Baileyz

Idag var jag en sväng på skolan på förmiddagen trots att jag inte hade någon lektion, för att komma ikapp med Svenskan. Jag skulle göra en argumenterande text med referat om ämnet "identitet" och till hjälp fick jag ett par tidningsartiklar i ett häfte, samt ett kapitel och en text ur två olika böcker. Jag skulle använda tre utav texterna i min uppgift och jämföra, disskutera och sammanställa. I en utav artiklarna jag fastnade för så hade DN intervjuat dokusåpan Paradise Hotel aktuella Cimon Lundberg om livet i rampljuset och det fick mig att tänka på dokusåpan Bigbrother som jag följde slaviskt. Det gick i sex säsonger från 2000-2006 där bland annat Carolina Gynning, Marie Picasso, Linda Rosing och Kitty Jutbring medverkat i. Då tyckte man att dokusåpan var en skandal, men jämfört med dagens dokusåpor som Paradise Hotel och Kungarna av Tylösand så hamnar Bigbrother i skymundan. Deltagarna i alla dokusåper är mediahorer och dem gör nästan vadsom helst för att synas, men vem vill inte det? Alla vill vi stå ut ur mängden, bli ihågkomna, bli bekräftade på att dem är någonting särskilt och det är väl inget fel med det?! Tyvärr kan det lätt gå överstyr. Ni minns väl Linda Rosings uttalande i var och varannan nyhetstidning för att hålla sig kvar i rampljuset över hela Sverige? Men de flesta hanterar inte uppmärksamheten så bra, för med uppmärksamhet kommer även hemligheter fram och media rotar mer än gärna fram det saftigaste att publisera i tidningarna. Samuel Aronsson var en härlig person som spred glädje i Bigbrother huset 2006, det året då Jessica Lindgren vann. Men uppmärksamheten efter programmet och hans redan kriminella förflutna fick han att slutligen ta självmord trots att han hade både en dotter och en nyfödd son. Han blev bara 27år gammal när han hängde sig i samband med en häktning. Kan ni ens föreställa er hur dåligt han måste ha mått när han väljer att hänga sig istället för att försöka ta tag i sitt liv? Det måste verkligen ha känts som en omöjlig uppgift och självmord var tillslut den enda vägen! Och där står vi och bara tittar på, helt oberörda. Men jag är inte oberörd, jag minns.