Baileyz

Sedan början av året 2011 har min energinivå sjunkit drastiskt. Det har hänt så mycket saker runt omkring mig, som också har tagit fram gamla obearbetade och mörka minnen hos mig, samtidigt som jag har försökt att jobba för att inte försätta mig i depression och ekonomisk kris. Egentligen har jag inte fysiskt eller psykiskt sett orkat jobba en enda dag efter nyår - men jag har varit så illa tvungen för att hålla mig vid vattenytan. Vissa dagar under det här halvåret har varit riktigt svåra, och några dagar har jag inte ens orkat att fysiskt tala. Efter jobbet kom man hem och lade sig trots att klockan bara var 16:00 på dagen. Jag träffade aldrig mina vänner och gjorde aldrig något roligt. Jag har inte städat eller diskat på veckor och jag har ständigt varit orolig och ängslig, särskilt när telefonen ringer, och undrat när nästa hemska besked skall komma - eller är det över nu?

Men arbetet var min "tillflykts ort" även om jag egentligen hade behövt sjukskriva mig för att egentligen orkat med. Men när jag väl var på jobbet kunde jag koppla bort allting, sen ville jag inte åka hem. Men nu har jag varit arbetslös sedan Måndag och jag är en aning orolig att allt ska kollapsa för mig så jag försöker hålla mig sysselsatt med min hobby scrapbooking, diverse projekt hemma, att umgås med vänner och att försöka komma igång med träningen. Jag känner att den här veckan har gjort susen för min energiuppladdning då jag har fått vila ut ordentligt och ladda batterierna igen. I Sommar skall vi bila till Finland och eventuellt Hyltebruk då vi även skall pricka av Göteborg och Ullared. Vi har lovat Liza en Riga kryssning och sedan i höst när det mesta har lugnat ner sig, så skall jag och Jyrki åka på en sista minuten långt bort härifrån för att ladda batterierna ordentligen inför hösten.

Ibland så funderar jag på varför vissa människor går igenom livet näst intill prickfritt medan andra människor får ta på sig trauman efter trauman. Vad finns det egentligen för rättvisa i det? Har inte jag och min familj gått igenom tillräckligt redan eller har alla det såhär jobbigt i sina familjer med hemska familjehemligheter, psykiska sjukdomar, trauman osv? Jag lyssnade om och om igen på Helen Sjöholm låt "Du måste finnas" ur "Kristina från Duvemåla" och texten passar så bra in på hur mina tankar går under en sån här familjekris. För det är konstigt nog genom motgångar man finner sig själv och ibland även gud. För om inte gud fanns, så skulle allt jag går igenom vara helt meningslöst och då skulle jag lika gärna kunna ta livet av mig idag. Men jag tror att allt har en mening, även den här krisen, så därför kämpar jag vidare och det gör mig starkare varje dag.

Jag kan inte längre se en mening, vad är det du vill? Vad skall jag tro?

Tanken den svindlar mig framför mig gapar en avgrund.

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga NEJ!

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret..

"att du inte finns till" fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?

Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?

Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden!

Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej, du måste finnas du MÅSTE - jag lever mitt liv genom dig!

Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Du måste finnas du måste HUR KAN DU DÅ ÖVERGE MIG?

Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns!