Belive
They don't always happen when you ask, and it's easy to give in to your fears..
Vänner
Utmaning
3 TV-program jag kollar på:
Halv åtta hos mig
Solsidan
Desperate housewifes
3 saker jag gjort idag:
Fikat
Bloggat
Skrivit ett personligt brev
3 saker jag längtar efter:
Att få ett arbete
Att få komma in på socionomutbildningen
Att få pengar
3 saker på min önskelista:
Att Manson blir frisk
Att få resa utomlands
Att kunna renovera hemma
3 saker att hata:
Alla små och stora orättvisor
Arbetslösheten
Fördomar ( även om jag även själv har dem )
3 måsten för en hårdrockare:
Svart hår
Skinnjacka
Accessoarer med döskallar och stjärnor
Jag skickar utmaningen vidare till dessa 3
Susanne - Cleo Zatch
Emelie - Ljusa stunder
Linda - Lillasnuttiz
Mys med Hello Kitty
Vårkänslor
Jag förstår att det inte är så kul att läsa min blogg när jag mår dåligt, därför har jag valt att katigorisera alla deprimerande inlägg under "Baileyz Darkness" så ni slipper läsa om mina dåliga sidor om ni inte vill. Men jag kan berätta att efter att ha gått igenom allt som jag gått igenom så är det nog inte så konstigt att jag kan må riktigt dåligt då och då. Både minnen gör sig påminda och jag tappar livslusten och blir bitter. Det som hjälper en aning är att då få skriva av sig en del för att få ur sig sådant som man går och grubblar på. Jag förstår om ni tycker det är jobbigt och vet inte hur ni skall reagera, men att bara kommentera och skriva nått så enkelt som "kram" hjälper faktiskt, för då vet jag att ni har läst det jag skrivit och brytt er tillräckligt för att orka kommentera mitt inlägg. Det jag däremot inte gillar, som i och för sig ingen heller försökt med genom att kommentera ett inlägg, är att "peppa" mig genom att skriva eller säga "Men det är ingen fara, du är inte sjuk" osv. eftersom då känner jag att mina tankar och känslor inte tas på allvar. Hur kan någon annan än jag veta hur jag verkligen mår, känner eller tycker? Det bästa man kan göra i sådana situationer är att bara lyssna eller i det här fallet läsa. Tycker inte ni också det när ni mår dåligt?
Olycksfågel
Manson, vår lilla olycksfågel som ofta blir sjuk och dålig, har vi varit med till vetrinären med idag. Det tog sammanlagt 2,5 h för besöket och det kostade lite över 2000:-. Inte så farligt egemntligen, men omständigheterna förvärrar det ytterligare. Tyvärr fortsätter min a-kassa att strula, idag fick jag ett brev då jag blev nekad a-kassa eftersom jag enligt dem "studerar" vilket är sjukt fel. Därför måste jag höra av mig till dem igen. Men hur som helst får jag gå ytterligare några veckor till innan jag kan få några pengar, trots att jag har varit helt utan pengar sedan sist jag fick min sista CSN vilket var den 25'e November. Hur som helst så efter att räkningarna var betalda ( Mina + Jyrkis ) så hade vi ungefär 3000:- kvar och dessutom har vi redan bokat för länge sedan en kryssning nu den 10'e Februari som sedan länge är bokat och betald, men man vill ju kunna både äta mat resten av månaden samt kunna ha roligt på minisemestern också vilket vi inte lär få för 1000:- Jag fattar inte hur vi ska lösa det här! Jag fattar inte va jag gjort för att förtjäna det här skitlivet egentligen? Jag vet att man skall tänka positivt, men under hela min uppväxt har jag känt mig som en riktig olycksfågel. Manson har trots besöket fortfarande inte fått någon diagnos ännu, men nu vet jag iallafall att han inte kommer trilla ihop och dö vilken dag som helst. Det fanns en del saker dem skall reda ut och dem har skickat ett blodprov till USA nu, så vi får ha en uppföljning efter det svaret. Men har vi otur så kan han ha en kronisk inflammation i tarmen och då påstår dem att vi måste ta bort han. Jag klarar inte det, även om han är ca 11år. Jag har gråtit så mycket dem senaste dagarna av blandade orsaker, men framförallt över Mansons hälsa, att jag ständigt har ont i huvudet och ögonen är röda och uppsvällda. Hur klarar man av att avliva ett djur som blivit som ens egna barn? Dem som klarar det smärtfritt har ingen som helst empati eller sympati för andra varelser!
