Ambitiös
En som arbetar hårt eller mycket och är mycket målinriktad.
Jyrkis ( min sambo ) släktingar är på besök under den här veckan. Det är hans kusin med familj som har rest ända från Hyltebruk till Timrå för att deras yngsta barn och enda son Basse skall få spela med Timrå IK i ett träningsläger som dem anordnat. Basse är inte gammal, men han är tydligen ordentligt målinriktad och vad jag vet ganska duktig också. Men vem kan klandra han med en pappa som är ett stort Timrå IK fan och som gärna stöttar och betalar för sonens ( och hans eget ) stora intresse. Inte nog med det så är Jyrkis kusins älsta dotter, den enda som inte följde med, egen företagare i frisör branchen och hon har alldeles precis tagit studenten. Dessutom så är Jyrkis kusin själv någon sorts chef på en fabrik i Hyltebruk och tydligen så är han bara två ynka steg ifrån att bli den högsta chefen. Ambitiösa familjen eller vad? Jag är ganska imponerad! Undra om det är genetiskt eller ärvt genom miljön? Hur som helst så önskar jag att jag kunde vara lika amitiös som dem, men tyvärr hade jag aldrig samma förutsättningar som dem. Jag var tvungen att börja att jobba från insidan för att kunna orka leva vidare överhuvudtaget, men just nu undrar man om det ens var värt det. Ibland känns det som om man inte har gjort ett tyft i jämförelse med alla andra som skaffat hus, familj och jobb. Deras triumfer syns ju iallafall, mitt arbete med mig själv finns ju bara inuti mig, det är ju bara jag som vet vad jag egentligen gått igenom och det är bara jag som vet hur jag egentligen mår innerst inne. Dessutom så känner jag mig så jävla låg emellanåt, precis som livet går igenom en berg- och dahl bana med ljusa glada stunder och mörka bittra perioder, och då undrar jag om jag verkligen har lyckats göra något vettigt av mitt liv. Har jag verkligen gjort något arbete överhuvudtaget eller har jag bara stått helt stilla i tiden? Jag önskar jag var ambitiös som dem istället, det hade varit betydligt lättare för mig att leva så - utan några traumatiska upplevelser från barndommen som etsat sig fast och som man skulle behöva bearbeta. Men tyvärr har jag ingen energi att lägga på en ny egenskap även om jag så gärna skulle vela erhålla den. Kanske kommer jag förmå mig att bli amibitiös någon gång, kanske inte.
Jyrkis ( min sambo ) släktingar är på besök under den här veckan. Det är hans kusin med familj som har rest ända från Hyltebruk till Timrå för att deras yngsta barn och enda son Basse skall få spela med Timrå IK i ett träningsläger som dem anordnat. Basse är inte gammal, men han är tydligen ordentligt målinriktad och vad jag vet ganska duktig också. Men vem kan klandra han med en pappa som är ett stort Timrå IK fan och som gärna stöttar och betalar för sonens ( och hans eget ) stora intresse. Inte nog med det så är Jyrkis kusins älsta dotter, den enda som inte följde med, egen företagare i frisör branchen och hon har alldeles precis tagit studenten. Dessutom så är Jyrkis kusin själv någon sorts chef på en fabrik i Hyltebruk och tydligen så är han bara två ynka steg ifrån att bli den högsta chefen. Ambitiösa familjen eller vad? Jag är ganska imponerad! Undra om det är genetiskt eller ärvt genom miljön? Hur som helst så önskar jag att jag kunde vara lika amitiös som dem, men tyvärr hade jag aldrig samma förutsättningar som dem. Jag var tvungen att börja att jobba från insidan för att kunna orka leva vidare överhuvudtaget, men just nu undrar man om det ens var värt det. Ibland känns det som om man inte har gjort ett tyft i jämförelse med alla andra som skaffat hus, familj och jobb. Deras triumfer syns ju iallafall, mitt arbete med mig själv finns ju bara inuti mig, det är ju bara jag som vet vad jag egentligen gått igenom och det är bara jag som vet hur jag egentligen mår innerst inne. Dessutom så känner jag mig så jävla låg emellanåt, precis som livet går igenom en berg- och dahl bana med ljusa glada stunder och mörka bittra perioder, och då undrar jag om jag verkligen har lyckats göra något vettigt av mitt liv. Har jag verkligen gjort något arbete överhuvudtaget eller har jag bara stått helt stilla i tiden? Jag önskar jag var ambitiös som dem istället, det hade varit betydligt lättare för mig att leva så - utan några traumatiska upplevelser från barndommen som etsat sig fast och som man skulle behöva bearbeta. Men tyvärr har jag ingen energi att lägga på en ny egenskap även om jag så gärna skulle vela erhålla den. Kanske kommer jag förmå mig att bli amibitiös någon gång, kanske inte.
Andras åsikter:
Trackback
