Baileyz

Idag tog jag och Yvonne äntligen en promenad ihop, precis vad jag behövde. Någon att prata av mig med och att få sätta ord på alla tankar och känslor som levt rövare innuti mig. Nu måste jag ta tag i livet och fortsätta leva, så jag skall ta itu och ringa kuratorn på vårdcentralen så fort som möjligt. Det är ju så tråkigt när det blir såhär varje år, varje höst! Jag förstår att det inte är så intressant att läsa om när jag får mina depressioner här i bloggen, men det här är delvis därför jag startade bloggen faktiskt, för att skriva av mig, sätta ord på känslor och på så sätt behandla mig själv och må bättre. Oftast hjälper det faktiskt, men ibland behöver man extra stöd. Från vänner, kurator, familj mm.

Istället för att tacka er var och en så tackar jag er såhär istället. TACK! För alla stöttande ord och kommentarer som jag fått. Trots att jag verkar oberörd så hjälper dem mycket! Extra tack till "Fighter" som verkligen tagit sig tid att kommentera flera inlägg trots att vi inte ens känner varandra, tänk om det fanns fler som du!

Nu ska jag försöka leva livet innan livet lever mig.