Baileyz

Jag har länge ansett att det är synd att vår släkt är så liten. Eftersom vi inte vuxit upp med en pappa, så förlorar vi därmed hel vår släkt på fars sida. Jag har alltså ingen farmor, farfar eller farbror trots att jag rent biologiskt egentligen har det. Den enda släkt jag kan räkna in finns på mammas sida, och det är inte många. I och med den händelse som min mammas pappa utsatte mig för när jag var liten så har jag heller ingen morfar. Men jag har en moster, två morbröder och en mormor samt sammanlagt fem kusiner. Sedan har jag även två extramorbröder och därmed tre extrakusiner som jag har svårt att räkna med i släkten trots att dem inte personligen gjort mig något. Men det är på grund av att dem är barn till mammas pappas, barn till han som jag hatar - som skadade mig! Alltså har jag sammanlagt nio släktingar och det tycker jag är väldigt tråkigt. Men jag har alltid glätt mig i att vi är en stor familj med fyra barn och att vi alltid skulle ha varandra iallafall, men nu är även det en sprucken vision. Något som inte fick hända hade hänt under en lång period som på ett sätt splittrade upp familjen. Jag har ingen bror längre, bara systrar. Han är inte död, men han kunde lika gärna vara det. Men ingen utav mina systrar visar något intresse av att behålla mig i familjen, ingen hör av sig trots tillbaka att jag ringer/sms'ar. Mamma erbjöd dem att sova på hotell här i Östersund en helg för att träffa mig, men dem tackade nej. Det känns verkligen som om jag nu bara har en mamma som familj, en enda familjemedlem från att ha varit fem. Jag känner mig så ensam och ledsen över det hela, det berör mig ganska hårt. Men ingen verkar reflektera över det trots att jag alltid gjort det jag kunnat för deras välmående. Men det känns verkligen som om ingen bryr sig. Jag får skapa min egen familj, en familj att älska - som älskar mig tillbaka. Som inte bara tar och tar utan att ge.