Maskrosbarn
Steril
There was i game i use to play..
Jag råkade zappa förbi The Oprah show idag på TV'n. Det handlade om en mamma med 20 olika personligheter, hennes namn var Kim Noble. Det lilla jag hann förstå så hade hon blivit våldtagen, misshandlad och kanske t.o.m torterad sedan hon var ett litet barn. För att hon inte skulle gå under som människa så delade hon upp sig i olika personligheter för att kunna hantera minnen och känslor med en viss distans. En utav hennes personlighet kallades för Ria avslöjade med hjälp utav sina unika målningar vad som pågått i Kims liv redan från då hon var ett litet barn. Jag hittade faktiskt ett litet galleri med målningar från några utav Kim's personligheter, ta en extra koll på "Ria's" bilder här! Riktigt skrämmande.
Inte nog med den fasansfulla, skräckhistorien så berättade även Oprah om en annan kvinna som hon haft med tidigare i programmet, men som nu avlidit pga sin ålder. En kvinna som hade hela 92 olika personligheter i sig samtidigt. Hennes namn var Truddi Chase. Eftersom dem redan hade haft ett avsnitt om henne tidigare så hann jag tyvärr inte greppa så mycket utav hennes historia, men tydligen hade hon blivit våldtagen redan som 2åring. Även där måste hennes smärta varit outhärdlig att hennes personligheter tillslut har varit tvungen att dela upp sig i så pass många olika karraktärer för att kunna hantera livet. Truddi själv påstår att "Truddi" dog den dagen då hon blev våldtagen, hon visade sig aldrig mer igen som den hon en gång var. Läs hennes historia här!
Inte nog med dem två hemska, hjärtskärande historierna så var även en ung tjej vid namn Erin Merryn som berättade om hennes liv. Hon hade blivit våldtagen vid två tillfällen under en tre års period av två olika förövare. Den första var hennes kompis farbror/morbror några dagar innan hon skulle fylla 7år vilket vad jag förstått pågått under några år då han mutat henne för att hålla tyst. När Erin sedan fyllde 11år blev hon återigen våldtagen, nu av en äldre kusin. Våldtäckterna pågick vid varje tillfälle familjen samlades som vid jul, nyår och födelsedagsfiranden och pågick i ungefär 2 år. Erin bearbetade händelserna genom att skriva två böcker som heter "Stolen Innocence" och "Living for today" som skall handla om hennes övergrepp där blandannat dagboks annteckningar skall finnas med. Erin har även idag fått igenom en lag vid namn "Erins Lag" som skall utbilda personalen på skolor och att lära unga mer om sexuella övergrepp så att även dem skall våga framträda och ta tillbaka sina liv som Erin gjort. Idag finns den lägen än så länge bara i Illinois sedan Maj 2010, men Erin skall kämpa för att få den igenom alla 50 delstater i USA. Jag bara hoppas att Sverige är tillräckligt smarta att ta lärdom av detta och skapa en liknande lag för att förebygga dem djupa själsliga skador en sådan mörk hemlighet kan orsaka. För dem som är nyfikna kan ni kika på Erins inspirerande Youtube kanal där hon gjort några egna videos här!
När jag såg det här avsnittet mådde jag illa, jag grät och efteråt kände jag mig så tom. Ingen, utom den som själv har blivit utsatt för sexuella övergrepp, kan förstå vad vi går igenom. Även om det inte ens är samma sorts övergrepp. Vi är bara små oskyldiga barn. vi får inte ens utvecklas som vi borde, tack vare dessa övergrepp. Tänk dig att någon vill dig så illa i livet. Att någon, oftast någon som man älskade och litade på, bara tänker på sin egen köttars lust och ignorerar att han eller hon kan förstöra hela ditt liv för deras idiotiska, dumdristiga val på bara några minuter. Jag är inte den jag borde vara, jag blev mycket svagare, otryggare och sorligare än den jag borde varit. Men om man skall se något ljus i det hela, som man måste för att kunna överleva, så är det att jag har en enorm förståelse för andra människor. Jag har empati och sympati för andra som kanske inte kan fås på något annat sätt. Men missförstå mig inte. Hade jag kunnat radera det som hände så hade jag nog gjort det. Men man måste hitta någon orsak till det man går igenom, annars skulle det man varit med om vara förgäves och inte betytt något. Då hade jag lika gärna kunnat ta livet av mig! Men genom att jag hittar en mening med det som hänt, som t.ex. att jag ska hjälpa andra barn som också far illa, genom att arbeta på BUP och föreläsa på skolor, så är det jag har gått igenom någonting. Det kom någonting gott ur det tillslut.
