vi skall bila till Finland men stannar i Luleå och hälsar på moster med familj några dagar innan vi beger oss vidare till stugan i Alavus. Kanske hinner jag sms blogga någon dag efter vägen men det kommer garanterat upp bilder från vår resa när vi väl kommer hem igen. Dessutom så tänkte jag även då lägga upp lite svalkande bilder från vår Kiruna resa som vi gjorde i Januari i år eftersom jag inte hunnit med eller orkat göra det innan. Då vi som vanligt var på Ishotellet i Jukkasjärvi och det här ishotellet var det absolut snyggaste ishotellet jag någonsin sett, och jag har varit där ett flertal gånger sedan dem öppnade på nittiotalet. Så håll utkik!

Just nu i detta ögonblick känner jag mig så otroligt ensam. Jag har en tämligen dysfunktionell familj, men ändå en familj. Jag har en sambo och en handfull vänner som jag litar på, men ändå så känner jag mig så otroligt ensam just nu. Det känns som jag skulle kunna lämna allt, lämna livet! Men vem skulle komma på min begravning? Berör jag någon? Kommer jag glömmas bort? Kommer jag ens att vara saknad utav människor som jag brytt mig om? Jag vet att det är hjärnan som spelar mig en massa spratt, men jag kan inte göra något åt det. Jag känner mig ensam, osedd och oälskad. Jag äcklar mig själv!

Jo, jag lever. Jag har bara inte lika stor blogg lust nu som förut, men det kommer väl med tiden. Igår hade jag en jobbig kväll, full med ångest. Syrran har sovit över i tre veckor, och hon åkte hem igår. Känslorna bara föll över mig och jag grät i soffan till filmen Svinalängorna tillsammans med Jyrki. Han var ett stort stöd för mig, höll om mig och lyssnade. Jag berättade hur det kändes innuti mig. Känslan var så obehaglig, så hopplös. Jag kände mig illamående, men varje gång jag sa det högt så försvann känslan allt mer så tillslut hade jag repat mig. Jag vet att det kommer bli värre framöver, men just nu vill jag ha kul i sommar. Festa, träffa vänner, resa, bada, sola, grilla. Jag kan ta itu med det andra när bubblan väl spricker i höst, men ibland kan man bara inte hjälpa det.

Jag har uppdaterat mina Spotify listor men lite gamla som nya favoriter. Det finns för tillfället tre mappar med blandad musik; Baileyz Party Playlizt - för alla förfester och fester året runt. Baileyz Summer - för alla soliga dagar på stranden och härliga sommarkvällar vid grillen. Sist men inte minst Baileyz Momentz - för att trigga igång känslorna; kärlek, nostalgi men även sorg. Jag hoppas ni gillar dem, jag är en allätare inom musik och har ganska så blandad smak som ni kommer att märka. Jag fastnar först och främst för texterna t.ex. om låtarna har något sorts budskap. Jag gillar även om låten har några annorlunda instrument, ljud, rythm eller på något annat vis sticker ut ur mängden. Så på mina listor finns det mesta så som dansband, pop, rock, reaggie, rap, hardcore, jumpstyle mm.