Baileyz

Det är så overkligt för mig att skriva ordet "Pappa"

För mig så har "Fars dag" aldrigt heller betytt något. Visst har jag köpt en present till mammas sambo då det var fars dag, men jag har aldrig haft någon djupare tanke bakom det. För mig så har pappa nästan aldrig existerat, det är som om han var död. Men han finns, han lever och jag har äntligen efter ungefär 20 år fått en liten kontakt med honom.

Det började med att jag hade skrivit brev till honom, men utan att få svar. Ett halvår senare skickde jag ytterligare ett brev och då även till hans bror, min farbror och då ringde pappa upp mig. Jag blev ganska ställd den dagen och har sedan dess inte vetat hur jag ska gå vidare. Han har ringt mig vid ett fåtal tillfällen och försökt prata med mig men jag blir som en mussla, knäpptyst och ibland gråter jag bara. Jag vet inte vad jag vill, det är bara tomt!

Jag vet inte vad jag känner och tycker om hela situationen, eller är jag bara rädd? Hela mitt liv så har han inte funnits där, det har bara varit jag, mina syskon och mamma och sedan helt plötsligt så har jag också en pappa i mitt liv - det är så overkligt. Jag vet att jag har känslor som jag har förträngt om honom, för direkt jag tänker på honom kan jag inte sluta gråta. Till och med när andra pratar om sina pappor så blir jag berörd, det kanske inte syns utanpå vid tillfället men innuti så skriker jag. Jag vill inte veta vad jag gått miste om!