Baileyz

För inte så länge sedan när jag upptäckte att jag måste rensa ur lägenheten och källaren från gamla saker. Jag funderade på hur det kunde ha samlats så mycket saker på hög, som vi egentligen bara kunnat ge bort, sälja eller slänga, när det aldrig har blivit så förut. Då kom jag på att vi brukar ju flytta med jämna mellanrum och då rensar man ju automatiskt utan att ens tänka på det, man vill ju liksom inte ta me sig en massa onödiga saker från en lägenhet till en annan. Och nu har vi bott på samma ställe ett bra tag eftersom vi båda trivdes med lägenheten, läget och bostadsorganisationen. Men trots att jag trivs så finns det något innuti som gnager i mig att jag bara måste röra på mig igen, jag känner mig rastlös. Det har säkert med min uppväxt att göra, vi flyttade ganska mycket då.

Jag är ju född i Gällivare, trots att både mamma och pappa bodde i Kiruna. Men när jag var nyfödd så flyttade mamma och pappa med mig till Dalarna, Öje där pappa hade fått jobb. Kort därefter flyttade vi till Bräcke, Fanbyn och efter några år flyttade vi till ett större hus i Östersund, Fåker där pappa hade fått ett nytt jobb. När jag hade börjat skolan där så skilde sig mamma och pappa och dem flyttade båda upp till Kiruna, pappa tillKurravaara och resten av familjen tillTuolluvaara.Jag gick i skolan där under en kortare tid och kom aldrig in i gemenskapen, så ganska så snart flyttade mamma med oss till Luleå, Porsön där jag började i tvåan. Vi träffade pappa vid ett fåtal tillfällen där han bodde i Kurravaara, men tillslut gav han upp om oss och sedan dess har jag varit utan en pappa. Jag var fortfarande tillbakadragen, otrygg och blyg efter alla omtumlande händelser från barndomen och alla dessa flyttar så jag hade fortfarande svårt att få vänner och komma in i gemenskapen. När jag sedan skulle välja inriktning på gymnasiet så hade mamma träffat en kille i Sundsvall som vi skulle flytta ihop med. Jag tyckte det var en bra idé att börja om på nytt och jag såg jag min chans att förändra mitt osäkra beteende så jag kunde få skaffa mig ett socialt nätverk, vänner var så viktiga när man levt så många år utan dem. Men när vi sökte bostad så valde mamma och mammas nuvarande sambo ett hus långt in i Timrås djupaste skogar, Ljustorp. Jag bodde där i ungefär ett år innan jag flyttade hem till min nuvarande sambo Jyrki i Timrå som jag fortfarande bor tillsammans med. Även vi har flyttat tre gånger under den tiden vi har varit tillsammans och nu är jag som sagt på jakt efter en egen etta i Östersund där jag skall börja plugga till Socionom på Mitthögskolan, då jag inte vill pendla.

Kommer jag någonsin kunna stanna på ett och samma ställe eller kommer jag alltid vara såhär rastlös? Jag hoppas inte det, för min plan är att flytta till hus när jag väl kommer tillbaka igen. Om nu inte situationen då hinner förändras utefter vägen, det är ju trots allt 3,5 år kvar innan jag kommer tillbaka, om jag någonsin kommer tillbaka.