Baileyz

 

Jag är ganska så förvånad över mig själv att jag VÅGAR lämna mitt "gamla liv" så här tvärt utan minsta ångest och sorg. Jag som ALLTID har förlitat mig på andra hela mitt liv. Jag har ju aldrig egentligen bott själv en längre period, handlat mat och betalat räkningarna helt själv. Jag har ju alltid haft stöd från mamma när det gäller att ta reda på viktig information såsom frågor kring A-kassa, facket, skola, arbete osv. Men nu VILL jag flytta dit ingen som jag känner finns; ingen släkt, familj eller vänner, där ingen kan stötta mig om jag bryter ihop totalt. Men jag vet ju att jag behöver en nystart i livet  efter allt som hänt och vad passar bättre än att byta miljö och börja studera? Det kanske inte egentligen är en nystart som jag behöver utan snarare en paus från mitt vanliga liv tills jag fått lite mer kött på benen. Kunskap och erfarenheter för att kunna få arbetsmöjligheter, en utmaning att vara social och lära känna nya människor. En känsla av att "jag kan själv" genom att bo ensam i 3år. Något som många andra går igenom utan att ens blinka. Men jag har varit så otrygg hela mitt liv att jag inte vågat göra detta förut. Visst är jag nervös och rädd, men också uppspelt och nyfiken. Jag behöver helt enkelt en paus i mitt liv för att finna mig själv.