Baileyz

Det är nog inte så många som orkar läsa min blogg när jag mår så här dåligt. Men det är inte heller för "siffrornas" skull som jag skriver den. Jag använder min blogg som ett sätt att skriva av mitt mående, beskriva hur jag känner det just då, för att lättare kunna hantera situationen och bearbeta den. Men jag vill också nå ut till dem som är likasinnade som kan känna igen sig, eller till mina vänner och bekanta som undrar varför jag är som jag är ibland. Varför jag kanske drar mig undan periodvis och varför jag är låg, tyst och känslig vid vissa tillfällen. Mitt liv är ju som sagt som en berg- och dahl bana, det kan jag verkligen stryka under miljoner gånger, och med det även mitt mående.

Men just nu känns det som jag är en aning på bättringsvägen faktiskt. Som om jag har fått en solglimt in i mitt mörka hål av depression - som gett mig hopp efter alla dessa dagar då jag bara funderat på meningen med livet. Tankarna går på högvarv dessa mörka dagar och det kräver enormt mycket energi av mig att jag bara vill sova hela tiden. Dessa dagar, då vill jag helst bara dra mig undan från alla sociala sammanhang och inte prata med någon.  Jag analyserar gärna mig själv och har kommit fram till att jag förstör alla relationer jag har till andra människor förr eller senare, troligtvis i rädsla att bli sviken eller bortgjord.

Jag skadar och sårar folk i min närhet med ord; tomma löften, hot och elaka kommentarer. Jag börjar tvivla på min egen existens då allt bara går fel och jag bara gör det värre. Ibland har jag till och med tänkt på att jag har så mycket inom mig som är trasigt att det kanske är lättare att skita i allt än att försöka laga sig själv. Tänk att få börja om på nytt igen med nytt liv och med en ny kropp. Men det är alltid något som stoppar mig där, för jag vill ju egentligen inte ta livet av mig, jag bara önskar att jag inte fanns.

Men som tur är började jag komma på andra tankar, bättre tankar. Trots att det är så svårt att bryta det där mönstret som man har inom sig. Och när jag väl börjar få ångest så kan det gå så fort från den ena dagen till den andra att jag knappt själv hänger med i svängarna, det är bara känslorna som styr mig. Jag förstår att en ångest är påväg när jag börjar bli elak på min sambo för minsta lilla "misstag" han gör, då sätter reptilhjärnans "kontrollbehov" in och tydligen så är det ett tecken på ångest. Inte långt efter kommer det maniska tvättandet, jag känner mig smutsig vad jag är gör.

Jag tänkte blogga lite om det problemet lite senare så att ni kanske förstår vad det är som egentligen pågår och för att jag skall få kunna sätta ord på mitt egna beteende. Det är ganska snarlikt ett tvångsbeteende, men enligt symptomen så är dem ändå inte identiska. Men när jag har försökt att analysera mig själv så förstår jag att det ändå handlar om ångest. Ju mer jag tvättar mig desto mer ångest har jag och sämre mår jag. Jag kan nästan förklara mig själv som en virvelvind dessa dagar när jag beter mig på det här viset. Men i början på Augusti skall jag börja gå på Affektiva enheten i Sundsvall och förhoppningsvis kommer mitt mående att bli betydligt bättre. Den som lever får väl se..