Baileyz

Jag står inför ännu en bloggpaus eftersom jag inte har så mycket roligt att komma med i dessa dagar. Det finns ärligt talat inte så mycket ljus i mitt liv just nu.


Jag väntar fortfarande på att jag skall få pengar från A-kassan f.o.m 20'e December t.o.m idag vilket dem först inte ville gå med på, dem ville ge mig pengar f.o.m 31'a Januari vilket gör att jag missar mer än en hel månad av ersättning och det är oacceptabelt. Men jag har hört av mig till dem både via e-mail, telefon och brev och överklagat deras beslut. Men ett omprövan betyder också en längre väntan på pengarna, men förhoppningsvis ger det  också ett resultat. Så jag är alltså fortfarande arbetslös och helt utan inkomst vilket gör det vääääldigt knapert här hemma och vi har tyvärr börjat handla på kredit mot vår vilja. Annars kan vi inte betala våra räkningar, skulder och finansiera våra liv. Det lustiga är att jag fortfarande måste betala medlemsavgiften till A-kassan, utan inkomst.

Min lillasyster mår riktigt dåligt och jag får inte veta varför vilket gör mig frustrerad. Det är jobbigt att inte kunna få möjlighet att kunna hjälpa någon som man håller av så mycket, man känner sig så hjälplös. Dessutom så är jag också orolig över min lillebror som jag inte har så bra kontakt med. Han bor helt själv i Härnösand och så vitt jag vet så har han inte särskilt stort umgänge heller, vilket gör honom totalt isolerad med sina känslor. Om han blir deprimerad ( med vår bakgrund ) så är jag orolig att han skall göra något dumt, lika orolig är jag över min lillasyster. Dessutom så glöms min andra lillasyster bort i samma veva och jag mår illa nästan varenda dag av att inte ha koll på mina syskons mående. Jag vill bara att allt skall ordna upp sig och bli bra igen, jag vill att vi ska bli en familj igen. Men med det jag vet kommer det ta tid, kanske år innan det händer vilket är fullt förståeligt.

Vi klarade inte av att söva Manson i Fredags den 18/2-2011 eftersom vi märkte att hans aptit och delvis hans beteende förändrats efter att vi haft besök av både familj och vänner som sagt farväl av honom. Kanske är vi egoistiska som håller honom kvar, men hur skall man egentligen veta om man måste söva någon. Människor kan man ju ha kvar i respirator i flera år innan man bestämmer sig för att dra ur sladden. Så hur kan jag bestämma att vi ska söva Manson om jag inte ens vet med säkerhet om han vill dö eller fortsätta kämpa, vi vet ju inte ens om han har ont. Människor är ju också djur och eftersom jag inte har några egna barn ( som jag längtar efter så mycket ) så ser jag mina älskade katter som mina barn.

Som ni märker så har jag inga goda nyheter att komma med och därför lägger jag istället in en bloggpaus idag och tar upp bloggandet igen när jag mår bättre. För er är mina problem jag nyss berättat om bara ord, men alltihopa tillsammans har lett mig in i ett mörker och jag har faktiskt börja tvivla på framtiden och livet. Det känns som ingenting någonsin kommer att bli bättre, trots att jag egentligen vet att så inte är fallet - som tur är. Jag har lixom tappat hoppet om att få ett värdigt liv och det känns bara förjävligt. Jag drar mig undan från alla sociala sammanhang och vill ogärna prata med någon överhuvudtaget så om någon utav mina vänner läser det här så förstår ni varför jag är otrevlig och inte hör av mig trots att jag lovat. Jag orkar bara inte umgås eller prata med någon annan än min familj just nu. Förlåt för det, men jag hör av mig när mitt liv börjar gå bättre!