Baileyz

Under en längre tid har jag funderat mycket på religion, främst kristendom eftersom det är det som man är uppvuxen i även om man aldrig har riktigt "trott" Men man har ju firat påsk och jul samt närvarat vid dop och vigslar precis som dem flesta andra svenskar. Men tack vare allt hemskt man har gått igenom sedan man var barn så var det svårt att börja tro.

Skulle gud finnas så skulle han väl ändå inte låtit mig gå igenom allt som jag har gått igenom, han påstår sig ju älska alla så varför skyddar han då inte mig? Det började redan när jag föddes med pappas psykopatiska drag och inslag av alkolism som resulterade i kränkning och misshandel av min mamma. Mycket av det har jag fått bevittna upp till ungefär 6års ålder då mamma lyckades skilja sig från den demonen.

Vissa bitar minns jag, andra blir jag påmind  om allt eftersom så jag vet att mycket ligger dolt i mitt undermedvetna. När jag var 8år blev jag sexuellt övergrepp när jag låg och sov utav en släkting, jag var tyst om det i kanske 5-7år men sedan berättade jag för mamma om det. Det blev rättegång och han erkände inte allt, men det mesta.

Resultat av min minst sagt tragiska barndom var att jag blev väldigt osäker och otrygg som barn. Det resulterade i att jag sågs som ett lätt offer att mobba. Jag blev mobbad från 7'an till 9'an. Jag hade ingen att prata med, ingen att umgås med, jag var helt ensam. Tillslut så tog jag den vänskap jag fick, en dålig kompis vid namn Veronica. Hon talade en del skit bakom min rygg och behandlade mig illa men jag hade ingen annan så vad skulle jag göra?

Ensam är inte stark! Allt detta resulterade till förakt och hat mot gud, hur kunde han som påstår sig älska alla och vill alla väl behandla mig så illa? Vad hade jag gjort för fel? Jag var bara ett oskyldigt barn! Under 2006 blev jag sjukskriven för depression, en depression som jag haft länge men som jag försökt förtränga. Men tillslut kunde jag inte ens vistas i sociala sammanhang och jag ville bara sova. Jag hade tappat livslusten och var redo att dö!

Då fick jag en tid på Unga Vuxna där jag träffade en bra kvinna som var utbildad socionom och behandlingsassistent. Ett år senare så orkade jag ta itu med resten av mitt liv och på den vägen är det. Jag började se positivt på saker, sammanhang i livet på ett helt annat sätt och jag var mitt uppi en bearbetningsprocess. Psykologin började intressera mig och jag började att förstå vem jag var och hur jag blivit den jag är idag.

Senare när jag gick Barnskötarutbildningen så fick vi läsa kommunikation och det var också väldigt faschinerande. Jag kunde tillslut förstå människor och deras beteenden på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare och jag växte psykiskt en nivå, det lade jag märke till ofta. För bara några år sedan träffade jag också en bra tjej som är uppväxt i en djupt kristen familj och hon har lärt mig vad äkta vänskap och tro är för något.

Med henne har jag kunnat disskutera många religösa, psykologiska och filosofiska funderingar kring livet och skapat mig en helt egen tro, min egen religion. Där jag har använt mig utav dem enligt mig bästa bitarna i olika religioner och utgått ifrån mina egna erfarenheter och kunskaper. Alla har en tro, om inte på just "gud" så på något!