En kväll att glömmas!
Vi var ju ut i Fredags jag, Jyrki, Robban, Anna och Yvonne. Vi firade Robban som fyllt 31år! Jag var ju redan från början inställd på att det inte kommer bli så roligt, så det blir såklart inte roligt! Dessutom var jag uppretad på massa småsaker som låg och gnagde i mig hela kvällen, jag hade t.ex försökt sminka mig tre gånger innan det vart okej och dessutom så var vi en timma försenade. Sedan när vi spelade vårat nyköpta festspel så spiller såklart Bylla ut en hel grogg på det, jag blir så le på att det ALLTID handlar om honom varenda jävla fest kväll. Alltid ska Bylla göra något som går en på nerverna, är det inte att tafsa på sina vänner så är det att nervärdera dem! Jag vart skitsur och skällde ut honom, han sa inte så mycket själv utan valde att gå. Robban tyckte väl det var onödigt att jag reagerade så, men jag har valt att inte säga ifrån till Bylla så många gånger då han gjort fel tidigare så jag kunde inte hålla det inne tillslut! Sedan beställde vi taxi för fem men dom skickar en för fyra så vi får vänta ytterligare tio minuter, men dem sa 20 minuter så vi går upp och dricker lite till. När vi väl är inne i stan utanför Memento så hade jag en halva cider kvar att dricka och Yvonne hade en halva öl kvar så vi valde att sätta oss i trappan på hörnet.
Såklart kommer Polisen och säger till oss
( vi kände oss som 14 igen ) så vi drar iväg ganska så snabbt och utanför Memento så inväntar vi Jyrki och Robban som tagit ut pengar och tillslut kan vi gå in. Det var ju ett schysst ställe men jag kommer inte göra nå fler krogbesök på mycket länge känner jag, dessutom så går det så j-a mycket pengar! Jag lyckades aldrig komma upp i den här "lyckorus" känslan under hela kvällen och så var jag ganska le och lättstött. Dessutom ska Robban av alla människor plötsligt utan orsak bara storbråka med mig. Han hade fått för sig nått korkat om mig och Jyrki och det gjorde mig riktigt förbannad. Vad fan är det för fel på alla som ska lägga sig i mitt förhållande? Inte fan berättar jag för folk vad jag anser dem gör för fel i deras förhållanden! Folk tror alltid att dem är så jävla smarta och kan komma med goda råd, men dem själva kanske ska börja reda ut sina egna problem först innan dem hittar fel i andras liv. Jag kan ju tyvärr inte säga att det var en lyckad utekväll precis, men det har ju inget att göra med mina kära vänner att göra. Men nästa gång som jag verkligen INTE är sugen att festa så tänker jag fan heller inte gå ut och festa oavsett om folk försöker övertala mig eller inte. Skönt att äntligen få skriva av sig om den här kvällen nu känner jag, nu kan man äntligen få släppa den där hemska kvällen!
Miss understood
Åååh, nu är man påväg down, down, down igen. Så för er som inte vill höra "Depp Mickis" klaga kan skuta läsa nu..
Problem 1: Ekonomin
Mindre jobb nu på Bäckmo och Söråker eftersom dem skall spara in pengar. Det betyder att när jag väl får jobba så får jag jobba färre timmar, men helst skall dem lösa det på andra vis t.ex dela upp ordinarie personal emellan avdelningarna eller slå ihop om det är lite barn. Hedan efter kan jag räkna med att få ikring 4000:- i månadslön fram till sommaren. Jag kan ju iochförsig söka nya vick i sundsvalls kommun men jag har lixom tappat luften och orkar inte angagera mig för tillfället. Kanske jag får ny energi närmare sommaren!
Problem 2: Personlig Stress
Ja, punkten innan orsakar ju självklart en personlig stress inombords. Som jag nämnde innan så VILL jag ju skaffa barn nu, jag VILL ha fast inkomst och jag VILL flytta till något större. Men pågrund av ekonomin just nu så kan jag bara drömma om livet. Ledsamt nog så blir man ju ganska så deppig eftersom man vill det NU och inte sen. Men först måste jag jobba fram till sommaren då jag kommer bli arbetslös. Sedan skall jag plugga på komvux en sista termin och jag ser verkligen inte fram emot Matte B *fy* sen så ska jag söka in på Högskola och en KY utbildning och ta det jag får, troligtvis KY utbildningen om jag ens har sån tur. Då ska jag studera till Säljare ett år och fortsätta söka in på högskola tills man kommer in på Socionomlinjen och efter det blir det hårt pluggande i 3,5 år innan jag blir arbetslös igen.
Problem 3: Måendet
Folk är jävligt bra på att anklaga mig men kan själv inte se hur dem skadar mig. Jag pratar alltså om den här killen som vart sur och sa upp bekantskapen BARA därför att jag kallade honom bekant. Mina vänner är dem jag som sagt umgås med och kan dela det mesta med, resten är bekanta för mig. Han var en gång min vän men nu är han / var han bara en bekant. Hursom helst så grattade jag min andra bekant Sara på hennes födelsedag då jag ser att han ( som inte ens KÄNNER henne utan dem är bara ytligt bekanta med varandra ) hade grattat henne varpå jag är snabb och med andra ord frågar "varför" eftersom dem bara är bakanta via mig. Jag menar, han kan fortfarande ha kvar henne som bekant trots att han bara känner henne ytligt, men mig vill han inte ha att göra med eftersom jag kallade honom för "bekant" ( som verkar vara nått riktigt hemskt ) Vad TROR han att Sara tycker om honom då? Han är ju knappast hennes vän och knappt en bekant, det är ju inte så att dem umgås eller pratar. Alltså måste han ha sagt upp bekantskapen med mig av andra orsaker än vad som han påstår. Dessutom så blir hans tjej förbannad på mig för att jag blir upprörd över situationen?! Då känner man sig verkligen missförstådd och osynlig. Hon har inte ens frågat mig hur jag känner och mår i den här situationen utan tar för givet bara hennes killes parti, även fast det är han från början som sårade mig genom att säga upp bekantskapen.
Tänk att min gamla vänskapskrets fortfarande kan såra mig och få mig att känna mig som en nolla även fast vi inte ens umgås. Dem har fått mig att känna mig osynlig, korkad och missförstådd under en så lång tid och att det fortfarande kan pågå även fast vi inte ens umgås. Det är ganska hemskt vilken makt dem har över mig, jag som bara ville bli accepterad och sedd. Men dem trampar på som elefanter och när jag ramlar så hjälper dem mig inte upp utan dem hånskrattar mig rakt upp i ansiktet. Det är därför som jag värdesätter mina vänner nu eftersom jag har aldrig känt mig så stöttad och omtyckt för den jag är någon gång förut. Det är dem som är riktiga vänner - dem som älskar dig för den du är och förstår dig. Vi kan alltid prata och diskutera problem och om det skulle infalla en situation då jag behöver stöd så finns dem där tillskillnad från min gamla bekantskapskrets. Självklart gällde det ju inte alla i min gamla bekantskapskrets, killen som sa upp bekantskapen var ju mestadels inte en sån och det fanns fler undantag, det är därför jag tyckte det var synd att han måste säga upp bekantskapen.
Jag känner mig spyfärdig, matt, ledsen, arg, less och samtidigt likgiltig..
Sjuk, sjukare, sjukast
Hela veckan har varit ett
helvete..
Jag har fått jobba, jag har haft skitbra tider och det blir bra med pengar
MEN jag har varit sjuuuuuk som fan! Jag vet att jag inte borde jobba då, men vad fan skall jag göra? Jag har knappt någon a-kassa och även jag har räkningar som skall betalas i slutet av månaden!
Jävla skit a-kassa och jävla skit Sverige.
Jag har inte varit lite sjuk heller: - Rethosta
- Slem
- Tappar rösten
- Snorig som en öppen kran
- Täppt i näsan emellanåt
- Illamående
- Tappat matlusten
- Ont i huvud
- Ont i tänder
- Feber
Så nu i helgen skall jag vila upp mig ordentligt, jag vill ju vara frisk till Torsdag den 11/2-10 då vi ska åka på Wheels on sea aka. Rockabilly kryssningen med Cinderella.
Krya på mej och Trevlig helg allihopa!
Grannfejden
Jag skulle verkligen behöva att Achberg kommer förbi på en kopp fika någon dag för våra nya grannar är ju inte helt friska för fem öre. Jag försöker att låta det förgå varje gång men dem gör mig bara mer och mer irriterad på deras "små tjyvnyp" dem sätter in här och där, dem som inte ens känner oss. Jag måste verkligen få skriva av mig om det här nu för jag kan inte hålla det inom mig längre, då exploderar jag snart!
Det hela började med att jag fyllde år den 2'a Oktober 2009 då jag hade en fika bjudning hemma hos mig. Det kom gäster på löpande band, först familjen och sist vännerna. Eftersom det var helg så stannade vännerna kvar en stund efter fikat och vi bestämde oss att sjunga lite Singstar, helt nyktert. Vi sjunger och sjunger och eftersom vi inte haft en fest på flera flera månader så tyckte vi att vi var värd att kunna leva om lite även om vi tänkte en del på grannarna och att vi inte skulle bli alltför högljudda. Eftersom man är nykter så kan man ju hålla kollen på sånt och vi avslutade det hela kring 22:00.
