Baileyz

Tänk att Smulan, min hon katt, redan är omkring 11-12år och att Manson, en utav mina han katter, redan är 10-11år. Tiden går fort, alldeles för fort. Manson har blivit väldigt social på senaste tiden. Han gosas och pratar med oss ofta som han inte gjort förut och dessutom så har han börjat bädda överallt. Jag börjar inse att Manson tillstånd har att göra med hans höga ålder och att han kanske kommer gå bort inom kort trots allt. Även Smulan har betett sig märkligt på senaste tiden. Hon brukar aldrig kräkas, men har kräkts vid 2-3 tillfällen på en väldigt kort period. Dessutom så är hon överviktig sedan steriliseringen vilket vi har försökt att reda bot på många gånger men inte lyckats. Hon gömmer sig och håller sig gärna undan ofta nuförtiden vilket oroar mig mycket.

Jag vill ständigt hålla koll på Smulan och Mansons tillstånd, att dem andas.. osv. Det är både energikrävande och väldigt deprimerande. Jag sörjer redan deras bortgång och vet inte hur jag skall handskas med det när det väl gäller. Hur gör man när ens katt går bort egentligen, hur ska jag orka fortsätta leva själv? Mina katter betyder så oerhört mycket för mig och jag vet inte hur jag skall klara mig igenom deras bortgång utan att bryta ihop totalt. Smulan fick henne under en riktigt känslig period och hon ger mig fortfarande ett enormt stöd varje dag. Manson är min lilla ögonsten som jag önskade mig sedan jag såg han som liten kattunge. Båda är unika, egensinniga och speciella. Båda delar mitt hjärta och betyder oerhört mycket för mig. Båda kommer jag sörja långt efter deras bortgång.