Baileyz

Gick och vilade mig en stund efter att jag skrev det senaste inlägget, jag vill inte tänka på vad som kan hända. Det känns ju som om man har varit med om lite allt möjligt i livet så varför inte cancer lika gärna. Jag vet att det kanske låter löjligt att jag oroar mig så mycket, men det är sån jag är och det har jag ärvt av min mamma. Jag har ju ingen att "bolla" det här med heller eftersom jag inte fick tag på någon sköterska, jag blev ju helt lämnad i min oro men som tur är lugnade min sambo och mamma ner mig lite, samt min gamla klasskompis Jennie. Cleo har också lämnat sitt stöd och det är jag jätte glad för! Jag ska försöka ringa dem imorgon efter jobbet, jag jobbar bara halvdag som tur är. Man vill ju inte jobba när man är så här orolig, som tur är jobbar jag ju med barn och dem kan få mig att glömma det mesta hemska i livet. Det jag är mest rädd för att jag inte kommer kunna bli gravid, jag tror nästan det skulle vara värre än att jag skulle få bara cancer och dö. Det känns nästan som om jag skulle kunna skumma igenom internet efter möjligheter och krav på adoption ifall det skulle vara något allvarligt, för jag skulle absolut kunna tänka mig att adoptera vare sig jag fick egna barn eller inte. Barn är helt underbara och jag vill ge dem allt jag inte fick!