Dagen efter ringer vicevärden och skäller ut oss att ha haft fest och levat om, visst. Vi kanske levde om - men har vi inte rätt att leva om EN enda gång i månaden? Men inte nog med det så hade vi haft fest på Torsdagen innan också enligt dem, vilket vi inte hade haft. Både jag och min sambo jobbade nämligen hela veckan. Vi blev falskt anklagade! Sedan hade vi enligt dem också haft fest på helgen innan, men då sov min 15 åriga syster över här och då är jag absolut helnykter. Vi brukar titta på film och gå på Birsta City och ta det lungt bara! Men helgen innan det minns jag mig ha haft en kort förfest eftersom vi skulle på Bergeforsparken. Men eftersom vi var tvungna att ta bussen som gick 21:00 från Timrå Centrum så var vi tvungna att stänga av musiken ca 20:15 - är inte det helt okej? Dessutom spelar vi inte så jävla högt heller!
Jag berättade för vicevärden hur det egentligen låg till och att jag inte ens visste om att vi hade fått nya grannar. Både jag och Jyrki jobbar ju dagtid och antingen så har dem flyttat ut/in jäääävligt snabbt eller så har dem fått ärva allt i lägenheten för vi visste som sagt inte ens att vi fått nya grannar, och dem har dessutom barn. Ja, då kanske man inte ska spela till 22:00 iallafall, men är det inte liiite trevligare om dem kommer och säger till isåfall. Dem vet ju lika väl som vi att vi aldrig har hälsat på varann så ur kan vi veta att dem har barn! Ja, ja.. Jag skriver en lapp som lyder ungefär såhär:
"Det är trevligare om ni meddelar oss personligen om vi är alltför högljudda i framtiden"
och sätter upp den i entrén i trappuppgången. Jag kan ju inte bara anta att det är dem nya grannarna som klagat och såhär får ju alla en chans att ta del utav våran åsikt, att alla kan komma och säga till om vi är för högljudda om det händer igen. Men grejen är det att INGEN HAR JU KLAGAT TIDIGARE! Förr hade vi ju verkligen både förfest och efterfest och ibland även fest, men inte ett pip från grannarna så vem är det som plötsligt ändrat sig, eller är det helt enkelt någon som är nyinflyttad som inte tål oss? Hmm hursom hellst dagarna går, vi ser inte av dem nya grannarna nått men en dag möter jag henne i trappen bärandes på sin unge som är 2,5-3år och jag hejjar.. men hon tittar inte ens, hör ingenting! Jyrki och jag mötte dem en annan gång i trappen och dem gör likadant igen. Tittar ner, hör inget, säger inget och ser sura ut!
Jag satt och sjöng tyst för mig själv ett par låtar till en Singstar lsom jag kladdat ner från Singstore kring tolvslaget för någon helg sedan. jag tycker om att sjunga - det gör mig lycklig! Självklart spelar jag ju varken hög musik på TV'n eller försöker sjunga så högt men antingen så lyssnar dem efter ljud från oss som dem ska störa sig på eller så är dem extremt känsliga för en timma senare när jag och min sambo hade krypit upp i soffan med en varm filt för att se på film så kancka det på dörren och klockan var då ett på natten.
Det var såklart polisen som hade fått information om att det var en vild fest här och att folk sjunger karaoke. Hmmm ursäkta mig, SÅ högt sjöng jag faktsikt inte! Men HUR i hela världen ska jag kunna veta HUR HÖGT jag FÅR sjunga på natten då iochmed att jag inte VET hur ljudisolerat det är intill grannarna. Vi har ju utgått ifrån att det är bra ljudisolerat eftersom man knappt hör ifrån min andra yngre grannes mosterstereo och pianoplinkande samt att vi som sagt INTE fått några klagomål tidigare. Det känns sem dem bara jävlas eller vill få oss vräkt.
När jag såg honom stå vid bilen en dag så lämnade jag porten till huset olåst, vi brukar göra så vi grannar. Nu när jag hade parkerat bilen, la i kabeln och tog mina väskor och skulle gå in så kommer dem ut genom dörren och stänger den framför mig.. Inte ett ljud! Är det verkligen oss det är fel på? Isåfall måste det vara fel på resten av huset också eftersom dem aldrig klagat förut! Inte ens gammfolket som bodde lägenheten där "dem" bor nu klagade över oss, och dem var gamla!
