Baileyz

Har kikat på en svensk serie på svt via webben som heter "Våra vänners liv" Dem berörde många känsliga bitar i mitt liv under dem tio avsnitten som gick som har fått mig att tänka en del. Frånvarande pappor, familjedrömmar, trygghet, karriär. Jag känner mig så ensam!

Mycket händer just nu runtomkring mig samtidigt som jag inte känner mig helt frisk vilket gör mig extra känslig. Brorsan är deppig eftersom det inte går så bra i skolan, han har kuggat ett flertal tentor i sin utbildning och börjar uppleva en längre nerstämdhet. Han berättade själv om det i Tisdags för mig då han hälsade på för att fira Jyrki och han stämmer bra in på en början till depression. Hans problem är våra problem!

Inte nog med det så var min yngsta lillasyster på sitt första besök på BUP idag. Psykologen ringde mig efter deras samtal och berättade hur det hade gått, det är tydligen rutin att kontakta alla närstående. Jag vet själv att hon inte mår bra, men ibland är det skönt att låtsas emellanåt för att orka med. Jag vet ju hur viktigt det är att vi tar itu med det nu och det är därför jag har tjatat mig till att hon skall ha kuratorkontakt en längre tid, nu är äntligen cirkusen igång och härifrån kan det bara bli bättre för henne, men det kommer ta tid och enorm energi.

Manson, min ena han katt, går bara ner mer och mer i vikt. Han är lika lätt som en fjäder och man känner tydligt hans knotiga skelett under pälsen, han är bara hud och ben numera. Han kräks efter maten och vi ger han pepcid för att lugna magen, det blir lite bättre - men inte tillräckligt! Vi ger han mjukmat, godis, grädde och försöker locka med det mesta - men han äter knappt något. Det lilla han äter kräks han upp och ingen vet vad det är för fel. Det dröjer nog inte länge innan han är en ängel och jag är så otroligt ledsen över det. Jag älskar djur och jag vill inte förlora varken honom eller någon annan utav mina katter.

Jag är ju f.o.m. Fredag den 17'e December också arbetslös vilket betyder en del dryga uppgifter nu en stund framöver. Papper skall fyllas i så man blir berättigad någon ekonomi överhuvudtaget, a-kassa alltså. Arbeten skall sökas trots att jag närstan är helt hundra på att jag aldrig någonsin kommer få ett riktigt jobb innan jag är högskoleutbildad. Jag vill inte gå tillbaka som kommunens jävla springvikarie inom förskola, det känns förjävligt att bli behandlad som någon jävla docka som kastas mellan förskolor och avdelningar där man alltid gör sitt absolut bästa utan att få beröm eller ens bli erbjuden ett längre vikariat.

Vågen står fortfarande på samma tvåsiffriga tal som det gjort sedan en bra tid tillbaka och påminner mig ständigt om mörkare tider. Folk pratar med mig om att gå ner i vikt, men hade det vart så jävla enkelt så hade jag varit smal nu! Det här är ju inte jag, JAG är inte överviktig, JAG är smal - innuti! Kan ni förstå hur det känns? Ta på er en sumo dräkt så kommer ni förstå vad jag menar!

Förutom det så är vi fortfarande barnlösa, men för att bli med barn måste man iochför sig ha sexuellt umgänge vilket vi inte har engagerat oss i alltför mycket den senaste tiden. Vi är ju självklart kära och Jyrki är nästan den enda som kan få mig att må bra. Är jag ledsen så älskar jag att han håller om mig eller stryker mig på ryggen - då känns allt mycket bättre, mycket lättare! Jag vet inte varför det har blivit såhär, det har bara fallit bort. Kanske har jag "gett upp" hoppet inombords, eller så har jag bara försökt att "glömma" det så jag inte blir så stressad av att ständigt se ett minustecken på testen.

Allt som allt, jag mår riktigt jävla skitdåligt just nu! Jag hoppas ni mår betydligt bättre.