Black heart
Ibland undrar jag hur mycket man måste gå igenom i livet egentligen? Jag är bara 27år men har gått igenom så mycket redan. Jag har bevittnat misshandel och våldtäckt av min pappa mot min mamma, som både var alkoholist och psykopat. jag har varit med om skiljsmässa och bli uppryckt från sin grund vid 2 tillfällen då jag haft svårt att få nya vänner på nya platser. Då blev jag givetvis ett lätt offer att mobba då jag inte hade några vänner att ty mig till och dessutom så har jag varit med om ett sexuellt övergrepp av en nära släkting då jag var 8år, som rubbade hela min världsbild. Därefter har jag skadat mig själv psykiskt, fortsatt att trycka ner mig själv och berätta hur värdelös jag var. Jag har snart varit med om allt och ändå står jag upp på två ben och kan arbeta, sköta hemmet, le, baka, laga mat . Har jag inga känslor? Är jag tillräckligt "stark" ? Hur kan jag fungera "normalt" kris efter kris? Varför blir jag inte psykiskt sjuk? Vad är det för fel på mig? Nu väntar ännu en enorm kris vid dörren, en familjekris som jag inte kan berätta om här. Men om det stämmer, det som jag tror. Så kommer dem nästkommande åren bli väldigt mörka och svarta för mig. Jag vet inte om och hur jag skall orka gå vidare, men troligtvis så gör jag det ändå. Jag har gått igenom så mycket redan för min egen skull, så jag kan gå igenom lite till för andras skull. Men ibland så undrar jag hur det är att växa upp i en helt vanlig "Svensson" familj som har allt uppdukat och går igenom livet som på en räkmacka. Inga kriser, ingen sorg, inga mörka minnen. Visst förekommer det mycket mörka hemligheter i andra familjer ibland, men jag vet även många som har haft ett bra liv rakt igenom också.