Jag blir ju galen på det här. Ska vi anpassa oss hela tiden efter dem tycker dem? Ska vi aldrig få spela musik igen, ska vi aldrig få sjunga Singstar igen? Vi har ju för fan inte ens gjort nått, dem är GALNA! Lite får man faktiskt tåla om man bor i lägenhet, vill man ha det mer avskilt så får man flytta till hus/radhus/villa istället tycker jag. Jag vet inte hur ni resonerar, det vill jag gärna veta. Jag känner mig iallafall felaktigt behandlad, ledsen och skit förbannad på mina s.k. "nya" grannar. Jag kan nästan ana var dem bodde någonstans innan dem flyttade hit, någonstans där det är varmt. Gissa var!
För övrigt så klagar vi fan ALDRIG på våra grannar, varken då min andra granne impulsspelar piano klockan två på natten ( även om vi hör han så bryr vi oss inte, det stör oss inte ett dugg ) eller när dem nya grannarnas unge skriker och springer fram och tillbaka i lägenhete så det bara dånar flera gånger om dagen. Som sagt, jag tycker känsliga personer faaan får flytta till hus/radhus eller villa istället för lägenhet! Ge mig gärna råd, tips och idéer men kom ihåg att hat föder bara mer hat, så även om jag är arg här spå bloggen så kommer jag nog aldrig skälla ut dem personligen! Det skulle bara ge dem fler anledningar att vräka oss och få våra liv att förvandlas till ett helvete! Dem har ju faktiskt överhanden här, för hus ska vi någonsin kunna bevisa vår "oskuld" och deras överdrivnad i det hela egentligen?
Glöm din dröm!
Såhär känns det nu..
Det är ingen idé att vi söker nått hus eller något nytt att flytta till överhuvudtaget. Vi har ändå inte råd för den enda lönen jag får är några ynka vick i månaden som kan ta slut precis närsom helst. Min lön räcker inte till nått så vi har inte råd att flytta, dessutom tjänar Jyrki svin dåligt på Permobil och han näst intill vägrar byta arbete. Visst är det bra att han har fast jobb, men vi har ju inte råd till NÅGOT som alla andra har råd till. Jag har aldrig någonsin heller- och kommer nog aldrig heller få ett fast jobb eller ett längre vick så jag kan känna mig ekonomiskt trygg. Kan vi inte flytta så kan vi inte heller kan skaffa familj eftersom lägenheten är alldeles för trång. Jag är 26år nu och tiden går så jävla fort så snart är man 30år och för det första är det svårare att få barn då men det är också mer riskabelt för barnet. Dessutom så blir jag så jävla deprimerad nu när jag tänker på att det är så långt kvar innan jag själv får hålla om mitt egna barn som jag längtar så mycket efter. Fan vad jag hatar livet just nu och allt kretsar kring den där jävla ekonomin hela tiden!
Slutsatsen: Jag kommer alltid att vara fattig, jag kommer aldrig att få barn!
Födelsedagsångest
Nu kommer den igen, den årliga födelsedagsångesten. Jag vet inte vad som är värst egentligen? Att inga vänner KAN eller så kanske det bara är så att dem inte VILL komma, att mina svärföräldrar åker bort varje år på min födelsedag eller så kanske det är så att det bara är jag som hatar min födelsedag för att varje år påminner den mig om allt som jag ännu inte gjort och allt som jag har kvar att göra!? Ärligt talat så vet jag inte men nu känns det inte så bra, jag är nervös, änglig, ledsen, deppad, orolig och så mår jag illa. Jag längtar tills skiten är över för då brukar jag kunna säga "det var visst inte så farligt" men det spelar ingen roll om jag så VET att det kommer bli bra så mår jag ändå illa och får ångest några dagar innan. Kanske är det så att jag också blir är livrädd att bli nekad ( folk tackar nej till att umgås med mig ) och det påminner mig om när jag var utstött och ensam. Då jag var helt själv under min "svåraste" tid i livet under grundskoleperioden. Den tiden då jag gick igenom mobbing, inre demoner, rättegången, skiljsmässan, separationen av pappa, sorger från det förflutna, mammas ständiga fokusering kring min syster ( som senare fick en diagnos ) men i tonåren som ändå är såpass jobbig med hormoner osv. så kan man behöva lite extra uppmärksamhet vilket jag inte fick från något håll. Jag hade ingen att dela sorgen med, ingen som jag kunde dela glädjen med, inga vänner överhuvudtaget! MEN jag hade iallafall mamma för mig själv varje Torsdagkväll till Rederiet som vi såg på varje vecka, det var höjdpunkten i mitt liv! Idag har jag iallafall börjat bearbeta vissa delar i mitt liv, men vissa sår läker fortare än andra. Det känns ungefär såhär inför min födelsedag "Grattis Mikaela, du har inte åstakommit något speciellt under dina 26 år på jorden" men innerst inne så VET jag ju att andra människor kanske haft bättre förutsättningar än vad jag har haft, och att dem har ett litet försprång iochmed att dem inte behövde börja arbeta mitt sin insida som jag var tvungen att göra. Men åandra sidan finns det ju alltid dem som har det värre än en själv också..
