Baileyz

Jag såg en gammal väninna till mig häromdagen. Ett tag var vi bästa vänner, men vi lät vänskapen rinna ut i sanden för ett par år sedan pågrund av olika orsaker. I början när vi väl började att lära känna varandra så såg jag verkligen upp till henne. Hon var så klok och rolig och jag hade verkligen längtat efter en riktigt bra vän att dela mitt liv och mina tankar med, eftersom jag hade varit mobbad och utfryst där jag bodde innan. Vi började i samma klass i gymnasiet och sedan så var vi nästan aldrig ifrån varandra. Men vissa människor passar bara inte ihop personlighetsmässigt, för vi växte ifrån varandra tillslut. Dessutom så har vi sårat varandra en hel del under åren, både jag och hon och jag känner bara att vi inte har någonting att tillföra i vår vänskap längre om vi nu mot förmodan skulle bli vänner igen. Men jag är inte bitter, för det vi har gått igenom är en utav orsakerna till att jag är den jag är idag och det är jag glad för. Jag hoppas verkligen att hon kommer få ett bra liv och att vi någon gång när vi ser varandra kan hälsa men det är inte mer än så, samtidigt som man blir lite nostalgisk med minnet av allt roligt som vi också delat. Men alla behöver vi vänner som man kan utvecklas med och tyvärr så blir jag hämmad tillsammans med henne. Det är säkert ingenting som hon ens är medveten om men det är bara så det är.