Baileyz

Man kallar barn som har en svår uppväxt, men som ändå klarar sig igenom livet relativt bra för maskrosbarn. Jag trodde jag var en sådan, det trodde nog dem flesta andra runt omkring mig med. Men jag orkar inte hålla upp den fasaden mycket länge till då mitt inre bara vill skrika och gråta. Mina tvångstankar är bara ett bevis på hur mycket ångest som finns uppbyggt inuti mig just nu. Snart är mina händer skinnflådda, mitt hår avnött och min hy  totalt uttorkad men ingen runt omkring ser eller förstår någonting. Jag vet inte om det var diskussionerna under semestern om mitt ursprung, att jag nu mera är arbetslös, att Manson är sjuk, att jag vill ha men tydligen inte kan få barn eller att jag inte har någon som helst ekonomisk trygghet just nu som skapar den här stressen, oron och sorgen i mitt liv. Men det resulterar iallafall i att jag är ett vrak och jag har ingen som helst lust att orka umgås särskilt mycket eller förändra den situationen överhuvudtaget just nu. Det enda som får mig att vela leva lite till - är min sambo Jyrki, hans kramar betyder allt ♥