Ursäkta röran
Gud vad jag är dålig att blogga nu och så har jag blivit dagvild. Orken försvinner så lätt ur kroppen när man blir deprimerad, och det är klart jag blir deprimerad när släkten och familjen undrar VARFÖR jag inte ska gå på min "gärningsmans" begravning, precis som om han skulle vara min morfar eller nått. Jag blir så himla besviken! Om DU som läser det här inlägget just nu skulle vara med om sexuellt övergrepp som 8-årig flicka, där gärningsmannen är din mammas pappa som sitter barnvakt, skulle du gå på hans begravning då? Ingen jävel skulle gå på gärningsmannens begravning om det INTE var en släkting, för då är det fel från hans sida. Men när det är inom familjen så blir jag både offer och gärningsman. Ingen vill prata om vad som hänt, ingen vill förstå min situation i det hela, utan alla låtsats att ingenting har hänt och han är forfarande deras morfar, pappa, bror osv.. Men för mig är han ingen annan än en gärningsman! Hursom hellst så är det här det enda jag tänker på just nu och därför har det vart lite jobbigt för mig under den senaste tiden. Han gick ju bort nyligt och begravningen var förra helgen, precis innan midsommar. Jag försöker att inte vara så egoistisk och bara se min situation i det hela men det är så jävla svårt när man vet att om han bara var en helt vanlig person utanför familjen så hade allt sett mycket annorlunda ut. Jag vet inte ens vem jag skall prata med om sånt här så det känns bara så bra att lätta sitt hjärta via min blogg. Nu vet ni varför jag är dagvild och lite deprimerad, så videobloggen kommer innom kort. Stay tuned..
Min fantasi och framtidsdröm
OM jag hade haft en fast tjänst på en förskola,
OM jag hade haft ( som Jyrki ) ett extra jobb som t.ex på en ungdomgård,
OM Jyrki hade bytt jobb till ett bättre betalt jobb t.ex Menigo,
OM man hade fått huset för kanske lite över en miljon och
OM dem hade haft en bra uppkoppling via internet i Sörfors.
.. så hade vi gladerligen slagit till på huset i Sörfors. Men vart kom alla dessa "om" ifrån? Jag var ju så lycklig i min fantasi. Där hade vi redan flyttat in och hunnit med en massa saker. T.ex:
1. Vi hade köpt alla möbler vi behöver till huset för att trivas bra.
2. Vi hade hunnit renovera väggar och golv i vissa delar av huset.
3. Vi hade redan planterat våra pilträd i trädgården.
4. Vi hade köpt en till bil, en åkergräsklippare, en egen skoter och en snöslunga.
5. Jag hade redan fått ett fast arbete på en utav dem sex förskolorna i Matfors.
6. Jag hade redan haft mitt extra jobb på ungdomsgården i Matfors.
7. Vi hade redan ett barn hos oss och ett i magen.
8. Jag har redan haft min 30års fest i trädgården mitt i sommaren där vi grillade vid huset, bubblade i badet, bastade i bastun och sjöng och lyssnade på en inhyrd trubadur frammåt småtimmarna i solnedgången.
9. Vi hade våra bröllopsplaner i full gång.
Så varför kan aldrig sånna här drömmar bli verklighet för mig? Alla andra har ju typ hus, barn, hund och två bilar redan. Jag vill sätta igång nu och börja leva min dröm och skaffa en familj jag också. Men pengarna räcker ju inte till och arbete finns det INTE gott om, iallafall inte ett FAST ARBETE eller ett LÅNGTIDSVICKARIAT. Framtiden ser inte ljus ut! sedan har någon redan budat på huset, 1 370 000kr. Äh, det är bara att ge upp och
låtsats att vara glad igen! Men innerst inne är jag bittrare än
BITTERMANDEL.
