Baileyz

Gud vad jag är dålig att blogga nu och så har jag blivit dagvild. Orken försvinner så lätt ur kroppen när man blir deprimerad, och det är klart jag blir deprimerad när släkten och familjen undrar VARFÖR jag inte ska gå på min "gärningsmans" begravning, precis som om han skulle vara min morfar eller nått. Jag blir så himla besviken! Om DU som läser det här inlägget just nu skulle vara med om sexuellt övergrepp som 8-årig flicka, där gärningsmannen är din mammas pappa som sitter barnvakt, skulle du gå på hans begravning då? Ingen jävel skulle gå på gärningsmannens begravning om det INTE var en släkting, för då är det fel från hans sida. Men när det är inom familjen så blir jag både offer och gärningsman. Ingen vill prata om vad som hänt, ingen vill förstå min situation i det hela, utan alla låtsats att ingenting har hänt och han är forfarande deras morfar, pappa, bror osv.. Men för mig är han ingen annan än en gärningsman! Hursom hellst så är det här det enda jag tänker på just nu och därför har det vart lite jobbigt för mig under den senaste tiden. Han gick ju bort nyligt och begravningen var förra helgen, precis innan midsommar. Jag försöker att inte vara så egoistisk och bara se min situation i det hela men det är så jävla svårt när man vet att om han bara var en helt vanlig person utanför familjen så hade allt sett mycket annorlunda ut. Jag vet inte ens vem jag skall prata med om sånt här så det känns bara så bra att lätta sitt hjärta via min blogg. Nu vet ni varför jag är dagvild och lite deprimerad, så videobloggen kommer innom kort. Stay tuned..