Baileyz

Words of truth! Vad finns det egentligen för mening med livet? Det måste ju finnas en orsak till att vi har satts här på jorden, annars lever man ju bara i onödan och tar upp onödig tid och plats. Och varför skall man då leva vidare när livet bara gör ont hela tiden? Då skulle det ju bara finnas vackra, rika och lyckliga människor på jorden! Nej, man måste hitta någon orsak att leva vidare trots att man bara vill ta en spade och gräva ner sig själv i jorden emellanåt, annars blir livet ett rent helvete full med bitterhet. Men vem har sagt att inte jorden ÄR just helvetet? Att vi SKALL gå igenom en massa prövningar i livet för att härdas i nästa liv? Att vi går igenom någon sorts kostmisk stege där vi stiger i grad utefter allt som vi får gå igenom i våra liv på jorden? Man måste få låta sig filosofera om just "meningen med livet", annars tappar man den och vad finns det då som egentligen stoppar dig från att ta ditt eget liv mer än överlevnadsinstinkten som vi alla naturligt besitter? Alla lever vi för att ödet ville det. Vi fick en chans till livet och om andra gör oss illa så är det våran uppgift att se till att vi inte tar mer skada än nödvändigt utav det. T.ex. att om du blir mobbad ( som tydligen dem flesta verkat blivit, även dem som mobbar ) så måste man acceptera att jag inte hade makt att förändra den situationen just då. Dem flesta kallar det att "Förlåta" men egentligen handlar det bara om acceptans. Man förlåter inte dem som gjorde något fel mot dig, utan man accepterar att det faktiskt redan har skett. Då kan man släppa den händelsen och den makten som förövaren i och med det har över dig så att du istället kan få ut det bästa utav ditt eget liv. Annars blir man ledsen, sorgsen och bitter och går och ältar samma händelser resten av livet och frågar sig "varför" saker och ting skedde istället för att få ett bra liv trots allt, så man kan få bli lycklig. Det låter ganska struligt om man inte själv har gått igenom processen eller om man inte själv är på god väg, men jag vet inte hur jag på annat sätt skall förklara det än att just "acceptera det som redan hänt" Jag finns nämligen någonstans mitt under den här processen just nu och jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig längre. Livet är bara som en berg- och dahl bana, liksom mitt mående, och ärligt talat så har jag ingen som helst aning hur det kommer att sluta.