surt sa räven om rönnbären
Bitterfittan
Idag var jag och Jyrki på ICA i Timrå för att handla det sista som Joakim skall äta medans han är kattvakt och sover hos oss, samt det fika vi skall ha med oss på våran 12 timmars resa imorgon. Tro på fan att HON är på ICA precis JUST NU, JUST IDAG! "Hon" är väl det finaste jag kan kalla henne, men själv föredrar jag slampan, fittan eller horan ( pardon my french ) men det är precis vad hon är. Det är ju självklart Tina jag pratar om, hon som inte vet vad som är hennes och vad som är mitt. Hon som VAR min vän, och som under en längre period har flirtat med min sambo Jyrki för att tillslut stå och hångla med honom på en fest då jag inte ens var där. Hon som sa till honom på en fest en gång för något år sedan ( då vi förövrigt också var vänner ) "Gör slut med Mikaela, du kan ju flytta in här hos mig istället" Nu vet jag ju VAD hon är, för hon är inte bara på min kille utan andras "ragg", "span" och ex killar också. Hon tar sådant som inte är hennes bara för att visa att hon "kan" Hon är en bitter fitta som tillslut kommer vara helt själv för det är ingen som vill ha henne, ingen som vill va med henne. Fy fan vad jag hatar henne och alla som hör till!
Deprimerad + Värdelös = Söka Bekräftelse
Igår surra jag ock mamma länge i telefon. Mamma läser just nu till socionom och just nu håller dem på att läsa psykologi, ett väldigt intressant ämne. Mamma försökte bland annat att analysera mig och mitt beteende, och varifrån det kan komma ifrån. Jag tror det kan vara många olika delar som gjort att jag lätt blir deprimerad och känner mig värdelös och söker bekräftelse iochmed det, medans mamma är inne på
Freud teorier om olika faser och en otrygg barndom. Visst kan det ju stämma till en viss del men ibland så tycker jag att Sigmund Freud blir "för mycket" och jag kan inte se ett sammanhang i dem teorier som han har, men ingen kan ju egentligen säga att "såhär är det" och "såhär är det inte" för människan har inget facit att gå på. Alla är olika, olika personligheter, olika uppväxter, olika tryggheter, olika förutsättningar osv. och det är nog upp till var och en att ta reda på vem man är och varför man är som man är om man orkar eller vill. Jag vill iallafall kunna leva ett liv utan att känna mig deprimerad eller värdelös och söka bekräftelse i allt jag gör, för den bekräftelsen jag får för tillfället räcker aldrig långt. Jag kan till exempel aldrig bli glad för en positiv kommentar fler än en gång, och jag tar alltid åt mig av negativa kommentarer och negativa vibbar mer än jag borde. Det är verkligen en lång process, men om jag inte gör något åt det nu så kommer jag föra över dem här känslorna på mina barn och det vill jag inte.
Bryt tanken, bryt mönstret..
Klassträff? Glöm det!
Fan, fan, fan. ÅNGEST! Jag fick hem ett brev idag om att vi ska ha en klass återträff den 22 Maj. Glöm det säger jag! För det första så varför skulle jag vela träffa dem där idioterna igen? Jag kan fortfarande inte glömma allt Malin har utsatt mig för och hur dåligt jag har mått utav det, sedan var inte skoltiden i den där klassen bra överhuvudtaget. För det andra så vill jag inte komma tillbaka och bara säga "Hej, här är jag. Överviktig, arbetslös, förlovad men inte gift, bor i lägenhet men inte hus, har inga barn men tre katter" Det är som att säga att "Ni hade rätt, jag var en looser iallafall" Nej fy. Det tänker jag INTE vara med på, dem har skrattat åt mig tillräckligt och det räcker för en livstid. Jag får bara ångest av att tänka på det, aldrig att jag skulle vela återuppleva dem gamla minnena igen. Dessutom vet jag att flera av dem har enligt mig själv har "lyckats" och har det mycket bättre än mig, eller så som jag VILL ha det. Några har flyttat, en jobbar utomlands som reseledare, en studerar utomlands till doktor, en har skaffat sig ett fint hus neröver som dem har renoverat för en stor slant samt skaffat sig en dottír, en har startat ett eget klädmärke och egen butik, en studerar till socionom.. Ja, ni hör ju.. Jag säger bara det ALDRIG att jag återvänder. och ni kan inte ge mig något argument för att ens överväga saken heller. Håll bara med och var tyst sen tack!
Jag rev lappen..
Oron kanske mattas ut, men existerar fortfarande
Nu har jag ringt och sköterskan angående mitt
cellprovs svar och hon försökte lugna ner mig med att säga att det fanns 150 st bara i sundsvalls kommun som hade fått ett likadant brev som mig, men jag tycker ändå det känns otäckt. Tänk om det här ändå skulle vara början till något? Det vet man ju aldrig, men som tur är har det ju upptäckts i tid och det är jag glad för. Hon sa sedan också att jag kommer få en ny tid för en gynekologisk undersökning
( jag som hatar dem ) om ungefär tre månader eftersom mitt ärende inte var bråskande. Men hellst av allt hade jag velat gjort alltihopa på en gång så man slipper vänta på svaret så länge ifall att det skulle vara något. Då kanske man precis har hunnit lugna ner sig och inte tänker så mycket på det och sen så ska oron helt plötsligt rivas upp igen, nej fy! Det här önskar jag inte ens mina fiender, nej just ja. Dem har ju fått barn nästan alla redan, det är bara jag som är lite efter! Gud vad jag längtar tills jag får egna barn nu, men vi får se hur gud egentligen vill ha det med mig i framtiden. Kanske straffar han mig ytterligare eller så lär han mig bara en läxa i livet.