På kärt återseende
Handla tryggt med "Moment 22"
Kinesisk dubbelmoral eller kinesisk humor?
Grannfejden någon?
JULHELGEN:
Vi samlades hemma hos mamma i Ljustorp hela familjen. Jag, min sambo Jyrki, min syrra Ellinor, min bror Joakim och vår yngsta syster Liza samt mamma och mammas sambo Janåke såklart. Vi åt smarrig julmat, men tyvärr hade dem inte gravat egen lax iår vilket var ett litet minus. Vi spelade spel, fikade och lekte julklappsleken och hade det allmänt mysig tillsammans. Vi öppnade också våra julklappar, jag fick en rosa IPOD av Liza som jag önskat mig. Mamma fick en ceriserosa morgonrock samt en fyra månaders prenumeration av en krysstidning som hon önskat sig utav mig. Alla utflygna barn sov över och dagen efter åkte jag och Jyrki till hans mamma Anna-Liisa och pappa Seppo för nästa julbord tillsammans med Jyrkis bror Kari och hans fru Linda. Även den maten var riktigt smaskig, men jag känner att två julbord om året räcker gott och väl så vi hade ingen som helst julmat hemma. På kvällen på juldagen drog jag, Jyrki, Yvonne och Robban iväg till Kari och Linda på förfest i deras hus i Bergeforsen innan hemvändarkväll på Parken. Vi blev några stycken hos dem och förfesten blev riktigt bra. Vi tog parkenbussen till Bergeforsparken och det var en riktigt rolig kväll överlag trots att det inte var så mycket folk på Parken som vi trodde det skulle vara. Vi kände oss nöjd och tog parkenbussen hem när dem stängde, man har blivit för gammal för efterfester.
NYÅRSAFTON:
Även då samlades vi hemma hos mamma hela familjen, förutom Liza som hade åkt upp till sin pappa i Kiruna. Mamma och Janåke bjöd på en riktig lyxig trerättermiddag. Till förrätt fick vi en liten tunbrökorg med en hemmagjord skagenröra i. Varmrätten bestod utav en riktigt mör och saftig oxfilé och en supersmarrig potatisbakelse till det samt någon sås. Till efterätt gjorde mamma sin berömda vaniljpanacotta med jordgubbscreme, som var hur god som helst. Jag blir sugen på maten bara jag tänker på det! Vi spelade spel och hade det trevligt hela kvällen. Vid 12-slaget skålade vi i alkoholfritt bubbelvin och alkoholfri bubbelcider, som vanligt och lyckades även avfyra några raketer till det. Även under nyårsnatten övernattade alla barnen över, men dagen efter fick vi skynda oss hem för att hinna tvätta och packa innan avresan mot Kiruna som vi skulle göra dagen därpå.
KIRUNA RESAN:
Vi åkte till Kiruna på söndagen under nyårshelgen. Tyvärr kunde inte Yvonne förlja med i sista minuten pga sjukdom, men det är väl sådant som händer. Vägen upp gick smärtfritt fram till Luleå där vi stannade hos moster med familj på fika och blev kvar i några timmar innan vi återigen tog oss iväg uppåt. Visst var det kul att träffas, men vi hade så mycket att prata om att det egentligen hade vart bäst att sova över. Den sista biten till Kiruna tog en evighet och vi lyckades till och med köra vilse vid ett par tillfällen, vi som kan vägen så bra annars. Väl framme i Kiruna njöt vi och slappade varenda dag. Vi gjorde faktiskt inget särskilt förutom att gå på stan, fika och hälsa på mina släktingar. Vi var även på ICEHOTEL som vanligt, det är en tradition när vi kommer dit. Som vanligt fick vi gå in gratis, entré kostar annars ca 400:-, OCH en guidad tur utav min morbror, som vi också sov över hos. Det var verkligen det vackraste Ishotellet jag någonsin sett under alla dem gånger jag varit där - och jag har varit där många, många gånger eftersom vi hade stugan där intill när jag var liten. Foton kommer senare. Vi påbörjade resan hem på Söndag morgon, en vecka senare men stannade hos moster efetr vägen och övernattade där till Måndag morgon så vi skulle orkar resten av vägen hem. Plötsligt fick vi nått fel på bilen efter Luleå, men efter ett verkstadsbesök i Skellefteå så försvann symtomen på något märkligt vis, eftersom ingen hade lagat eller åtgärdat någonting. Huvudsaken vi kom hem hela och välbehållna och det gjorde vi trots vädret.
