Baileyz

Jag är spring vikarie på Förskola, i Timrå kommun! Timrå kommun har för en tid sedan beslutat att låta alla barnskötare gå på ett eller annat sätt och anställer nu endast förskolelärare.

Jag är utbildad barnskötare 2008!

Jag älskar mitt jobb, men det suger verkligen musten ur en att veta att man aldrig kommer att få "leva ut" sitt yrke. Att jag aldrig kommer att få ha tema grupper med barnen, att kunna följa upp en utveckling utav ett barn som har det svårt, att aldrig få ha väl förberedda samlingar om olika teman med dolda budskap,  planera och att ha utvecklingssamtal med föräldrar osv. Jag känner mig ledsen att veta att jag kanske finns på någon LAS lista någonstans men att jag troligtvis inte kommer att få något längre vikariat för att flera andra står före i kön, andra går före i kön och några återanställs eller förflyttas runt. Visst är det kul med "barnpassning" och rutiner också, men jag gick barnskötarutbildningen för att jag ville hjälpa barnen att utvecklas och lära dem saker!

Jag jobbar mest på Bäckmo och Söråkers Förskola där jag trivs så himla bra. Alla avdelningar har sin charm, barnen är unika och personalen är ur gulliga, omtänksamma och generösa - dem skulle bara veta hur mycket dem betyder för mig! Men efter nyår så har jag tappat hoppet och suget att orka fortsätta såhär. Jag är ju 26år och har aldrig haft en fast anställning förut och nu vill jag börja pensionss para, köpa hus och skaffa familj, då klarar jag mig inte på allt från 4000-8000:- / månad! Jag funderar på att börja studera men jag ligger mellan valet och kvalet. Hellst så hade jag velat ha en tjänst där jag jobbar nu, men det verkar ju vara helt omöjligt!

Ibland känns livet förjävla orättvist! Man kanske inte ska klaga, för man ser ju oftast det man inte har och värderar inte det man har ( iallafall inte förren man mister det ) men det är ju så livet är, det är så vi människor fungerar! Man orkar inte vara positiv jämt heller. Men jämt när det handlar om ekonomi och arbete så rasar allt för mig, jag får aldrig ihop det och det slutar alltid med att jag måste plugga igen dels för att jag ska ha en sysselsättning istället för arbete och dels för att jag måste få ihop pengar varje månad till räkningarna. Men jag orkar snart inte ha det såhär något mer, jag orkar inte ens söka längre vikariat på Arbetsförmedlingen eftersom jag vet att den tid och energi jag lägger ut på mitt CV och personliga brev i slutändan ändå inte kommer ge mig något, inte ens ett "nej tack" och som springvikarie så får man inte den uppskattningen man hade önskat heller.

Jag ska som sagt inte gnälla, det kunde varit värre - jag kunde vart utan mina dags vick helt och hållet! Men ibland när man t.ex. slutar jobbet och sätter sig i sin insnöade kalla bil som knappt startar av kylan så önskar man att man haft en anställning med motorvärmar plats och iland när man lägger sig med magknip för att man inte vet om eller var man kommer få jobba dagen därpå så önskar man att man hade haft ett fast schema.  Jag kan ju inte ens boka in en vårdcentraltid eller allra minst klipptid förren jag har fått garanterat jobb för ett par dagar framöver och vet när jag ska sluta för dagen. Jag som vikarie tar mitt jobb seriöst! Jag ska fju fylla ut en plats och alltså skall jag försöka vara "lika bra" som den jag jobbar istället för. Jag stressar och försöker hinna med allt, gärna lite extra så dem är nöjda med mig. Jag försöker komma med förslag, tips och idéer samt att ställa upp på allt som krävs utav mig just då! Jag ger verkligen allt och hade mina kära kolleger fått välja så hade jag nog fått en anställning hos dem, men tyvärr så är det inte aktuellt och verkar inte heller bli det!

Det var så länge sedan jag verkligen fick vara pedagogisk på jobbet så jag har nästan kommit bort från det lite grann och tappat fotfästet. Jag har glömt hur jag ska bete mig och det har mest blivit någon form av barnpassning mest, där jag är med dem ibland och passiv ibland men i det stora hela så har ingenting av det jag gör något dolt budskap längre. Jag känner mig bara så sorgsen över det och att ständigt bli påmind om hur det kunde varit, om jag hade varit förskolelärare och anställd där på jobbet. Men jag tror på ödet och någon gång ska väl jag också få allt det där som andra istället tar för givet; jobb, hus och familj!