Tror DU på gud, egentligen?!
Cellförändringar - Livsförändringar?!
Gick och vilade mig en stund efter att jag skrev det senaste inlägget, jag vill inte tänka på vad som kan hända. Det känns ju som om man har varit med om lite allt möjligt i livet så varför inte cancer lika gärna. Jag vet att det kanske låter löjligt att jag oroar mig så mycket, men det är sån jag är och det har jag ärvt av min mamma. Jag har ju ingen att "bolla" det här med heller eftersom jag inte fick tag på någon sköterska, jag blev ju helt lämnad i min oro men som tur är lugnade min sambo och mamma ner mig lite, samt min gamla klasskompis Jennie. Cleo har också lämnat sitt stöd och det är jag jätte glad för! Jag ska försöka ringa dem imorgon efter jobbet, jag jobbar bara halvdag som tur är. Man vill ju inte jobba när man är så här orolig, som tur är jobbar jag ju med barn och dem kan få mig att glömma det mesta hemska i livet. Det jag är mest rädd för att jag inte kommer kunna bli gravid, jag tror nästan det skulle vara värre än att jag skulle få bara cancer och dö. Det känns nästan som om jag skulle kunna skumma igenom internet efter möjligheter och krav på adoption ifall det skulle vara något allvarligt, för jag skulle absolut kunna tänka mig att adoptera vare sig jag fick egna barn eller inte. Barn är helt underbara och jag vill ge dem allt jag inte fick!
När tar oron slut?
Fick hem ett brev idag från kvinnokleniken som jag såklart slet upp. Jag förstod det, jag hade cellförändringar! Försökte ringa dem men mitt i när jag sitter i telefonkön så berättar en röst om deras öppettider som var precis fram till nu. Kunde dem inte bara ta in mig också som suttit i kön i minst 5-10 minuter helt förtvivlad, så jag iallafall kan sova inatt? Känns inte som jag orkar göra något idag, det blev lixom som ett "energi fall" och all min kraft rann ur mig. Vad ska jag göra? Någon som vet något om cellförändringar? Är det farligt? Dödligt? Kommer jag få cancer? Kommer jag ens kunna få barn?
Lonley but not alone
Känner någon igen sig i den känslan? Man känner sig ensam, men ändå inte ensam! Det är iallafall så jag känner mig i min familj jämt. Jag ska aldrig skaffa en "för stor" familj för jag vet hur det är att bli bortglömd i den och det är inte kul. Nej, jag vill flytta långt härifrån för då kommer jag fortfarande vara bortlömd men då kommer min familj inte hälsa på mej eller umgås med mig för att dem inte vill, utan för att det är för långt att resa - och det sårar mycket mindre! Ensam är stark va? Skulle inte tro det va! Ge mej ETT enda exempel?! Det är svårt att beskriva den här känslan jag har men i vilket fall är den verklig och det gör ont innuti mig!
Everything sux
Utan pengar och jobb, vad har man då? Jag var till och med tvungen att avaktivera mitt konto på facebook för jag blir så deppig att se vad jag går miste om. Föressten så undrar jag hur man ta bort det är jävla facebook kontot egentligen, sidan suger stenhårt och den har fått mer uppmärksamhet än vad den är värd. JAG HATAR FACEBOOK! Nä, man får väl gå ut och gå imorgon och försöka rycka upp sig lite så man inte hamnar i någon depression igen. Jag ska hålla mig borta från internet och affärer och allt som jag vet påverkar mig negativt just nu. Det här är varför jag HATAR vintern, jag blir ALLTID deppig då! Fy fan alltså.
Höga berg och djupa dalar
Humöret går upp och ner och jag är sorgsen och förbannad om vartannat. Förbannad på människor som har gjort en negativ inverka på mitt liv, hur fan kan dem tro att dem har rätt att att göra något sådant?! Sorgsen för att jag inte förstod bättre än att tro dem som skadat mig. Tro att jag inte var värd bättre, tro att jag var osynlig, tro att jag var ful osv. Vemodig, med en önskan att kunna spola tillbaka tiden med den kunskapen jag har nu - gör om, gör rätt! Ivrig att börja med att förbättra mitt liv utifrån min nuvarande utgångspunkt. Svag och sårbar, just nu skulle jag kunna falla hårt i backen om någon ens blåste på mig!