Manson, min katt, kräks fortfarande och är väldigt mager och spinkig, ibland matvägrar han också. Vi ska åka med honom till en vetrinär på Fredag 28/1 igen och förhoppningsvis kan dem hitta den här gången vad som är fel på honom. Kanske han bara är gammal? Jag vet inte! Jag hoppas att det inte är något allvarligt bara, jag är inte beredd att skiljas från mina djur ännu. Jag känner mig för svag för det!
Jag är nu mera Arbetslös och helt sysslolös, näst intill värdelös. Jag har sökt in till högskola i Östersund, fast efter sista anmälningsdagen och blev reserv 17. Jag tror inte jag kommer komma in som reserv men jag hoppas det ökar chanserna att komma in till nästa gång jag skall söka inför HT 2011. A-kassan har strulat och inte betalat ut någonting överhuvudtaget till mig, så eftersom CSN betalade ut dem sista pengarna den 35 Niovember har jag varit luspank sedan dess, och det lär ju dröja innan dem har kollat igenom mitt ärende också.
Jag mår väl sådär efter omständigheterna. Det är jobbigt att gå och vara arbetslös samtidigt som det känns både omöjligt och nästan onödigt att skaffa ett jobb ifall man kommer in på skolan nästa termin. Jag brukar inte ha sån tur ens att få jobb då jag söker ett. Dessutom så när vi var på semester så fick jag reda på lite om mitt ursprung och vi pratade en hel del om min fars släkt "Sipuri" i Kiruna som beter sig som psykopater ryktesvis och det tog lite på krafterna att få reda på, det resulterar också i ett osunt mående. Men som tur är är den värsta kylan och mörkret nu bakom oss och framför oss har vi en härlig vår med mycket sol och härliga vårkänslor. Förhoppningsvis så behöver inte min depression bli varken lång eller djup. Det var nog allt som jag kom på att dela med mig utav just nu, men var inte blyga utan våga fråga om det är något ni undrar över.
BLOGGPAUS
God Fortsättning!
Imorgon bär det iallafall av till Kiruna och det ska bli hur roligt som helst. Jag längtar efter min yngsta lillasyster som redan är där uppe hos sin pappa. Hon ringde mig igår och var totalt förstörd! Jag önskar jag kunde skydda henne, och mina andra syskon, från allt ont som händer - men det går tyvärr inte. Det enda jag kan göra är att vara ett bra stöd, lyssna och stötta henne genom hennes svåra livskriser som pågår just nu. Men det gör mig så arg att se hur egoistiska människor kan vara, även när det gäller ens egna barn. Jag kan inte påstå att jag haft en bra barndom och många barn med mig har vuxit upp med föräldrar som har bland annat alkoholmissbruk och där misshandel har varit vardag i familjen. Visst kan jag förstå att dem också är offer, att dem inte bearbetet sina problem och därför valt att döva smärtan eller projicera ilskan på andra sätt än genom ord. Men se så många man skadar bara för att man gör dem valen framför att prata om det, bearbeta problemen och sedan få må bra! Vad är det som blir fel, varför vill inte folk må bra?
Jag vet att jag själv en gång varit lika envis. Jag trodde inte på psykologi överhuvudtaget, men nu förundras jag över den. Jag kan se mönster, tecken och förstå på ett helt annat sätt än förut! Men jag tror man själv måste bestämma sig och säga att "nu räcker det, nu VILL jag må bra" annars kanske man också dör som en ensam, bitter gammal kärring som gnäller på grannarnas höga musik från lägenheten intill. Nej, jag valde någonstans att jag ville leva och jag ville må bra i mitt eget liv. För det här är mitt liv, min enda chans och även om andra skadar mig i livet så skall dom aldrig någonsin få mig att vela avsluta mitt liv på egen hand igen. Jag skall aldrig någonsin tillåta att någon annan skadar mig igen och jag hoppas att även ni gör desamma. Jag vet verkligen hur viktigt det är att man mår bra.
Så låt det bli ert nyårslöfte: Ta hand om varandra och gör det du måste för att du ska må bra!
