Baileyz

Biggest loser skall börja i Sverige. Inget program som jag tidigare följt, men tycker ändå att det är bra. Det verkar ju verkligen motivera och angagera  Jag gråter varje gång jag ser reklamen, jätte fjamtigt! Men reklamen fångar upp min EXAKTA känsla om min egen vikt. Det är en tjej mitt i ett hav bunden med tunga vikter som försöker nå ytan varpå en röst säger "Tänk om du var fången i din egen kropp" sedan får man se en överviktig tjej dyka upp ur ett bubbelbad. I vattnet känner hon sig smal och lätt som hon är innuti, under allt!

Det lustiga är att när jag var normalviktig så avskydde jag överviktiga. Jag förstod inte hur man kunde lägga på sig så mycket fett utan att själva märka av viktökningen och slutade med det man nu höll på med. Jag har alltid dock sett mig själv som fet, trots att jag nu vet att jag var normalviktig fram till 2000 enligt BMI. Det var bara min egen syn på mig själv men på något sätt hade jag en förvrängd bild utav mig själv så jag åt lite, tränade mycket ( t.o.m joggade varje kväll ) och ibland försökte jag kräkas, men lyckades sällan. Jag klädde mig i mycket svart och heltäckande kläder som skulle dölja hela min kropp, jag var ful.

Nu när jag ser tillbaka på foton från den tiden ser jag en helt annan Mikaela än vad jag då kände mig.  Jag minns att jag vägde lite över 50 kg och jag var även då 150 cm lång, vilket enligt BMI inte är övervikt överhuvudtaget. 2000 flyttade vi till Sundsvall och nu 10år senare ÄR jag överviktig sedan några år tillbaka. Det känns som att det skedde över en natt, som att jag är fast i min egen kropp och som att det är totalt obotligt, jag kan aldrig mer bli smal. Jag har idag närmare 40kg övervikt, det är nästan dubbelt utav mig!

Min syn på överviktiga har förändras med åren iochmed att man själv fått erfara det. OM jag någonsin lyckas att gå ner i vikt igen så kommer jag ALDRIG gnälla över min kropp igen eftersom nu vet jag verkligen hur det är att verkligen vara överviktig och att inte kunna köpa kläder på en vanlig klädbutik och att få klä sig i sådant som man kanske inte skulle klätt sig i om man var normalviktig för att dem aldrig har snygga kläder i ens storlek. Dessutom få betala dyrare för kläderna för att det är mer tyg.

Va skönt att vara smal och aldrig behöva oroa sig så fort man skall göra någonting där vikten kommer i fokus som tex åka hiss, karusell, gokart mm. Då jag ständigt funderar om kommer hissen kunna åka upp med alla dessa människor plus mig? Kommer jag kanske bli stoppad och inte får åka karuseller pga min vikt? Kommer jag rymmas i gokarten på Lördag? Viskar dessa människor som jag går förbi nu om mig och min vikt? Kommer jag få en taskig kommentar bara för att jag äter nu?

Man har hört skrämmande historier där stolar gått sönder när överviktiga har suttit på dem och där överviktiga flygplanspassaserare har fått betala för en extra plats. Jag är LIVRÄDD att något liknande skall hända mig! Jag är inte överviktig med vilja, jag har ett problem. Jag behöver lika mycket hjälp och stöd som en alkolist, knarkare eller spelmissbrukare för att komma ur detta, om jag någonsin hinner göra det innan jag dör. Alkohol, droger och spel finns ju ändå i begränsat utbud, men mat och godsaker finns nästan överallt och är en del utav det vardagliga livet och en stor påfrestning varje dag.

Dessutom är det fult att vara överviktig i samhället och ofta brukar folk skämta om överviktiga människor. Härma jordskalv eller jättedunsar när en överviktig går förbi, säga sarkastiska kommentarer och påpeka vikten. Men det värsta är nog när dem närmsta börjar prata med en som att jag har valt att vara överviktig och borde gå ner. Hade jag kunnat bli smal så hade jag varit smal nu, men jag försöker varje dag. Säg till en alkolist att sluta supa, till en knarkare att sluta knarka och till en spelmissbrukare att sluta spela då också! Detta är ingenting jag har kontroll över, jag är fången i mitt eget beteende.

Jag vet att jag både är svag och en syndare. Jag vill förändra mig men det är så svårt att ändra en gammal vana. Allt blir så mycket jobbigare att vara överviktig och det är absolut ingenting som jag är stolt över! Men vägen ner är så jävla lång att jag ständigt tappar motivationen efter vägen. Motivationen kommer och går hela tiden men aldrig blir jag nå smalare, det lilla jag går ner går jag oftast bara upp igen. Nu har det gått sammanlagt 10 år sedan jag började gå upp i vikt och jag är sammanlagt uppe i 40 kg övervikt. Jag ska försöka med nya tag nu i höst igen i hopp om att lyckas, men gör jag inte det så väntar snart barnlöshet, sjukdomar och en tidig död på mig inom en snar framtid.