Vinter deppig
Åååh, jag har en sån jobbig hopplöshets känsla i kroppen. Jag känner mig vemodig och sorgesen och olycklig och ledsen och allt man kan tänka sig. Det är just vinter depressionen som är så jobbiga och jag vill bara förändra mig själv! Börja motionera mera, sluta vara så avundsjuk på alla som tros ha det bättre än mig, göra saker som gör livet mer värdefullt som att skaffa barn, åka ut och resa mm men det är svårt att bara "sätta igång" för antingen orkar man inte, eller så kan man inte pågrund av olika saker som ekonomin bland annat. Nej ussa, jag tycker inte om vinter depressionen, men den var mild mot mig iår om det här är det enda som kommer. Läste föressten lite gamla "dagboks" inlägg från en internet dagbok och jag kan ju lungt säga att SÅ desprimerad tror jag inte att jag kommer bli på länge igen, och det känns bra! Även om jag inte har nystat upp alla emotionella knutar i mitt förflutna så har jag börjat att nysta upp en hel del, så jag är ju på rätt väg - det känns! Men jag kommer nog behöva mer vägledning allt eftersom..
Nackspärr!
Jag kanske har glömt att säga att jag har nackspärr. Jag kände av det lite granna redan i fredags, men det blev värre natten till söndagen på hotellet ( troligtvis på grund av kudden ) Gud vad ont jag hade då, jag till och med grät när jag skulle borsta håret. Igår var värken bättre och jag försöke att träna nacken men det gör ju så ont så idag tog jag två Ibumetin till ett varmt bad och nu känns det mycket bättre. Ser inte fram emot att kliva upp imorgon, eller att sova hos mamma heller egentligen. Det bästa vore om jag kunde få sova i min egen säng, med egna kuddar eftersom det är ju det min kropp är van vid. Hoppas att det går över snart iallafall, det är så jobbigt och gör så jädrans ont att ha nackspärr!
Ångest! Ensam är stark, eller?
Gud vilken ångest jag fick nu. Jag kikade på facebook, på en gammal vän från typ 2004 men som flyttade in till stan och då slutade vi också umgås. Hon hade skaffat sig en ny kille så jag ville ge dom lite space men se glömde vi väl bort varandra?! Det här är "the story of my life" jag har alltid en början och ett slut på mina vänsaps relationer, och ingen verkar vara för evigt - varför? Trots att jag trivdes att umgås med henne så slutade vi att umgås med varandra, varför? Jag har svårt att verkligen anförtro mig åt folk, men jag vill ändå gärna att alla ska veta om mitt förflutna så dom inte drar förhastade slutsatser om mig som sårar mig. Jag har också svårt att umgås med flera personer som står mig nära samtidigt, det blir oftast att jag "koncentrerar" mig på en och en. Som exempel så under ett halvår umgicks jag mycket med Sara Näslund, sedan umgicks jag mycket med Sara Larsson under ett halvår - men inte tillsammans eller om vartannat. Skumt! Jag önskar iallafall att jag kunde bli en bättre vän, för då kansk jag kan skaffa mig riktigt bra och ärliga vänner som verkligen tycker om att umgås med mig, och som stöttar mig, och som rättar mig när jag har fel, osm förstår mig. Någon jag kan vara mig själv med, någon som känner mig! Det är därför jag vill flytta, få en nystart lixom. Börja på ett nytt jobb, skaffa arbetskamrater, börja en kurs, skaffa kursvänner, gå i en utbildning, skaffa klasskompisar osv. Jag har inte ens en enda barndomkompis, jag kanske skulle haft några om inte Malin K i min klass var så jävla bitchig och elak mot mig så att jag fick bryta kontakten med alla i klassen. Det var då jag bland annat började att umgås med oärliga och falska vänner. Jag minns en gång då Sandra i min klass sa till mig att hon hade hört Veronica som jag umgicks med pratat om mig bakom min rygg, mitt svar var bara "men vem ska jag annars umgås med" Jag vet inte om det är jag som stöter bort människor eller om jag är så motbjudande att umgås med. Jag vill ju ringa, jag vill ju ta en fika, jag vill ju bara hälsa på, jag vill ju följa med på fest eller ha en mysig spelkväll.. men det blir ju bara inte av! Sen dess har jag haft bra vänner och falska vänner, men alla vänskaps förhållanden har alltid tagit slut. Det kanke tillochmed är så att jag är rädd att bli lämnad att jag måste vara först med att "göra slut" - vem vet?
